2016 - Bästa skivorna

1. TAROT - Reflections

Fullkomligt lysande debut* från Australiensiska bandet Tarot. Den dubbla leadsången må vara en vattendelare - som jag förvisso gillar - men det är de briljanta gitarrslingorna, riffen och små insticken som är skivans - och hela musikårets - stora behållning.

Välspelat, välproducerat och välskrivet. Att kalla bandet för "ännu ett band i retrovågen" känns fel, men samtidigt så är det på 70-talet som man vill placera bandet rent musikmässigt.
Musiken är mjuk och len som honung och balsam - och annan liknande skit - för öronen.

Bakom bandet står i första hand sångaren och gitarristen "The Hermit", som är samma man som även ligger bakom singeln med bandet "Dracula" som jag tog upp här på bloggen för nåt år sen samt även är ägare till lilla independentbolaget Heavy Chains Records i Australien.
Man anar en eldsjäl. En talangfull sådan!

Hur låter då Tarot?
Tja, släng ner Ghost, Blue Öyster Cult, The Devil´s Blood och ungerska Omegas 70-talsplattor i en mixer så kommer det ut något som låter ungefär som Tarot. Jag måste återigen lyfta fram gitarrpartierna, vilka genomgående är extremt starka plattan igenom. 

Tänk er de medlodiösaa gitarrsolon i Ghostlåtar som "Ritual" och "He is", solon där man ofta lämnas med att önska mer. 

På "Reflections" får man mer. Mycket mer! Ändå önskar man mer! Bättre betyg är svårt att ge!

9/10

* Rent tekniskt är detta bandets andra skiva, men då den första var en samling av deras tidiga demos så är detta deras första "riktiga" skiva.

Rekommenderad lyssning: Mountain throne

2. SAVAGE MASTER - With whips and chains

Eftersom jag uppdaterat bloggen så förtvivlat dåligt det senaste året så ligger fortfarande recensionen för den här skivan direkt under det här inlägget. För en mer djuplodande beskrivning av bandet och skivan rekommenderas alltså att du scrollar ner till den.

Vad jag kan säga lite kort om skivan är att det rör sig om en helt annan musik än nyss nämnda Tarot.
Här är det snabbt, opolerat och skränigt. Nästan lite falsksång emellanåt. Det är dock riktigt bra låtar, snygga gitarrsolon och det skriker entusiasm om bandet lång väg. det kommer man långt på!

8/10

Rekommenderad lyssning: Ready to sin

3. BRIMSTONE COVEN - Black magic

En skiva med två olika ansikten. Den ena delen av skivan är riffbaserad och 70-talsinspirerad hårdrock rakt igenom, medan den andra ger en mer malande doomkänsla. Jämför första låten "Black magic" med den sista "The Eldest tree" för att höra skillnaden.

Låtarna där emellan håller samtliga hög klass och det är tunga riff blandat med bra sång, härliga basmattor och en säker trummis. Varje instrument ligger långt fram i ljudbilden vilket ger en behaglig lyssning. 

Musikaliskt skulle jag placera bandet i samma fack som Spiritual Beggars. Välspelad 70-talshårdrock som vill låta mer oborstad än den egentligen är. Typ.

8/10

Rekommenderad lyssning: Black magic

4. RHAPSODY OF FIRE - Into the legend

När låtskrivarparet Luca Turilli/Alex Staropoli gick skilda för drygt fem år sedan så var jag säker på att det var dödsstöten för huvudbandet. Luca Turilli hade alltid målats upp i media och bland fansen som den som styrde skutan och hade huvudansvaret, medan Alex Staropoli "bara" de klassiska arrangemangen.

Detta synsätt kom dock på skam med Rhapsody of Fires förra skiva "Dark wings of steel" - den första utan Lucas inblandning - och bekräftas med eftertryck med "Into the legend". Av många betraktad som bandets starkaste sedan "Power of the dragonflame" (2002) och jag är benägen att stämma in i hyllningskören. 

Föga originellt förstås, men jag fortsätter hävda att bra låtar alltid går före nyskapande, och bra låtar finns det gott om här. Jag måste erkänna att jag blev mycket positivt överraskad.

Som alltid ytterst kompetent utfört och med sångaren Fabio Lione som kronan på verket. En av hårdrockens bästa sångare utan tvekan.

Tyvärr meddelade Fabio i höstas att han hoppar av bandet efter 20 år och lämnar Alex kvar som ensam medlem sedan debutplattan. Som den pessimist jag är så tror jag att hans avhopp är dåligt för alla parter. Jag gillar inte den nye sångaren, som har en alldeles för ljus och pipig röst att döma av de klipp som bandet släppt.
Dessutom tycker jag att Fabios nya band Eternal Idol låter mediokert som bäst.

Ett tråkigt slut på ett episkt musikaliskt äventyr, även om de faller med flaggan i topp!
Förhoppningsvis kommer ett längre inlägg om Rhapsody lite längre fram i tiden.

8/10

Rekommenderad lyssning: Into the legend

5. METALLICA - Harwired...to self-destruct

Ännu ett gäng veteraner som klämmer ur sig en platta som jag inte trodde att de var mäktiga.
Förra året släppte Iron Maiden en överraskande stark skiva, vars enda egentliga minus var att den hade mått bra av att kortas ner.

När nu även Metallica släpper en dubbelskiva med nytt material  var jag orolig att den skulle:
1) vara usel
2) vara för lång

Båda orosmolnen skingrades, åtminstone till viss del. 

Att den är usel kan vi avskriva direkt. Det här är förmodligen bandets bästa platta sedan 1991 års självbetitlade skiva, eller "Black album". Det är definitivt ett relativt lyckat försök att återgå till den typ av musik som gjorde att vi en gång i tiden höjde bandet till skyarna.

Jag kan inte heller se att plattan innehåller någon direkt utfyllnadslåt, utan det är väl snarare antalet låtar som egentligen är "för mycket" att ta till sig på en gång. På "den gamla, goda tiden" hade förmodligen ett par, tre låtar kapats från plattan för att istället släppas som exklusiva singelbaksidor och liknande.

Det är egentligen ett lyxproblem, men ändå något som spelar in.

7,5/10

Rekommenderad lyssning: Atlas, rise!

6. HAMMERFALL - Built to last

I likhet med Rhapsody of Fire så överraskar Hammerfall inte med någon originell musik, men däremot besitter de fortfarande förmågan att skriva riktigt bra och medryckande låtar. Man vet vad man får när man köper en skiva med Hammerfall och det är en trygghet i sig och räcker långt för min del.

7/10

Rekommenderad lyssning: The sacred vow

7. Widow - Carved in stone

Plattan mår nåhända...når måhända inte riktigt upp till samma höga nivå som föregångaren "Life´s blood" (2011). Det där med årtalet fick jag förresten kolla upp. Om jag fått gissa hade jag sagt att förra plattan kom 2013 eller 2014. Men 2011! Fem år sen? Det är helt sjukt vad fort tiden går!

Som tur är så har bandet skrivit bra musik under tiden så även om väntan varit lång så får vi här betalt med en riktigt bra platta. Vi bjuds på klassisk heavy metal, vilket är en ganska bred fåra. 

Bandet låter annorlunda än både Hammerfall och Blizzen, vilka är två andra band på den här listan som jag placerat i samma fack. Tyngre och aningen mörkare än dessa båda band, en sångare som inte ligger lika högt, mer framträdande gitarr och riff.
Det här är musik man som klassisk hårdrockare blir glad av!

7/10

Rekommenderad lyssning: Burning star
(Hittade tyvärr bara en liveversion. Fortfarande en bra låt, men låter mycket bättre på skiva)

8. BLOOD CEREMONY - Lord of misrule

Förmodligen bandets svagaste platta hittils, men eftersom deras tre tidigare plattor varit så fruktansvärt bra så är det ju egentligen inget dåligt betyg. Lite väl mycket tvärflöjt och annat som blir lite enahanda i längden. På tidigare skivor har de hållit detta på en lagom nivå och då har dessa - i hårdrocksammanhang - exotiska och udda toner blivit en spännande krydda. Nu tycker jag som sagt att det blir lite för mycket flöjt i annars bra låtar.
Eller för att fortsätta prata matspråk - huvudrätten är fortfarande god, men lite för starkt kryddad.

6,5/10

Rekommenderad lyssning: Lord of misrule

9. WITCHWOOD - Handfull of stars

Efter ett lite jobbigt intro, som tur är bara vara i lite drygt en minut, drar själva musiken igång och det är inte svårt att följa spåren via Whitesnake och Rainbow ända tillbaka till Deep Purple. Riffstark hårdrock á la 70-tal med en Hammondorgel hela tiden smygande i ljudkulissen. Ibland drivande, ibland i bakgrunden, men hela tiden närvarande. Jag kan tänka mig att detta låter riktigt bra live på en liten scen i någon skum lokal någonstans på en sjabbig bar.

6,5/10

Rekommenderad lyssning: Handful of stars
(Föredrar "Like a giant in a cage", men hittar den inte på youtube).

10. Blizzen - Genesis reversed

Årets obligatoriska debutanter i kategorin "klassisk heavy metal" på årsbästalistan är tyska Blizzen och de sig in på listans tionde och sista plats. För en gångs skull dessutom med en hyfsat kompetent sångare, vilket ofta är denna typ av bands akilleshäl. Jag säger inte att det är en mästersångare, för det är han inte, men åtminstone kompetent nog för att inte sången ska sticka ut på ett negativt sätt.

Som vanligt när det gäller denna typ av band så är det riffen och den rena spelglädjen och entusiasmen som lyser igenom. Även ett stort plus för gitarrerna. En del av solona på plattan tillhör några av årets bästa!

Dock stör deras evinnerliga feluttal något oerhört. "Universe" blir "uniwerse" och "reversed" blir rewersed", för att nämna två exempel.
Nu är det förvisso inte något unikt just för Blizzen, utan det är många band som har fel uttal. Svenska Night Viper presenterar till exempel sig själva som "Night Wiper" - "natt-torkare"?
Hur svårt kan det vara? Helvete!

6/10

Rekommenderad lyssning: Trumpets of the gods

Jag vet inte om det är jag som tappade stinget något under 2016 - vilket den dåligt uppdaterade bloggen kanske till viss del antyder - eller om det helt enkelt inte kom lika många plattor som de senaste åren. 

De fyra första plattorna på listan var/är riktigt bra, men där jag för några år sen fick jag utöka till till tjugo plattor för att få med alla som jag tyckte var värda att nämna, kändes det i år nästan som att jag fick kämpa för att få ihop tio plattor som var tillräckligt bra.

Visst har band som Testament, Megadeth, Spiritual Beggars och Avantasia - för att nämna några - alla släppt plattor som är bra, men är de bättre än skivorna på listan? Nej. I några fall kanske lika bra, men då framhäver jag hellre ett nytt okänt band.

Det är möjligt, kanske rentav sannolikt och troligt, att ett par av skivorna på listans nedre del kommer att bytas ut mot några av de nämnda, men just nu ser listan ut som den gör och det är den listan som för evigt kommer att gälla som "Epicus 10 bästa skivor 2016".
Givetvis en oerhörd ära för de inblandade!

Tyvärr verkar det vara kutym att minst ett bra band per år lägger ner. I år (eller förra året) så hade turen (eller oturen) Purson (och nu ska jag sluta med så många parenteser).
Det stör mig att jag aldrig fick se dem live. De var bokade till Muskelrock både 2012 och 2013, men drog sig ur båda åren. 

Jag hade även några små planer på att åka till London när de spelade på nåt jubileum för skivbolaget Rise Above, men även det rann ut i sanden. 

Purson - Desire´s magic theatre
Ingen märkvärdig skiva, men ett snyggt omslag i alla fall.

Det märkliga med Purson är att de var som bästa innan de släppte sin första skiva!

Liveklippen var magiska, men när skivan väl kom så var den experimentell i överkant för att passa min smak helt och hållet.
Bra, men kunde varit betydligt bättre. 

Hej då, Purson :-(

Deras andra och sista skiva "Desire´s magic theatre" kom 2016, men den fastnade jag aldrig för, utan den blev något av en besvikelse. Trist att de lagt av dock. Liveklippen som finns på youtube skvallrar om ett riktigt bra liveband.

Väl mött 2017!

Årets skivor 2013

2013 var ett år då det släpptes många skivor som höll hög kvalitet - mycket hög till och med.
Detta visas med all tydlighet i listan nedan där den "sämsta" skivan har betyg 7/10 och hela tre plattor ligger på nio i betyg. Bara små nyanser skiljer dem åt och det säger en del om hur jämnt och svårt det har varit att gradera plattorna inbördes.

Nåväl, årets skivor. Här är min personliga topp-10:

1. IN SOLITUDE - Sister (9/10)

När jag hörde Ghosts nya platta i april så var jag övertygad om att det skulle vara årets skiva, men så kom Uppsalas stoltheter In Solitude och slog sina maskerade Linköpingskolleger på fingrarna med en skiva som är proppfull av medryckande riff och starka melodier. De av er som tyckte att deras förra skiva "The world, the flesh, the devil" från 2011 var ett mästerverk, kommer inte att bli besvikna på den här uppföljaren. Plattans bästa låt tycker jag är "A buried sun" och om ni kollar på den här livevideon så lyssna vid 4:03 då årets bästa riff kommer. Ett stycke musik som hemsöker en gång på gång och som är omöjligt att bli kvitt!

2. GHOST - Infestissumam (9/10)

Samma betygspoäng som ettan på listan, och nio av tio är ju verkligen inte dåligt. Som helhet tycker jag att skivan är helt i klass med den magiska debuten från 2010, dock med några få svagare spår såsom "Idolatrine" och den överdrivet repetitiva "Body and blood". Missförstå mig inte, jag tycker att båda låtarna är riktigt bra, men om man jämför dem med toppar som "Year zero" och framförallt "Ghuleh/Zombie queen", så ser man skillnaden. Sådana skillnader i kvalitet fanns inte på debuten vilket gör att "Infestissumam" framstår som aningen med ojämn. Dock med samma höga slutbetyg tack vare att topparna är högre.

3. HUNTRESS - Starbound Beast (9/10)

Ännu en platta med slutbetyg nio av tio, dock var detta den skiva som jag tvekade längst med om det skulle bli en åtta eller nia. När skivan släpptes tyckte jag direkt att Ghost fått en utmanare om titeln "Årets skiva" och "Starbound Beast" är förmodligen den platta som snurrat mest i CD-spelaren det gångna året. Lite mer tillrättalagd och "tillgänglig" än förra årets debutplatta "Spell Eater" (vilken för övrigt blev 2012 års bästa skiva enligt mig), men därmed inte sämre. Bara lite annorlunda. Med låtar som "Blood sisters", "Zenith" (cool video) och titelspåret visar man att det finns stor potential och talang i bandet. Något som kan behövas om man ska hålla tempot med en platta om året, som man sagt att man ska göra. Än mer imponerande eftersom bandet befunnit sig på turné nästan non-stop ända sedan någon månad innan debutplattan släpptes!

4. ENFORCER - Death By Fire (8/10)

En riktig heavy metal-platta! Så kan man enklast sammanfatta Enforcers tredje fullängdare och allt är givetvis som det ska. Det som skiljer den här skivan från bandets tidigare plattor är att allt låter bättre. Det är bättre producerat, låtarna är bättre  och sången är bättre. Allt har tagit ett kliv i helt rätt riktning, utan att förlora råheten och energin. Den ungdomliga entusiasmen lyser också fortfarande igenom. Enforcer tycker att det är förbannat kul att spela heavy metal och det märks! Spana in "Mesmerized by fire"!

5. BORROWED TIME - Borrowed Time (8/10)

Ett okänt och relativt nytt band från Detroit som låter mer NWOBHM än många av de band som faktiskt var aktiva då! Förhållandevis välproducerat och riktigt bra låtar. Tyvärr gör sångarens begränsningar att betyget stannar vid en åtta, men annars hade det kunnat bli ännu högre. Skivans stora behållning är utan tvekan gitarrspelet och flera av solona på plattan tillhör årets bästa, mest välspelade och njutbara.

6. DEAD LORD - Goodbye Repentance (8/10)

Skivan hade nästan lika gärna kunnat heta "A tribute to Thin Lizzy without Thin Lizzy songs". Sjukt bra, välspelat och kompetent - och väldigt Lizzy-inspirerat. Som stor Thin Lizzy-fan passar detta mig perfekt och i ärlighetens namn ska det säga att det inte är enbart en Thin Lizzy rip-off. Frontmannen Hakim Krim har en egen sångstil och det är främst i gitarrspelet och harmonierna som arvet efter Thin Lizzy gör sig påmint. Jag märker att jag nu skrivit "Thin Lizzy" hela sju gånger i den här korta recensionen. Ett gott tecken!

7. SKOGEN BRINNER - 1st (7/10)

Den första skivan på listan som rider på den rådande retro-vågen med tung 70-tals bluesrock. Bortsett från en låt framförs alla låtarna på svenska, vilket känns som ett kul och annorlunda grepp. "Pundarvarning" är väl förmodligen bandets mest kända låt än så länge - mest beroende på att den släpptes som singel långt innan albumet kom och för att den ju fortfarande är riktigt bra - men finns det någon rättvisa i världen kommer även resten av låtarna att hamna i folks medvetande. De är minst lika bra och tunga!
"Vägen till förvirring" är en riktigt udda fågel och jag vet inte om det är en kärlekssång eller anti-kärlekssång, jag vet bara att jag gillar den!

8. HORISONT - Time Warriors (7/10)

Efter den lyckade debuten "Två sidor av horisonten" blev jag lite besviken på uppföljaren "Second assault", men med tredje given "Time warriors" är man tillbaka på banan igen! Satt länge och velade om jag skulle ge en sjua eller en åtta i betyg, för såpass bra tycker jag (nästan) att skivan är. Om Skogen Brinner står för den lite släpiga 70-talsrocken, så står Horisont för mer upptempo. Inte helt olikt Graveyard och det är ju ett betyg så gott som något! Öppningsspåret "Writing on the wall" är ganska representativ för skivan som helhet, även om jag personligen tycker att avslutande "All things must come to an end, pts 1 & 2" är plattans bästa spår i all sin mäktighet.

9. UNCLE ACID AND THE DEADBEATS - Mind Control (7/10)

Det var väl redan på förhand dömt att misslyckas att följa upp en sådan platta som 2011 års "Blood lust", men Uncle Acid lyckas ändå förvånansvärt bra. Initialt var plattan en besvikelse, men den har växt under de månader som gått sen den släpptes. Huvudorsaken till min ursprungliga besvikelse var den dåliga produktionen och ett enerverande användande över över-dist för att skapa en 70-talsdoftande ljudbild. Det lyckas man förvisso med, men det blir alltså lite enerverande i längden. Dock skall det sägas att när man kommit över den första lätta irritationen så finns här kvalitéer som är lätta att missa vid en första genomlyssning. Har du dissat plattan på grund av ljudet efter bara en genomlyssning så är mitt råd att ge den några chanser till.
Som vanligt när det gäller Uncle Acid är det estetiska i en klass för sig, vare sig det gäller T-shirts, posters, omslag eller, som i detta fallet, en musikvideo.

10. RHAPSODY OF FIRE - Dark Wings Of Steel (7/10)

Plats nummer tio var den svåraste platsen på listan att bestämma då det fanns så många fler band som jag ville ha in. Exempelvis Orchid, Vidunder, Screamer och Spiritual Beggars. Till slut föll valet på mina gamla hjältar i Rhapsody Of Fire, mycket förmodligen beroende på att de är just gamla hjältar. Även om bandet idag till stora delar är ett annat än det jag föll för 1997 - inte ens namnet är ju längre detsamma - så visar de med sin senaste platta att de trots allt fortfarande är kapabla att få ur sig skivor som de på intet sätt behöver skämmas över. Ja, bortsett från titlarna då förstås. Och texterna förmodligen, men de har jag inte vågat läsa än av rädsla för att bli generad.
Rhapsody OF Fire anno 2013 är inte längre originella och jag vet inte om de strävar efter att vara det heller, men i framförallt de lugna låtarna "Angel of light", "My sacrifice" och "Custode fi pace" visar bandet att de fortfarande är relevanta som låtskrivare.