Näst på tur var det nya svenska thrashbandet Vampire som åtnjuter en viss hype just nu. Med ett namn som "Vampyr" så är det ju lätt att säga att det lät blodfattigt eller rent av sög, men då ljuger man. Ljudet var väl sådär (inte bra alltså) men uppträdandet i sig var helt ok. Fartfyllt och energiskt. Det trista var att bandet sålde två olika versioner av sin svårhittade singel efter spelningen, men jag ville inte gå och bära på den så jag avvaktade. När jag kom dit för att köpa dem så var de slut. Det grämer mig än!
"Goodbye repentance" med Dead Lord är en platta som spelats flitigt hemma hos mig den senaste månaden så jag blev riktigt glad när jag såg att bandet skulle spela. De gjorde mig inte besviken! Alla låtarna från skivan framfördes och det gjordes helt klanderfritt. Sångaren och gitarristen Hakim Krim trivdes på scen, vilket även resten av bandet gjorde. Torsdagens bästa spelning.
Ett annat band vars debutskiva jag lyssnat på en hel del på sista tiden är tyska Attic. På platta låter bandet helt ok, även om jag har svårt för den pipiga och skrikiga sången. De gör helt klart sitt yttersta för att låta som gamla, goda Mercyful Fate. Bra i små doser, men för mycket i längden. Ögonskuggan firade dock nya triumfer! Sparsam men vacker scendekoration i form av ljusstakar med levande ljus och några dödskallar.
Aria från Ryssland gjorde bra ifrån sig trots att de sjunger på sitt modersmål. Jag såg ungefär halva spelningen innan det började rycka i ögonlocken. Det lät dock bra och jag hade gärna sett mer om jag hade orkat. De hade även en väldigt välbesökt signeringsstund strax innan spelningen. Detta var alltså torsdagens sista konsert för min del och trött körde jag till hotellet i Växjö för att få min ack så behövliga skönhetssömn. Den verkar dock aldrig räcka till...
FREDAG
Engelska bandet Purson skulle ha spelat på fredagen, men de ställde in för andra året i rad. Synnerligen tråkigt då jag verkligen velat se dem live i flera års tid. Frågan är om Muskelrock vågar chansa med att boka dem en tredje gång? Ersatte gjorde istället Örebrobandet Troubled Horse som lät mycket bra. Ganska obekanta för mig tyvärr, men det lät som sagt bra så de får helt klart kollas upp närmare.
Troubled Horse har en sångare som är väldigt underhållande. Han låtsas hela tiden få små anfall och ballar ur totalt. Eller så är han sjuk på riktigt. Jag bryr mig inte. Jag har betalat för att bli underhållen och skiter i folks hälsa. :-)
Ytterligare ett band från Örebro stod näst på tur, nämligen det eminenta Blues Pills. Ett spännande band som jag följt på avstånd en tid. Jag köpte deras 10" singel när den släpptes och den är riktigt bra. En mycket bra konsert med många utdragna gitarrpartier som aldrig känns fel eller tråkiga. Väldigt vackert.
Danava från andra sidan Atlanten bjöd även de på en mycket bra konsert. Min första och enda kontakt med bandet var när de släppte en singel tillsammans med Uncle Acid för några år sen. Jag har ingen bra förklaring till varför jag inte utforskat dem närmare, men det får jag göra nu. Köpte två av deras skivor och tycker att de är ganska bra, men inte i klass med hur bandet lät live. Sjukt tight och bra framfört på den lilla inomhusscenen.
Nästa band på tur var Nifelheim med "Bröderna Hårdrock" i spetsen förstås. Ja, jag vet att de avskyr att kallas för det och kan väl ha en viss förståelse att det blir tjatigt efter mer än tio år att ständigt förknippas med ett tio minuter långt inslag på TV. Jag tycker dock att namnet är en kärleksfull beskrivning på två bröder som gillar hårdrock och som dessutom verkar vara riktigt sköna typer.
Men nog om det. Nifelheim bjöd på en bra show med massor av gnistor, rök och bomber även om musiken i sig inte tilltalar mig ett dugg. Men man måste ändå imponeras av hur de ens kan röra sig med så stora spikarmband på både armarna och vaderna. Hmm, heter det verkligen "spikarmband" om de sitter på benen?...
LÖRDAG
På lördagen passade jag på att besöka "Smålands Museum" i Växjö som hade en stor utställning om en annan gammal favorit - Errol Norstedt, alias Eddie Meduza. De hade en imponerande samling att visa upp, bland annat originalteckningarna till kassettomslagen som kom på 90-talet, massor av kassetter och den här fina bysten.
Massor av brev och gamla originalfoton fanns också. I beskrivande texter beskrevs även hans uppväxt och liv och det är ett tragiskt livsöde vi möter. Som tur är vägs det upp av hörlurar kopplade till mp3-spelare och ett par TV-apparater där hans galenskap får fullt spelarum. Eller nästan i alla fall - de värsta sketcherna får man se på en TV bakom ett skynke.
Vilken poet det var som gick ur tiden för elva år sen...
Den här är lite cool också faktiskt.
Tillbaka på Muskelrock för sista dagen och den gamla danska kultgruppen Witch Cross som fått ett uppsving på sista tiden och återförenats, dock med en annan sångare. Minns inte att jag hört bandet tidigare, men en riktigt bra spelning bjöd de på. Så bra att jag kände mig tvungen att köpa en box med dem där deras första och enda album återfanns tillsammans med en bootleg-DVD och ett tjockt häfte med intervjuer. För några veckor släppte de även ett andra album, men det köpte jag inte, och ska man tro på recensionerna så missar jag inget. Live var bandet gitarrdrivet och det lät riktigt bra!
Engelska Solstice var en ny bekantskap för mig även om de hållit på i många år vid det här laget, men en helt ok sådan. Hade lite svårt för sångaren i början men vande mig efter ett tag och slutbetyget blir - precis som för så många andra spelningar i år - mycket bra!
Den i särklass största överraskning stod dock Dark Quarterer från Italien för. Jag hade aldrig hört talas om dem och gick till bilen för att lägga av lite skivor som jag handlat. När jag kom tillbaka hade bandet spelat ungefär halva sin konsert, men jag blev golvad direkt av det jag hörde!
Det är svårt att tro det, men den här glasögonprydde, välklädde och tunnhårige gamle mannen hade en fantastisk röst och bandet var fanimig årets behållning för min del. Det blev nya skivinköp direkt efter spelningen, där "XXV Anniversary" gått i stort sett nonstop i en vecka nu. Det är visst en nyinspelning av deras debutplatta, men en på alla sätt bättre sådan.
Amerikanska Jex Thoth har hyllats i flera år, men jag har aldrig riktigt förstått storheten. Det gör jag fortfarande inte, även om en del av det hon framförde lät helt ok. Jag satt mest i trappan och stampade takten och blev varken uttråkad eller begeistrad av det jag hörde. Likgiltighet är aldrig bra.
Lokala hjältarna i Bullet rockade som vanligt. Bra energi, stor spelglädje och sångaren Dag "Hell" Hofer är en underhållare av rang, fast med en kass sångröst. Inte bra för en sångare...
Wrestling. Visserligen heter festivalen "Muskelrock" eftersom deras slogan är att de har "världens starkaste startfält", men jag fattar ändå inte poängen med att ha wrestling där. Jävla skit. En hel timme som försvann rakt ut i ingenting. Fast folket verkade uppskatta skiten, för så här mycket folk var det inte på en enda av spelningarna inne på dansrotundan. "Han har masken på sig, han har masken på sig" skrek en av killarna i hopen upphetsat när en av brottarna gjorde entré.
Själv satt jag kvar i trappan och blev underhållen av en synnerligen full människa som först glömde att han stod i en trappa och tog ett steg rakt ut - och föll handlöst och slog huvudet i golvet. Där satt han och höll om huvudet innan han försökte sig på att resa sig. Återigen glömde han bort att golvet upp mot dansrotundan sluttar så han tappade balansen igen och körde huvudet rakt in i det kraftiga stålnätet. Det gjorde nog riktigt ont för han reste sig inte igen förrän jag och en annan drog upp honom och det kom sjukvårdare. Sen gick jag därifrån och skrattade åt den bisarra synen som vevades om och om igen i mitt huvud. Fulla människor som faller är roliga!
Nåväl, när wrestlingfjantarna höll på att låtsasfightas inne på dansrotundan så smygstartade Uppsalabandet In Solitude. Festivalens sista band levererade också festivalens bästa spelning. Helvete, vad bra de är! Inte ens en strulande gitarr som orsakade ett stopp på tio-femton minuter kunde hindra dem från att krossa.
Mitt favoritfoto. Lite suddigt, rök i bakgrunden, gitarristen och basisten till vänster headbangar vilt, sångaren vrålar och gitarristen till höger skriker ut ett sista gitarrsolo. En perfekt avslutning på en perfekt festival. I år igen.
Jaha, då var Muskelrock slut för det här året. Med sorg i sinnet men glädje i hjärtat vandrar vi vidare i natten!
När jag vandrade över de dimhöljda nejderna på väg mot min automobil så hörde jag favoritbandet Spiders dra igång en konsert utanför själva festivalområdet, i tältet som enligt spelschemat "har öppet varje natt efter stängning". Hur man nu kan ha det?
Ett tag tänkte jag gå tillbaka, men hemlängtan blev för stor och Spiders fick jag nöja mig med att lyssna på i bilstereon.
På det hela taget en mycket bra festival i år igen, även om jag som sagt inte gillade att banden var hemliga.
