2014 - The final chapter!

Tänkte skriva ett sista inlägg med "bästa-lista" från 2014, nämligen konserter.
Precis som med skivor så har det varit ett mycket bra år för konserter med många riktigt, riktigt bra spelningar. De små klubbspelningarna är som vanligt överlägsna stora arenaspelningar och faktum är att jag inte besökte en enda "stor" spelning under hela 2014. En dag på Sweden Rock Festival var det närmaste jag kom en "stor konsert" förra året och det räknas knappast.

Men snabbt över till konserterna nu! Jag skriver inget längre om banden eller konserterna eftersom de flesta redan är recenserade ändå. Det här är bara en lista jag vill få ut ur systemet så att jag kan gå vidare sen...

1. WOLF - Societen, Varberg, 20 december.

Årets sista konsert blev också den bästa. Eller sista och sista förresten - Sister Sin spelade ju efter Wolf, så rent teoretiskt var detta årets näst sista konsert för min del. Detta är dock av akademiskt intresse, ty sällan har väl en konsert varit så emotsedd och samtidigt överträffat alla förväntningar. 

*********************************************************************************

2. IN SOLITUDE, Babel, Malmö, 2 oktober.

En kulen höstdag är det skönt att värma sig med In Solitudes smäckra toner. De vinner vinner tävlingen "mest headbangande band" med hästlängder. De måste proppa i sig kopiösa mängder med Treo både före och efter sina spelningar.

*********************************************************************************

3. BLOOD CEREMONY, Loppen, Köpenhamn, 16 maj.

Utan tvekan årets stora positiva överraskning. Jag har hade hört deras skivor och tyckt de var ganska bra. Inga mästerverk, men bra. En del riktigt bra låtar till och med. Men om sanningen ska fram besökte jag konserten först och främst för ännu en chans att se Spiders som var förband. Men järnspikar, live lyfte låtarna till nya höjder. Ett extra plus också för den fullkomligt galne trummisen!

*********************************************************************************

 

4. UNCLE ACID AND THE DEADBEATS, Babel, Malmö, 26 mars.

Hett emotsedda av en månghövdad publik och de gjorde ingen besviken. Nu gick jag i och för sig inte runt och frågade alla om det var någon som var besviken, men de jag pratade med - och de jag hörde prata om konserten - var riktigt nöjda. Det var jag också. 

*********************************************************************************

5. SPIDERS, Babel, Malmö, 6 december.

Spiders måste vara ett av Sveriges bästa liveband för närvarande! Sångerskan Ann-Sofie Hoyles har alltid haft en bra röst, men på senare tid har hon dessutom växt ut till en betydligt mer bekväm frontfigur än för några år sen. Tyvärr saknas basisten Matteo, som med sin inlevelse och svängiga stil bidrog starkt till liveupplevelsen. Ersättaren Olle Griphammar är inte riktigt på den nivån än, men det kommer säkert.

*********************************************************************************

6. SISTER SIN, Societen, Varberg, 20 december.

Den enda som kan utmana herrarna i In Solitude i headbanging är damen i Sister Sin. Som jag skrev i recensionen av konserten så headbangar hon nästintill konstant den tid hon inte sjunger. Övriga medlemmar gör sitt bästa för att hänga med, men hamnar hopplöst i skymundan av energiknippet vid mikrofonen.

*********************************************************************************

7. DEAD LORD, Loppen, Köpenhamn, 21 augusti.

Ett band som fullkomligt utstrålar spelglädje (där kom det) och trivsel på scen. Hakim Krim och hans manskap gör ingen besviken när de fläskar på med sin härligt Thin Lizzy-inspirerade hårdrock.

*********************************************************************************

MADAM X - Sweden Stage, Sweden Rock Festival, 6 juni.

Det får bli en utomhusspelning också här på listan. Inte för att det är just en utomhusspelning, utan för att den var så fruktansvärt bra. Jag såg fram emot att få se de gamla hjältarna för första gången och det var med skräckblandad förtjusning jag ställde mig framför scenen. Många är banden som med sin storhetstid 30 år bakom sig som återförenats tack vare feta kontrakt och sånt blir sällan bra. Madam X visade inga som helst sådana tendenser. Tvärtom! De tyckte själv att spelningen blev så lyckad att återföreningen höll i sig och någon gång under 2015 kommer de med sin första platta sedan "We reserve the right" (1984) som förresten spelades i sin helhet.

*********************************************************************************

Sådärja, det var det hela när det gäller konserter. Jag kan väl i och för sig tillägga ett par observationer.

1. Många spelningar på Babel i Malmö och Loppen i Köpenhamn, men nästan inga av intresse för min del på anrika gamla KB. En av få konserter jag hade biljett till på KB (Gamma Ray / Rhapsody Of Fire) ställdes in på grund av Kais halsproblem.

2. Det var ovanligt många lyckade huvudband/förband-kombos i år. Dead Lord hade Noctum som öppnade för sig, Sister Sin och Wolf delade för- och huvudband under två kvällar, Blood Ceremony hade med sig Spiders på Loppen, In Solitude hade med sig överraskningsbandet Beastmilk och till och med på Sweden Rock spelade två av mina på förhand mest emotsedda band bara med någon timmes mellanrum - Madam X och Powerwolf!

Den kombo som jag såg fram mest emot blev dock aldrig av - The Oath skulle ha varit förband åt Uncle Acid, men de splittrades som bekant innan. Mycket surt att ha missat dem!

3. 2014 blev första året sen 2010 som jag inte såg Ghost en enda gång. Det var nära att jag skulle hinna till Liseberg och se deras sista spelning innan uppehållet, men jag orkade helt enkelt inte efter en lång dags färd hem från skivmässan i Solna som varit samma dag.

4. Jag vill ännu en gång passa på att pusha lite extra för det relativt nya skånska bandet Royal Ruckus. Det blev ett flertal konserter med dem även 2014 och roligast av allt var nog att de släppte sin musik på fysiska skivor i år. Två stycken, närmare bestämt och fantasifullt döpta till "Royal Ruckus 1" och "Royal Ruckus 2". Det rör sig om silverpressade skivor i enkla pappfodral i en total upplaga om 100 ex vardera och de är mycket väl värda att köpa. Såvitt jag vet säljs de endast på bandets spelningar.

Nu lovar jag att släppa 2014 för att medelst högburet hufvud med synnerligen bestämda steg marschera raka vägen in i 2015!

2014 - de bästa skivorna, plats 1 - 10.

Det mesta av det bästa som inhandlades av skivor som släpptes 2014. 

Så har den där fantasifulla tiden på året kommit då det hör till att sammanfatta året som gått. Det är alltid roligt att titta tillbaka men det är också alltid lika svårt att plocka ut topparna och sedan jämföra och placera dem gentemot andra toppar. Men jag gör ett försök!

ÅRETS SKIVOR.

Det har varit ett mycket bra skivår på många sätt eftersom det har kommit riktigt många bra skivor. Dessvärre tycker jag inte att det kommit någon enda som riktigt sticker ut som en klar favorit, som typ Ghost och In Solitude gjorde förra året med sina betyg på 9/10.
I gengäld har vi i stället en lång rad skivor som samtliga får 8/10, vilket gör att det i stort sett är dagsformen som avgör vilken plats de råkar hamna på just när det här skrivs. Skivorna på topp-fem är väl i och för sig ganska säkra, men därefter är det som sagt mycket humör just för dagen som bestämmer deras placering.
Nu kör vi!

1. SISTER SIN - Black Lotus

Jag velade länge och väl mellan Sister Sin och Wolf, men Sister Sin vann till slut. På sin fjärde platta hittar de äntligen rätt med alla ingredienser. Det låter rebelliskt och upproriskt, men inte påklistrat. Det är hårt, men ändå med mycket starka riff och alltid med melodin i centrum. Liv sjunger, väser och skriker om vartannat och hon låter verkligen bättre än tidigare. Dessutom innehåller plattan textrader som "It ain´t personal, I hate you all" och "I failed to plan but did I plan to fail" och sådana ordlekar går alltid hem hos undertecknad.

Jag är svag för sista låten "Sail North" där Liv växelsjunger med gitarristen Jimmy, vars röst passar perfekt i låten. Andra höjdare är inledande "Food for worms", "Chaos royale" och den lugna "The jinx". Bäst på plattan tycker jag dock att "Desert queen" är. En magisk refräng!

8/10

*********************************************************************************

2. WOLF - Devil Seed

Det är lite oroväckande att det går så lång tid mellan Wolfs plattor. Det som gör att jag ändå förlåter dem är hur bra de är när de väl kommer! Bandet har en så hög lägstanivå att det nästan är kusligt. Jag ger debuten en sjua i betyg, men resten har legat på åttor och nior. Primus motor Niklas Stålvind styr sin varg med fast hand och den biter lika hårt som den skäller! Topplåtar på plattan tycker jag är "Shark attack", "Skeleton woman", "My demon" och den arabiskt ljudande och suggestiva "The Dark passenger" (hemmagjord fanvideo). Resterande låtar håller också mycket hög klass, men dessa fyra har jag fastnat särskilt för och det är för mig alltid en gåta hur Wolf kan vara så förhållandevis obskyra, medan band som Sabaton och Hammerfall både säljer mer och spelar för mer folk. I en idealisk värld hade det varit tvärtom!

8/10

*********************************************************************************

Slipcase till CD och die-hard-vinylen

3. THE OATH - The Oath

En hypad singel, ett fåtal spelningar, en emotsedd debutplatta och sen - ingenting!

Där har ni huvudingredienserna i sorgligt kortlivade The Oath. Bandet bestod av den svenska gitarristen Linnéa Olsson och den tyska sångerskan Johanna Sadonis och deras samarbete blev kort men intensivt. Tyvärr sprack det redan innan debutplattan släpptes, men det var inget man gick ut med förrän en tid senare. 

Vad duon hann skapa lever dock kvar i form av en riktigt stark platta. Jag tycker egentligen att alla låtarna är lika starka, utom möjligen nyinspelningarna av "Night child" och "Black rainbow" från den tidigare släppta singeln. Det är givetvis inte några dåliga låtar, men jämfört med hur de lät på den föregående singeln så tycker jag att de har förlorat något i energi och styrka på vägen.

Inledande "All must die", den spöklika "Leaving together" och avslutande "Psalm 7" är dock låtar som står ut om jag nu nödvändigtvis MÅSTE välja några.

8/10

*********************************************************************************

4. AMBUSH - Firestorm

Svenska Ambush släppte sin lysande debutsingel "Don´t shoot (let ´em burn)" förra året på det trevliga lilla bolaget High Roller Records och de har legat på min radar sedan dess. Samma bolag släppte även deras debutalbum "Firestorm" och även om singeln lovade gott så vågade jag inte tro på en sådan här fullängdare! Rak, kompromisslös heavy metal där spelglädjen lyser igenom i varje riff! Massor av maffiga "Accept-körer" och det är fullt blås från början till slut. Gillar man heavy metal är det fanimig omöjligt att inte gilla den här plattan! Svagast på plattan tycker jag nog är "Natural born killers", vilken märkligt nog släppts på både singel och video. En bra refräng, men i övrigt en tämligen anonym historia. Titelspåret "Firestorm" eller självbetitlade "Ambush" hade passat bättre. Båda kan beskådas live här!

8/10

*********************************************************************************

5. HAMMERFALL - (r)Evolution

Jag hör till den skara fans som faktiskt gillade deras förra platta "Infected", även om den inte föll i så god jord hos en del. I och med den nya skivan så är ordningen återställd. "Hector" dammas av igen och på omslaget ser vi hur han bryter sig loss ur sin fångenskap med hammaren i högsta hugg och med sin trogne springare på väg. I bakgrunden ser vi också det från tidigare omslag välkända slottet. Lökigt, smörigt och inställsamt, javisst, men jag kan ändå inte låta bli att gilla det! Det är ändå på något sätt gjort med glimten i ögat och vill man analysera vidare så kan man säkert få det till att detta är bandets sätt att be om ursäkt för utsvängningarna på förra plattan.

Alla referenser till tidigare Hammerfall-låtar i inledande "Hector´s hymn" är något jag uppskattar och dessutom är låten riktigt bra. Visst finns här några bagateller på plattan, jag tänker närmast på "Live life loud" och "Tainted metal", men i övrigt ännu en stark Hammerfallplatta. 

Singelsläppet "Bushido", den lugna "Winter´s coming" och avslutande "Wildfire" hör till mina favoriter. Även riffet på "Origins" är mycket bra, även om låten i övrigt kanske inte håller hela vägen.

8/10

*********************************************************************************

6. BULLET - Storm Of Blades

Äntligen har Bullet släppt lite på sin AC/DC-dyrkan och låtit sina övriga musikhjältar inspirera i låtskrivandet! Det gör att "Storm of Blades" låter mer "metal" än brukligt när det gäller Bullet, men jag tycker bara att det är bra och befriande. Live har gruppen alltid levererat, men på skiva började de låta trötta, oinspirerade och likadant från låt till låt. 

Givetvis finns AC/DC-spåren kvar, främst i låtarna "Tornado" och "Crossfire", men i övrigt låter det betydligt mer England á la 1980-81. De två första låtarna - "Storm of blades" och "Riding high" - tycker jag nog är de bästa på plattan, men det är en skiva med överlag stor jämnhet som bandet fått ur sig. 

8/10

*********************************************************************************

7. THE TOWER - Hic Abundant Leones

I likhet med Blues Pills platta (se längre ner) så trodde jag länge att detta skulle vara årets platta. Mycket bra låtar och välspelad retrorock som doftar 70-tal. Inte direkt originellt i dessa tider, men The Tower gör det så bra att de inte går att förbise. 

Bandet kommer från Uppsala och jag vet inte vad de har i vattnet i den stan, men en stor del av de mest intressanta banden idag kommer just från Uppsala. Watain, In Solitude, Noctum och Degial för att nämna några. Och så nu alltså The Tower. Intressant är också att även om alla banden är verksamma under hårdrocksparaplyet, så har de olika inriktningar allihop. Inget av banden låter som något av de andra.

The Tower låter som en platta som legat gömd i något skivbolagslager sedan 1970-71 nånting. Det är mycket bas och i grunden riffbaserad blues med distad gitarr och jag älskar det! Måhända lite väl släpigt emellanåt, men jag har överseende med det eftersom det bara pumpar på och det är omöjligt att inte sitta och smånicka i takt.Kolla in det officiella videoklippet för "Exile". Skivans bästa låt tycker jag annars är "Wounds", men jag hittar bara ett liveklipp med halvtaskigt ljud. 

8/10

*********************************************************************************

8. THE DAGGER - The Dagger

Hårdrock som hårdrock ska låta! Åtminstone om man uppskattar som den lät i slutet av 70-talet. Här är det ännu ett gäng musiker ur black- och death-scenen som överraskar med ett starkt släpp, på ungefär samma sätt som Black Trip gjorde förra året. Skillnaden är att där Black Trip mer spanade åt New Wave Of British Heavy Metal-hållet, så går The Dagger ett steg längre tillbaka. De har till och med en låt som heter just "1978" och jag skulle vilja beskriva bandet som en oäkting avlad av Rainbow och 70-tals Judas Priest och som senare satts i fosterhem hos Scorpions 1975 och Black Sabbath 1980-81. Det är melodiöst och riffbetonat på samma gång. "Ahead of you all" är riktigt bra, precis som nämnda "1978" och den lite snabbare "Electric dawn".

8/10

*********************************************************************************

9. BLUES PILLS - Blues Pills

Inte sedan Ghost 2010-11 har ett band blivit så hypat som Blues Pills. Skillnaden är att hypen kring Ghost tog ordentlig fart tack vare deras debutplatta, medan det i Blues Pills fall endast fanns en 10" EP med fyra låtar att tillgå. Jag tillhör skaran som köpte EPn "Bliss" när den släpptes för snart tre år sen och gillade direkt vad jag hörde. Sedan dess har jag väntat på fullängdaren och byggt upp förväntningar, men bara fått små aptitretare i form av ytterligare två 10"-singlar: en med några livelåtar och en med studiolåtar. Dessutom hann jag se bandet live på Muskelrock 2013 och gillade skarpt vad jag såg och hörde. Jag vet att en del finner bandet lite tråkiga live med sin släpiga framtoning och utdragna gitarrpartier, men jag föll direkt när jag såg dem live.

När skivan så äntligen kom i somras så slukade jag den med hull och hår. Alla uppbyggda förväntningar infriades med råge och i början var jag helt lyrisk i min hjärna som satte högsta betyg direkt. Efterhand så lugnade jag mig dock och nu har jag kommit till sans. Det är fortfarande en mycket bra skiva, men en fullpoängare är det inte. Det blir aningen för enahanda efter ett tag och nyinspelningen av "Devil man" är flera klasser sämre än den gamla versionen. Fast med topplåtar som "High class woman", "Jupiter" (en nyinspelning av "Bliss" från första EPn och försedd med engelsk text) och den vackert vemodiga "Little sun" så blir betyget ändå högt.

8/10

*********************************************************************************

10. PORTRAIT - Crossroads

Portraits förra platta, med den idiotiska titeln "Crimen Laesae Majestatis Divinae" - vilken jag inte ens kan uttala trots nykterhet och god läsförmåga - hamnade högt på listan över det årets bästa plattor. Det är en skiva som jag fortfarande spelar i alla fall minst en gång i månaden och jag har inte tröttnat än. När nu äntligen uppföljaren har kommit, dessutom försedd med det betydligt mer lättlästa namnet "Crossroads", så beställde jag den direkt. Eller rättare sagt - jag försökte beställa den direkt, men det var något strul med distributionen så jag fick beställa den direkt från bandet i stället. Men det gör inget, det är ju bättre att pengarna går till dem istället.

Överlag tycker jag nog att skivan är någon liten bit svagare än föregångaren. Det är svårt att sätta fingret på varför jag tycker så, för när jag lyssnar på den så kan jag inte komma på någon direkt dålig låt. Tvärtom, här finns några riktiga toppar i form av "In time", "Our roads must never cross" och avslutande "Lily". Även det stämningsfulla, akustiska introt, som dessutom knyter ihop säcken i form av outro på nyss nämnda "Lily", vill jag nämna här.

En riktigt bra platta är det, men som sagt, hade jag blivit strandsatt på en öde ö - vilken förvisso inte längre varit öde om jag hamnat där - så hade jag föredragit att ha med mig förra plattan dit, även om slutbetygen för båda skivorna blir detsamma. Skumt.

8/10

*********************************************************************************

Fortsätt nu att läsa för all del. I inlägget direkt under detta presenteras den spännande fortsättningen: vilka skivor som hamnade på plats 11 - 20. Det är fruktansvärt spännande!

Wolf + Sister Sin, Varberg 20 december.

Jag har många favoritband. Ett är Ghost. Ett annat är In Solitude. Ett tredje är Wolf.

I mitt förra inlägg så skrev jag att tyckte att In Solitude var Sveriges bästa band och det tycker jag väl till viss del att de är. 

MEN, de har trots allt bara släppt tre plattor, varav det bara är de två senaste som jag verkligen gillar. Ghost har bara släppt två plattor. På gränsen till mästerverk båda två förvisso, men fortfarande bara två plattor.

Wolf har släppt sju skivor varav den med lägst betyg fortfarande når upp till 7/10. Övriga plattor är åttor och nior och jag räknar hela deras katalog som ett måste i varje hårdrockares skivsamling.

Tyvärr har jag inte haft möjlighet att se dem live på några år nu och under tiden har förväntningarna vuxit sig skyhöga! I lördags, på Societen i Varberg, en ny bekantskap för mig för övrigt, var det så äntligen dags att återse bandet och de gjorde mig definitivt inte besviken, mina höga förväntningar till trots!

Dessvärre anlände jag aningen för tidigt då första bandet, lokala förmågorna Bleed For Me, inte ens hade börjat sin spelning. Jag hade räknat med att anlända lagom till dess att de var klara, men istället fick jag genomlida en hel konsert med musik som jag verkligen inte gillar. Deras 40 minuter kändes betydligt längre och jag började så smått fantisera om att hoppa ut från något fönster och landa på ansiktet. Efter att ha lyssnat på Bleed For Me räds jag inte döden.

Desto roligare blev det en halvtimme efter deras spelning, ty då skred i sanning Wolf in på scenen och drog igång med den magnifika öppningen "Overture in C shark" direkt följd av "Shark attack". Magiskt! Detta var första gången jag såg bandet med gitarristen Simon "Demon" Johansson och han skötte sig exemplariskt. Att ersätta en så pass viktig kugge och uppskattad medlem som föregångaren "Axeman" ju faktiskt var, är aldrig lätt, men han skötte sig med bravur och de små farhågor jag eventuellt haft före spelningen var som bortblåsta direkt.

Låtar från i stort sett hela karriären spelades, men givetvis med betoning på senaste plattan. Förutom de två redan nämnda låtarna spelades ytterligare fyra låtar från "Devil seed" och det enda jag har att anmärka på är avslutningen med "Killing floor". Inte min favorit på skivan och även om den lyfte live så hade jag hellre sett t ex "The dark passenger", som väl kanske i och för sig kan vara svår att få till sin rätt live.

Inte heller "Frozen" tycker jag gjorde något större intryck så den får också gärna bytas ut, gärna mot "River everlost" om man nu ska plocka låtar från senaste plattan.

Det spelades som sagt låtar från samtliga album utom debuten och extra kul tycker jag det var att publiken var med på noterna i gamla godingar som "Night stalker" och otippade "Venom", varav den sistnämnda spelades när de frågade publiken vad vi ville höra. Båda från andra plattan "Black Wings".

Medlemmarna såg som vanligt ut att ha sjukt roligt på scen och mest av allt framgår det av basisten Anders "Tornado" Modds ansiktsuttryck. Han ser genuint glad och lycklig ut hela konserten igenom. Övriga medlemmar försöker se coola och tuffa och hårda ut emellanåt, men Anders är ett stort leende hela konserten. 

Längst bak sitter trummisen Richard "Raptor" Holmgren och prylar sina trummor med otäck precision. Han sliter som ett djur och ser nästan plågad ut. I en paus mellan ett par låtar fick vi höra att han tydligen lider av gallsten och att han fått tid för operation precis innan de här två spelningarna (bandet spelade i Örebro kvällen före) men att han avböjt för att "vi har för helvete två konserter att genomföra". Det är en inställning som ger full pott i respekt! 

Tidigare nämnde Simon "Demon" Johansson skötte som sagt gitarruppdragen med den äran med sina ömsom utfall mot publiken, ömsom upphoppad på flanken men hela tiden med kontroll. Eller rättare sagt, nästan hela tiden. Vid ett tillfälle såg man hur han tappade balansen när han skulle backa tillbaka in mot scenen och höll på att ramma sångaren. Allt fortlöpte dock utan problem och avslutades med ett snett litet leende.

Sångaren ja. Och gitarristen, bandledaren, grundaren och ende kvarvarande originalmedlemmen: Niklas "Viper" Stålvind. Han har styrt sitt Wolf i snart 20 år i både med- och motgångar och aldrig sviktat. När band som Hammerfall och Sabaton tagit nästa kliv i karriären och blivit folkkära i folkhemmet och stora utomlands, så har Niklas aldrig vikt en tum från sin linje; detta är den musik han vill spela oavsett vilka trender som råder för tillfället. Underbart, eftersom detta också är den musik jag vill höra, oavsett vilka trender som råder!

Rent sångmässigt har han dessutom blivit starkare. Betydligt starkare till och med. Där man förr kunde störas en aning av hans ljusa och bitvis nästan pipiga röst, hörs idag ingenting. Bara en bra sångröst. Fortfarande hög förstås, det är ju hans stil, men inte alls lika pipigt och betydligt mer njutbart. Dessutom verkar han ha legat i hårdträning de senaste åren och detta säger jag med en 110% heterosexuell övertygelse - jävlar vilken kropp han fått! Extremt vältränad och detta märks även av all energi han utstrålar på scen. 

På det hela taget en grym spelning, kan mycket väl vara årets bästa när konsertåret ska sammanfattas om nån vecka!

Tyvärr skrev jag inte ner vilka låtar som spelades, men här är i alla fall de som jag minns (dock ej i rätt ordning):

Overture in C shark
Shark attack

Skeleton woman

My demon

Frozen

Killing floor

Night stalker

Venom

Evil star

The bite

Speed on

Voodoo

Hail caesar

Skull crusher

Hmm, 14 låtar. Fan vet om det inte kan vara alla trots allt. Hör gärna av er om ni vet någon jag missat.

Innan Sister Sin skulle inta scenen (de turades om att "headlina" i Varberg och Örebro kvällen innan) så kom hela Wolf ut och minglade vid merchandise-bordet. Ett tag tänkte jag köpa en skiva och få den signerad, men jag känner mig alltid så dum vid sådana tillfällen. Hade jag varit 14 år hade det varit en annan sak, men jag är 44 år, fet och tunnhårig. Då kan - och ska - man inte bete sig som en fjortis. Det är en av väldigt få levnadsregler jag har!

Nåväl, ut på scen kommer Sister Sin med den karismatiska och extremt energiska sångerskan Liv Jagrell. Så fort hon inte sjunger så headbangar hon. Hårt dessutom! 

Övriga medlemmar sköter sig fläckfritt, men de bleknar ändå i jämförelse med den färgstarka sångerskan. Att hon dessutom besitter en pipa som får de flesta andra att blekna gör ju inte heller saken sämre. 

En sångerska, hur bra hon än må vara, är dock ingenting utan starka låtar och här kommer gitarristen Jimmy Hitula och trummisen Dave Sundberg in i bilden, då dessa båda herrar står för i stort sett all text och musik på bandets plattor. Kanske till och med allt, jag har inte orkat kolla upp det. 

Jimmy skämmer hela tiden bort oss med klassiska hårdrocksposer med gitarren och manar hela tiden på publiken från högerkant (från scenen sett) att ösa mer!

På scenens vänsterkant finner vi den väldige basisten Andreas Strandh. Även han öser på hela tiden och precis som med Wolf så märker man att detta är ett band som trivs på scen. Längst bak på scen har vi Dave Sundberg som för dagen spelade på Wolfs trummor. Antingen det eller så missade man att byta skinn på bastrumman! Det gör inget, han behärskade situationen likafullt. 

Bland kvällens höjdare hör att Sister Sin spelade alla de låtar som jag på förhand hade önskat att få höra. Från deras senaste skiva bjöds vi på bland annat "Chaos royale", "Sail North" och min personliga favorit "Desert queen". Från förra plattan hämtades "End of the line" och "Fight song" bland annat. De kan ha spelat fler låtar från respektive album, men dessa är de som jag har som favoriter och som jag la speciellt märke till. De framfördes dessutom klanderfritt!

När det gäller Sister Sin har jag tyvärr sämre koll på låttitlarna. Detta bottnar i sin tur i att när jag såg bandet första gången som förband till W.A.S.P. på Mejeriet i Lund 2007 så tyckte jag att de var riktigt bra och jag köpte deras debutplatta "Switchblade Serenades" direkt när den kom året efter. Tyvärr blev både den och uppföljaren "True Sound Of The Underground" något av små besvikelser för mig. Låtarna fastnade helt enkelt inte på ett sätt som de gör när man verkligen uppskattar en skiva. 

Detta har dock ändrats totalt på bandets två senaste plattor "Now And Forever" och årets "Black Lotus" som båda två tillhör sina respektive års toppskivor, enligt mig.

Ännu en av årets bästa konserter, helt klart. Det blir en svår uppgift att rangordna så småningom...

De låtar som jag kommer ihåg är bland annat:

End of the line

Food for worms

Sail North

24/7

Chaos royale

Sound of the underground

Fight song

Desert queen

Efter konserten satte jag mig i min bil och skulle köra de 20 milen hem mitt i natten. Temperaturen visade på fem plusgrader och inga salt- eller sandbilar syntes till. Jag blossade på i 110-120 uppför och nerför Hallandsåsen och vidare söderut. När jag skulle svänga av motorvägen hamnade jag bakom en bil som bara körde i 60 km/t och jag satt och svor och blev irriterad, när det faktiskt var 90 på just den vägen. Eftersom jag inte känner till vägen så bra så blev jag dock bakom och det visade sig att han/hon skulle till och med svänga in på samma bostadsområde som jag tre mil senare! 

Här hände det dock något kusligt, ty bilen framför blinkade som man ska och började svänga som man ska. Till min stora förvåning fortsatte han/hon dock rakt fram i sakta gemak, fortfarande blinkande att han skulle svänga. Han körde in på fel sida om refugen vilket jag tyckte var riktigt märkligt. "Är han inte nykter", tänkte jag, men inget i hans tidigare körning hade haft något avvikande beteende. 

Allt detta hände ju på några sekunder och när jag själv skulle göra samma sväng förstod jag vad som hänt. Trots helt nya vinterdäck så svängde bilen inte! Den bara kasade sakta i sidled och ett tag var jag rädd för att åka rakt in i refugen, men jag klarade mig. Efter ett tag fick däcken grepp och jag körde sakta in på min parkering. Det var glashalt trots att temperaturen fortfarande visade fem plusgrader!

Lite skakis blev jag faktiskt när jag tänkte på vad som hade kunnat hända om jag beslutat mig för att köra förbi när han framför bara körde i 60 km/t. Kanske hade jag suttit här och skrivit detta ändå. Kanske hade jag legat i en sjukhussal med slangar och blöja. Kanske hade jag suttit runt ett träd nånstans och släktingarna suttit och filat på vad som skulle stå i annonsen.

Och vem som ska ärva mina skivor!

God jul och gott nytt år på er!

Helldorado Rockfest!

I Eslöv arrangerades förra året den första upplagan av Helldorado Rockfest. Då var det en öppen tillställning med fri entré med en enda scen, medan det i år kostade 200 - 295 kr beroende på när och var man köpte sin biljett. Med tanke på att denna endagsfestival i år lockat till sig band som Sister Sin, Warner Drive och Fatal Smile och dessutom dubblat antalet scener till två, så tycker jag fortfarande att det är ett mycket skäligt pris för en hel dags rock!

Det första bandet jag såg var det för mig totalt okända Royal Ruckus. Det enda jag hade hört med bandet tidigare var det klipp som fanns länkat på Helldorados bandsida och jag gillade det tillräckligt mycket för att masa mig iväg och se dem redan vid middagstid.

Royal Ruckus

 



Jag är lite osäker på om de kommer från Lund eller Landskrona, men oavsett vilket så imponerade de stort på mig med sin raka och enkla rock som är omöjlig att inte gilla. Vi har hört det förr, men så länge det är bra och görs med själ och hjärta, så har jag inga invändningar.

Bandet hade lagt ut klistermärken framme vid scenen som man kunde ta om man ville. Jag tog ett vitt, men såg att det även fanns en svart variant. Samlaren i mig grämer sig över att jag inte tog ett sådant också!

De har tyvärr inte släppt någon fysisk skiva än, men på Soundcloud och en del andra ställen kan man lyssna på deras 4-spårs EP, lite kryptiskt döpt till "27". På facebook svarade bandet dock att de har material till en hel platta och att de förhoppningsvis kan spela in under höst och vinter och siktar på ett möjligt släpp innan året är slut. Lite väl optimistiskt kanske, men jag håller tummarna!

Royal Ruckus igen

 

Det vore lätt att avfärda dem som en fantasilös Spiders-klon, men det är att göra det alldeles för lätt för sig. Royal Ruckus har helt klart tillräckligt starka låtar för att stå stadigt på egna ben och kapacitet att gå långt, även om de i ärlighetens namn har en del kvar att bevisa innan jag är helt såld. Deras resa har dock börjat väldigt lovande.

Som en liten notis kan tilläggas att detta var bandets första spelning för dagen. Ja, för dagen. De skulle iväg och till två andra ställen och spela två konserter till. Tre spelningar på tre platser inom tolv timmar - imponerande! Jag antar att det är det som kallas "paying their dues".

"Helldorados bästa konsert i år" tänkte jag efter deras halvtimmes speltid och det var nästan jag fick rätt. Inte illa av ett band som jag trettio minuter tidigare inte hört mer än ett youtube-klipp med!

Royal Ruckus  för tredje gången

 



Nästa band jag såg var det sleaziga Dust Bowl Junkies. De lät helt ok, även om sångaren lät lite väl tunn emellanåt. Dock hade han scennärvaro och utstrålning och gav verkligen järnet, så det jämnar väl i stort sett ut sig. "Det man förlorar på karusellerna får man ta igen på gungorna" brukar det ju heta. På något sätt ändå en spelning som hamnar i mittfacket, d v s inte jättebra, men heller egentligen inte dåligt på något sätt. Ett plus till samtliga medlemmar för att de gav allt för den fåhövdade publiken i solskenet. Proffsigt!

Dust Bowl Junkies

 

Efter detta körde jag hem för att äta en sen frukost och vila lite. Band som Trauma Machine och Imminence hade jag inget behov av att se, men däremot grämer jag mig lite över att ha missat Takla Makan. Det kommer väl fler chanser hoppas jag.

Warner Drive

 

Nästa band jag såg blev istället Warner Drive som jag inför festivalen heller aldrig hade hört talas om. Med sin poppiga trallpunksmetal (typ) så lät de väldigt intressanta i de klipp jag lyssnat på i förväg. Live hade de en stark utstrålning och det syntes att de trivdes på scen. Möjligen hjälpte även det faktum till att detta var deras sista spelning på deras 5-6 veckor långa Europaturné att tända till lite extra. Oavsett vilket så lät det bra, utom möjligen första låten där jag tyckte det lät som att både instrument och medlemmar var ostämda.

Warner Drive

 

Sångaren hade ett lättsamt, okonstlat och äkta sätt att sköta publiken på. Sådant lyser igenom. Att de dessutom kunde ståta med festivalens snyggaste gitarrist är ju bara en bonus som vi tackar för. Jaja, jag vet. Mansgris. Sexistisk. "Vad har hennes utseende med saken att göra?". Jaja, förlåt då...
Men ett bra band var det i alla fall.

En st. söt gitarrist i Warner Drive

 



Efter sista låten upplyste sångaren om att de skulle stå och sälja sina skiva strax och jag tänkte att jag skulle köpa den och få den signerad. "Jag kan gå och strötitta lite på L. A. Collection medan jag väntar", tänkte jag för mig själv och vandrade iväg mot den lilla scenen på dansrotundan. Bandet hade redan börjat spela när jag steg in på golvet och jag måste säga att jag blev golvad direkt!

Festivalens bästa spelning - L. A. Collection

 



Det jag lyssnat på i förväg via youtube lät som en billig andrahandskopia av AC/DC, men live! Helvete vilket tryck. Tänk ett ungt och hungrigt Iron Maiden med stänk av Motörhead så är du betydligt närmare sanningen. Även nu, efter att jag lyssnat på de låtar som de släppt ut via Reverbnation, kan jag inte förstå hur de kunde låta som de lät live. Det är som att de är två olika band; ett som lirar trött och oinspirerad AC/DC-rock i studion och ett som lirar stenhård heavy metal á la tidigt 80-tal live!

Detta var utan tvekan festivalens bästa konsert och redan under den halva första låten som jag såg så beslöt jag mig där och då för att skippa Warner Drive och att eventuellt få deras autografer på skivan. Jag brydde mig inte ens om deras skiva skulle vara kvar till försäljning. L. A. Collection gick före allt och jag ångrar mig inte sekund!

L. A. Collection

 

Efter L. A. Collections spelning så smög jag ner till merchandise-bordet, men då var Warner Drive, som jag anat, borta. Deras skiva var dock kvar så den köpte jag. Detta blev mitt enda skivköp på hela festivalen, vilket är ett betyg så gott som något åt Warner Drive.

En billig festival. CD med Warner Drive: 100 kr, klistermärke med Royal Ruckus: gratis

 

Swärdh var ett band som inte alls imponerade på mig så efter en låt gick jag och satte mig på en bänk och halvslumrade. Riot Horse såg jag och de lät helt ok, men behållningen var de tre små barnen på max 10 år, som stod längst fram under hela konserten och headbangade som veteraner. Publiken tittade nog nästan mer på dem än på bandet!

Riot Horse

 



Sista bandet för min del blev Sister Sin, som jag för övrigt såg live första gången för nästan tio år sen, när de var förband till W.A.S.P. på Mejeriet i Lund 2004. Jag gillade dem redan då, även om jag blev ganska besviken på deras debutplatta "Switchblade serenades" när den dök upp 2008. Deras senaste platta "Now and forever" (2012) är dock en höjdare och jag var riktigt glad när de inledde med min favoritlåt från plattan "End of the line".

Liv Jagrell i Sister Sin visar vem som bestämmer

 



Fullt ös med Sister Sin

 



Rockar hårt trots strulande ljud

 



Tyvärr gjorde gitarrstrul (knappt något ljud) att de inledande två-tre låtarna inte lät bra, men sen tog det sig och på det hela taget levererade bandet en mycket bra spelning.

En klassisk metal-pose

 

Efter detta var det meningen att jag skulle se det gamla 80-talsbandet Syron Vanes, men kylan gjorde att jag skakade i min tunna T-shirt så jag begav mig hemåt istället. Det svider att ha varit så nära och ändå missa dem. Attans också!

På det hela taget var det en mycket väl genomförd festival. Bortsett från ljudstrulet med Sister Sin-gitarren så var det inget alls att anmärka på. Tiderna hölls, insläppet flöt på. Jag är lite kluven till Helldorado-maskoten som gick runt och försökte få igång publiken genom att hoppa, gå närmare scenen, headbanga o s v.

Hello sunshine!

 



Å ena sidan så behövdes han då det var ganska dött och dessutom glest framför scenerna, men å andra sidan blir det lite väl mycket buskis över det hela. Fast å tredje sidan så kunde jag inte låta bli att småle en aning när jag såg honom, så jag vet inte.

Satan vad det rockar

 



Tyvärr var publiktillströmningen framför scenerna, speciellt den större av de båda - utomhusscenen - under all kritik. Till skillnad från förra året hade festivalen detta år utskänkningstillstånd, men dessvärre resulterade detta i att folk mer eller mindre struntade i banden och koncentrerade sig på öl. Jag vill inte låta bitter...MEN...varför i hela helvete går man på en festival för att sitta och prata och dricka öl?
Dricka öl och lyssna på musik kan man göra precis vilken annan dag som helst, men på festival borde det vara självklart att det är spelningen som är det primära.

Inget folk framför scenen, men desto fler i baren.

 



Om det blir en fortsättning nästa år, vilket jag hoppas, så vore det önskvärt, precis som någon föreslog på festivalens facebooksida, att placera mat-och dryckesplatserna på ett ställe där man inte ser scenen.

Till nästa år, om det som sagt blir en fortsättning, så hoppas jag på band som Slingblade, Spiders, Skogen Brinner, Screamer eller Martin Praahl´s Skelter Wheel. Samtliga borde ligga inom ramarna både för Helldorados budget och inriktning.
Det vore mumma för undertecknad och då blir jag lika glad som den här hornbeprydde herren!