Årets skivor 2013

2013 var ett år då det släpptes många skivor som höll hög kvalitet - mycket hög till och med.
Detta visas med all tydlighet i listan nedan där den "sämsta" skivan har betyg 7/10 och hela tre plattor ligger på nio i betyg. Bara små nyanser skiljer dem åt och det säger en del om hur jämnt och svårt det har varit att gradera plattorna inbördes.

Nåväl, årets skivor. Här är min personliga topp-10:

1. IN SOLITUDE - Sister (9/10)

När jag hörde Ghosts nya platta i april så var jag övertygad om att det skulle vara årets skiva, men så kom Uppsalas stoltheter In Solitude och slog sina maskerade Linköpingskolleger på fingrarna med en skiva som är proppfull av medryckande riff och starka melodier. De av er som tyckte att deras förra skiva "The world, the flesh, the devil" från 2011 var ett mästerverk, kommer inte att bli besvikna på den här uppföljaren. Plattans bästa låt tycker jag är "A buried sun" och om ni kollar på den här livevideon så lyssna vid 4:03 då årets bästa riff kommer. Ett stycke musik som hemsöker en gång på gång och som är omöjligt att bli kvitt!

2. GHOST - Infestissumam (9/10)

Samma betygspoäng som ettan på listan, och nio av tio är ju verkligen inte dåligt. Som helhet tycker jag att skivan är helt i klass med den magiska debuten från 2010, dock med några få svagare spår såsom "Idolatrine" och den överdrivet repetitiva "Body and blood". Missförstå mig inte, jag tycker att båda låtarna är riktigt bra, men om man jämför dem med toppar som "Year zero" och framförallt "Ghuleh/Zombie queen", så ser man skillnaden. Sådana skillnader i kvalitet fanns inte på debuten vilket gör att "Infestissumam" framstår som aningen med ojämn. Dock med samma höga slutbetyg tack vare att topparna är högre.

3. HUNTRESS - Starbound Beast (9/10)

Ännu en platta med slutbetyg nio av tio, dock var detta den skiva som jag tvekade längst med om det skulle bli en åtta eller nia. När skivan släpptes tyckte jag direkt att Ghost fått en utmanare om titeln "Årets skiva" och "Starbound Beast" är förmodligen den platta som snurrat mest i CD-spelaren det gångna året. Lite mer tillrättalagd och "tillgänglig" än förra årets debutplatta "Spell Eater" (vilken för övrigt blev 2012 års bästa skiva enligt mig), men därmed inte sämre. Bara lite annorlunda. Med låtar som "Blood sisters", "Zenith" (cool video) och titelspåret visar man att det finns stor potential och talang i bandet. Något som kan behövas om man ska hålla tempot med en platta om året, som man sagt att man ska göra. Än mer imponerande eftersom bandet befunnit sig på turné nästan non-stop ända sedan någon månad innan debutplattan släpptes!

4. ENFORCER - Death By Fire (8/10)

En riktig heavy metal-platta! Så kan man enklast sammanfatta Enforcers tredje fullängdare och allt är givetvis som det ska. Det som skiljer den här skivan från bandets tidigare plattor är att allt låter bättre. Det är bättre producerat, låtarna är bättre  och sången är bättre. Allt har tagit ett kliv i helt rätt riktning, utan att förlora råheten och energin. Den ungdomliga entusiasmen lyser också fortfarande igenom. Enforcer tycker att det är förbannat kul att spela heavy metal och det märks! Spana in "Mesmerized by fire"!

5. BORROWED TIME - Borrowed Time (8/10)

Ett okänt och relativt nytt band från Detroit som låter mer NWOBHM än många av de band som faktiskt var aktiva då! Förhållandevis välproducerat och riktigt bra låtar. Tyvärr gör sångarens begränsningar att betyget stannar vid en åtta, men annars hade det kunnat bli ännu högre. Skivans stora behållning är utan tvekan gitarrspelet och flera av solona på plattan tillhör årets bästa, mest välspelade och njutbara.

6. DEAD LORD - Goodbye Repentance (8/10)

Skivan hade nästan lika gärna kunnat heta "A tribute to Thin Lizzy without Thin Lizzy songs". Sjukt bra, välspelat och kompetent - och väldigt Lizzy-inspirerat. Som stor Thin Lizzy-fan passar detta mig perfekt och i ärlighetens namn ska det säga att det inte är enbart en Thin Lizzy rip-off. Frontmannen Hakim Krim har en egen sångstil och det är främst i gitarrspelet och harmonierna som arvet efter Thin Lizzy gör sig påmint. Jag märker att jag nu skrivit "Thin Lizzy" hela sju gånger i den här korta recensionen. Ett gott tecken!

7. SKOGEN BRINNER - 1st (7/10)

Den första skivan på listan som rider på den rådande retro-vågen med tung 70-tals bluesrock. Bortsett från en låt framförs alla låtarna på svenska, vilket känns som ett kul och annorlunda grepp. "Pundarvarning" är väl förmodligen bandets mest kända låt än så länge - mest beroende på att den släpptes som singel långt innan albumet kom och för att den ju fortfarande är riktigt bra - men finns det någon rättvisa i världen kommer även resten av låtarna att hamna i folks medvetande. De är minst lika bra och tunga!
"Vägen till förvirring" är en riktigt udda fågel och jag vet inte om det är en kärlekssång eller anti-kärlekssång, jag vet bara att jag gillar den!

8. HORISONT - Time Warriors (7/10)

Efter den lyckade debuten "Två sidor av horisonten" blev jag lite besviken på uppföljaren "Second assault", men med tredje given "Time warriors" är man tillbaka på banan igen! Satt länge och velade om jag skulle ge en sjua eller en åtta i betyg, för såpass bra tycker jag (nästan) att skivan är. Om Skogen Brinner står för den lite släpiga 70-talsrocken, så står Horisont för mer upptempo. Inte helt olikt Graveyard och det är ju ett betyg så gott som något! Öppningsspåret "Writing on the wall" är ganska representativ för skivan som helhet, även om jag personligen tycker att avslutande "All things must come to an end, pts 1 & 2" är plattans bästa spår i all sin mäktighet.

9. UNCLE ACID AND THE DEADBEATS - Mind Control (7/10)

Det var väl redan på förhand dömt att misslyckas att följa upp en sådan platta som 2011 års "Blood lust", men Uncle Acid lyckas ändå förvånansvärt bra. Initialt var plattan en besvikelse, men den har växt under de månader som gått sen den släpptes. Huvudorsaken till min ursprungliga besvikelse var den dåliga produktionen och ett enerverande användande över över-dist för att skapa en 70-talsdoftande ljudbild. Det lyckas man förvisso med, men det blir alltså lite enerverande i längden. Dock skall det sägas att när man kommit över den första lätta irritationen så finns här kvalitéer som är lätta att missa vid en första genomlyssning. Har du dissat plattan på grund av ljudet efter bara en genomlyssning så är mitt råd att ge den några chanser till.
Som vanligt när det gäller Uncle Acid är det estetiska i en klass för sig, vare sig det gäller T-shirts, posters, omslag eller, som i detta fallet, en musikvideo.

10. RHAPSODY OF FIRE - Dark Wings Of Steel (7/10)

Plats nummer tio var den svåraste platsen på listan att bestämma då det fanns så många fler band som jag ville ha in. Exempelvis Orchid, Vidunder, Screamer och Spiritual Beggars. Till slut föll valet på mina gamla hjältar i Rhapsody Of Fire, mycket förmodligen beroende på att de är just gamla hjältar. Även om bandet idag till stora delar är ett annat än det jag föll för 1997 - inte ens namnet är ju längre detsamma - så visar de med sin senaste platta att de trots allt fortfarande är kapabla att få ur sig skivor som de på intet sätt behöver skämmas över. Ja, bortsett från titlarna då förstås. Och texterna förmodligen, men de har jag inte vågat läsa än av rädsla för att bli generad.
Rhapsody OF Fire anno 2013 är inte längre originella och jag vet inte om de strävar efter att vara det heller, men i framförallt de lugna låtarna "Angel of light", "My sacrifice" och "Custode fi pace" visar bandet att de fortfarande är relevanta som låtskrivare.

Muskelrock 2012

Hemma igen efter en utflykt i de småländska skogarna. Eller "skogarna" förresten? Är det egentligen inte bara en enda skog? Jag tror nästan det för den hänger ju ihop! Ja, bortsett från vägar, brandgångar, hus och andra människoorsakade avbrott förstås. Så jag är alltså - teoretiskt och geografiskt sett- tillbaka från den småländska skogen. En riktigt bra Muskelrock-festival i år igen, med flera band som överraskade riktigt positivt.

Jag började torsdagen med att gå upp kl 6 på morgonen för att gå till jobbet, usch samt tvi! Dock så slutade jag till middag och sen satte jag mig i bilen och körde de ca 20 milen till Växjö där jag bokat rum på hotell Butapalats under två nätter och jag var tvungen att checka in där innan jag kunde bege mig till klassiska Tyrolen. Sagt och gjort, snabb incheckning och så snabbt iväg. Efter att ha betalat 20 kr i parkeringsavgift för tre dagars parkering så spatserade jag med raska steg mot festivalområdet. Här har de giriga markägarna runt Sweden Rock-området mycket att lära!

Egentligen hade jag tänkt se första bandet NIGHT också då det lilla jag hört av dem på myspace varit riktigt bra. Nu fanns det helt enkelt inte tid till detta tyvärr, men redan med dagens andra band - SCREAMER - sattes standarden för hela festivalen. Det var ett av banden jag på förhand sett fram emot att se, då deras debutplatta är riktigt bra. De levererade en ösig och bra show med hög spelglädje som man omöjligt kan låta bli att ryckas med i. En bra start på vad som blev en väldigt bra festival!

På detta följde bandet som jag sett fram emot mest av alla, tillsammans med Spiders, nämligen SLINGBLADE! Jag hade deras debutplatta "The unpredicted deeds of Molly Black" som trea på min lista över förra årets bästa plattor så förväntningarna var höga. De infriades! Bortsett från försoningssex, finns det egentligen något bättre än att ha höga förväntningar som sedan infrias? Tveksamt. Om jag minns rätt så framfördes plattan rakt av i sin helhet. Andra bandet, av två, som levererade på topp! En av festivalens höjdpunkter för min del!

Sen följde ett av festivalens överraskningsband: EARLY MAN. Thrash ur den gamla skolan på hög nivå, ja faktiskt så bra att jag efter spelningen såg mig tvungen att köpa båda deras plattor i merchandise-ståndet. Har ännu så länge bara lyssnat på andra skivan "Death potion" och den håller riktigt hög klass och rekommenderas starkt!

Nästa band HIGH SPIRITS hade jag sett fram emot liksom kvällans avslutare ANTICHRIST, men tyvärr tog den tidiga uppstigelsen, arbetet och färden till festivalen ut sin rätt. Dessutom var det kallt som bövelen! Så ja, ovärdig en besökare på Muskelrock så satte jag mig i bilen och körde tillbaka till värmen på hotellet och sussade sött på kuddeludden hela natten lång.

Fredagen blev en mellandag, vilket är logiskt eftersom den sitter i mitten mellan torsdag och lördag, men även för mig som besökare. Jag ville egentligen se Skogen Brinner (14.00), Eliminator (16.00) och Märvel (17.00), men sen hade det varit ett hopp fram till kl. 21 mitt nästa band, som var Hell och sen ytterligare ett hopp till midnatt då Horisont skulle spela och sen Ram kl. 01. Att vandra omkring på det lilla festivalområdet, i hällregn och kyla, från 14 till 02 fanns inte på kartan, så jag struntade helt enkelt i allt och passade istället på att utforska metrolpolen Växjö under några middagstimmar. Detta resulterade bland annat i ett inköp av Metal Hammer-specialaren om Metallicas 30-årsfest. 132 sidor + en vinylsingel för 149 kr är inte så hemskt trots allt.

En pizza på en lokal liten pizzeria hann jag också trycka i mig innan jag kände hur det började småstänka lite och jag gick med snabba steg tillbaka till hotellet. Hann fram ungefär lagom tills himlen öppnade sig och det öste verkligen ner under ett par timmar. Eller jag tror det i alla fall, för jag gick och la mig och sov, men det öste ner både när jag somnade och när jag vaknade. Klockan segade sig sen fram där jag satt i ett litet hotellrum och zappade planlöst mellan diverse skitprogram på TVn, men ösregnet hade i alla fall övergått i duggregn så det var ju ett litet steg i rätt riktning.

Jag ville för allt i världen inte missa Hell, så lite över klockan 20 så smög jag ut till bilen och körde mot festivalområdet. Tyvärr tilltog regnet igen och jag blev dyngsur på bara några minuter innan jag fattade att jag kunde gå och ställe mig under tak. Då var ju skadan redan skedd och jag huttrade av köld och kom mig inte för att ta några bilder heller för den delen. De likbleka lirarna i Hell levererade dock en toppenkonsert, och sångaren var klädd ömsom i munkkåpa, ömsom piskande sig själv blodig i bar överkropp.

THE WONDED KINGS var nästa band jag såg, men det var mest för att de spelade på dansrotundan, vilket nästan kan räknas som inomhus och där var skydd mot vind och vatten. Jag hade aldrig hört bandet innan men blev positivt överraskad, även om det på intet sätt var en aha-upplevelse. En helt ok spelning, kort sagt.

På detta följde RAVEN, ett band som jag aldrig gillat och som inte gjorde något för att ändra min uppfattning. Det bästa med deras spelning var strömavbrottet som gjorde att de tystnade en stund. Enda anledningen till att jag stannade var för att jag ville se de två avslutande banden; Horisont och Ram.

HORISONT hade jag sett fram emot på förhand, och de levererade som förväntat. Inget som sticker ut i minnet, vare sig positivt eller negativt, men det kan också bero på att jag vid detta laget stod och hoppade av kyla och höll på att hacka sönder bissingarna, trots att bandet spelade "inomhus" på dansbanan.

Som den sanne hjälte jag är så stod jag kvar tills RAM började. Efter ett långt jävla intro som aldrig tycktes vilja ta slut, så insåg jag, när bandet äntligen kom igång, att detta inte skulle hålla. Hela kroppen skakade okontrollerbart och likt en hårt drabbad Parkinsonpatient hoppade jag mot bilen och förbannade mig själv för att jag bara hade en T-shirt och en sommarjacka på mig.

Fredagens vedermödor och motgångar faller dock snabbt i glömska då den soliga lördagen vaskas upp i minnet! Utcheckning från hotellet skulle ske senast kl. 11 och det första bandet jag ville se började 18.00. Sju långa timmar att slå ihjäl alltså så vad gör man? Tja, eftersom jag redan var uttråkad så kunde jag ju lika gärna köra till Kronobergs slottsruin. Här är en bild av en trappa som går brant uppför för att sluta i en vägg. En metafor för livet i stort alltså; en meningslös resa i uppförsbacke för att komma fram till ett meningslöst mål.

Klockan sex på kvällen spelade Spiders och det var det första bandet jag skulle se. Jag anlände till området ca en halvtimme tidigare. På utomhusscenen spelade då ett för mig helt okänt band: SIENA ROOT. Jag golvades direkt! Vilket band! 60- och 70-talsflum på hög nivå blandat med rock och hårdrock. Slutresultat: Riktigt bra! Jag gick raka vägen till bandståndet och köpte en skiva med dom och fler ska det bli! Tack för den bokningen, men trist för mig att jag missade halva spelningen.

Sen kom bandet som jag sett mest fram emot att återse: SPIDERS! Detta hade kunnat bli hela festivalens bästa spelning. Massor av nya, bra låtar och hela bandet i toppform! Enda anledningen till att spelningen inte blev festivalens höjdpunkt var strulet med basljudet. Förvisso inte bandets fel och de gjorde sitt bästa för att tackla publiken ändå, men det blev ändå störande avbrott hela tiden. Tråkigt, men som sagt inget som bandet kunde rå för och som helhet var spelningen ändå lysande! När deras debutplatta kommer (dom jobbar på den) och musiken blir mer spridbar är jag säker på att de kommer att bli lika stora som Graveyard eller Ghost!

Ännu en tråkig paus på tre timmar innan nästa band jag ville se (Enforcer) skulle stå på scen. Denna tid tänkte jag använda genom att sitta och slappa i bilen och kanske sova lite då kudden på hotellet gjort att jag knappt kunnat sova. "Kudde"? Vet inte varför man skulle kalla den för det egentligen. Den var så luftig och tunn att det hade räckt om dom lagt ett örngott där istället!

Nåväl, på väg tillbaka till bilen så stannade jag och kollade lite bland försäljarnas utbud en stund extra. Och tur var väl det! Holländska PICTURE började spela och vilken överraskning jag bjöds på! Den enda låt jag hört med gruppen tidigare var en låt som var med på den gamla, klassiska samlingsplattan "Hardrock ´83" (som alla ägde förr i tiden tycktes det som) och den gillade jag inte direkt. Men här! Live! Vilket band! Basisten spelade nere hos publiken och hela bandet bjöd på sig själv. Jag stod kvar hela konserten och kunde inte gå, så bra var det! Det blir helt klart till att ge detta band en ny chans! Gillar första bilden då man verkligen ser vilken liten scen det rör sig om, och hur trevligt det kan vara när vädrets makter ger sitt bifall.

Efter detta var det ju inte lönt att gå till bilen och försöka sova, så jag traskade istället till dansrotundan där ännu ett för mig ganska okänt band skulle spela: YEAR OF THE GOAT. Jag hade hört låten "Of darkness" med dem tidigare och tyckt den var bra, så jag hoppades få höra den i alla fall. Vilket jag också fick! Både den och en hel drös med andra topplåtar! Inte en enda dålig låt! I förhållande till hur lite jag kände till bandet tidigare och hur bra jag tyckte spelningen var så var detta utan tvekan festivalens bästa spelning! Jag blev helt golvad! Nya inköp i shoppen! Ni som ska till SRF nästa helg – se dem för helvete! De spelar på Rockklassiker-scenen på lördag 15.15. Jag kommer definitivt att vara där!

Det lilla jag hört av POKOLGEP har inte alls varit bra, så jag passade på att spankulera iväg till bilen och lägga ifrån mig min lilla påse med inköp + att vila fossingarna ett tag genom att bara sitta. Lagom tillbaka till Pokolgeps näst sista låt, en lugn historia som var helt ok. Sista låten, som jag tror hette ”Rock n´ roll forever” inbjöd till allsång hos den förvånansvärt månghövdade publiken. Bandet verkade genuint rörda över mottagandet och tackade för stödet, säkert lite förvånade över bifallet. Som sagt har jag inte funnit detta band bra på platta, men live lät det betydligt bättre (vilket i regel är fallet med rockmusik), men för mig så är och förbli Omega det bästa band som Ungern har producerat.

ENFORCER hade redan börjat spela när jag anlände till inomhusscenen på dansrotundan. Spelningen videofilmades med minst två kameror och det kan ju vara roligt att få för fansen, men själv vet jag inte om det var någon riktig höjdarspelning. Jag är för dåligt insatt i låtmaterialet för att kunna avgöra det, men det lät lite "tunt" eller hur jag ska säga. Det hindrade dock inte folk från att både stagediva och surfa på publiken, så jag antar att folk var nöjda. Ett stort minus var dock det ständiga användandet av rök. Det kommer kanske att se coolt ut på DVD så småningom, men för oss som stod lite längre bak betydde röken att vi inte såg ett dugg av scenen eller folket på den. Bilderna talar sitt tydliga språk!

Tyvärr blev detta den sista spelningen jag såg på årets Muskelrock. Den dåliga sömnen på hotellet började ta ut sin rätt plus tanken på att jag skulle köra hem de knappa tjugo milen mitt i natten. Jag ville inte vara helt borta bakom ratten så jag tog det smärtsamma, men moget övervägda samt många vuxenpoäng inbringande, beslutet att ge upp här. Ganska trist då jag sett fram emot både Manilla Road och The Devil´s Blood, men så fick det bli. Hej då, Tyrolen och Muskelrock!

Tröttheten kom dock till uttryck på vägen hem vilket resulterade i att jag missade en avfart och kom helt fel. En nätt omväg på tre-fyra mil mitt i natten utan en aning om var jag var.

En överblick över vad jag köpte. Ett par plattor saknas eftersom de ligger kvar ute i bilen. Samtliga, utom Dean Allen Foyd, inhandlades givetvis i bandens officiella försäljningsstånd och en del hade jag redan. Jag gillar dock att gynna banden, och skulle plattorna en dag bli värda något så kan man ju alltid sälja dom med förtjänst :-)

Nu blir det vila och uppladdning inför Sweden Rock Festival torsdag-fredag-lördag.