2014 - de bästa skivorna, plats 11 - 20

Här kommer del två av 2014 års bästa skivor. Det har varit ett riktigt bra skivår med många släpp av hög kvalitet. Hoppas att 2015 kan matcha det så småningom!

11. DEEP MACHINE - Rise Of The Machine

Okänt behöver inte betyda dåligt, vilket återigen det tyska bolaget High Roller visar med detta släpp. 

Det rör sig om en gammal grupp som gjort en resa liknande den som Hell gjorde för några år sen. Ett gammalt och bortglömt NWOBHM-band som aldrig fick sitt genombrott där och då - i London för 30-35 år sen. De var ett av de flitigaste banden på livescenerna runt om i London med omnejd, men genombrott eller ens ett skivkontrakt fick de aldrig och så småningom tröttnade de och lade av. 

Dock hade några av deras riktigt stora fans spelat in en del konserter med bandet och dessa kopierades och bytte ägare och spreds och bandet uppnådde kultstatus inom den krets av hårdrockare som vurmar för just den här perioden, alltså sent 70- och tidigt 80-tal. 

För att göra en lång historia ännu längre så nådde en av liveinspelningarna alltså High Roller Records som erbjöd bandet deras så hett efterlängtade skivkontrakt. Resultatet blev gamla låtar i nya inspelningar. Med tanke på hur mycket ski..öhh..dynga som släpptes i det tidiga 80-talet, så är det nästintill ofattbart att Deep Machine nobbades kontrakt. Låtarna är riktigt starka, sångaren håller tillräckligt hög klass och det är stampa-takten-och-headbanga-varning utfärdad på i stort sett hela plattan! 

Det låter givetvis fortfarande NWOBHM och sångaren kunde varit bättre, men detta är utan tvekan en liten pärla att återvända till. Lyssna till tunga "The Gladiator" eller den snabbare "Killer".

7/10

*********************************************************************************

12. CAPILLA ARDIENTE - Bravery, Truth And The Endless Darkness.

En lite annorlunda skiva på den här listan. Skivan består av två låtar på vardera dryga två minuter och fyra låtar på vardera 10-11 minuter. Jag vill genast säga att jag inte har något emot långa låtar. Tvärtom, några av mina favoriter är långa, episka stycken som Symphony X över 20 minuter långa "The Divine wings of tragedy" eller varför inte Iron Maidens - i jämförelse - korta lilla bit "The rime of the Ancient Mariner". Dock brukar jag ha svårt när långa låtar staplas ovanpå varandra och de doomiga riffen tar upp en massa tid. Det brukar jag inte gilla. 

Här är det dock annorlunda, för även om låtarna är långa och riffen förvisso är av doom-karaktär, så blir det aldrig enahanda eller tråkigt, vilket det ofta annars kan bli. 

Jag funderade länge över att låta den här plattan få plats på topp-tio, men valde till slut att ställa den utanför. Det logiska vore väl då egentligen att placera den på den närmsta platsen utanför topp-tio? Tja, kanske det, men nu blev det plats tolv. Men det var inget lätt beslut.

7/10

*********************************************************************************

13. STALLION - Rise And Ride
En underhållande grupp som går helt upp i den image som rådde på 80-talet; spandex, gärna Japaninspirerat, hårband, nitarmband och allt annat som vi minns med glädje (!).
Hur låter det då? Jo, ungefär som ett band från den tiden också. Lyssna på "Wild Stallions" som är ganska representativ för plattan som helhet. Musiken är riktigt bra och medryckande, men som så många gånger förr är det sångaren som inte riktigt håller måttet. Med en bättre sångare hade betyget hamnat ett snäpp högre och därmed hade en plats på topp-tio varit säkrad. Nu hamnar de utanför, men med en guldstjärna i kanten. Ytterligare en extra guldstjärna för att de även släpper sitt debutalbum på gammal, hederlig kassett. Sånt uppskattas av oss gamla rävar!
7/10

*********************************************************************************

14. SPIDERS - Shake Electric

Äntligen dags för en ny Spiders-platta! Efter att ha sett bandet ett otal gånger de senaste åren så har de saglat upp som något av livefavoriter hos mig och jag missar inte en chans att se dem när de besöker mitt närområde.

Tyvärr har de svårt att förmedla den suveräna känsla som kommer så naturligt när de lirar live till skiva. Något fattas och jag kan inte sätta fingret på vad. Låtarna på skivan låter helt ok, ja rentav bra, men när samma låtar spelas live så växer de helt plötsligt flera klasser. Kolla in "Mad dog" för dagens fix!

7/10

*********************************************************************************

15. HIGH SPIRITS - You Are Here

Ett av tidernas fulaste omslag alla kategorier. Allvarligt, hur tänkte man? Jaja, jag förstår hur de tänkte med titeln och en tunnelbanekarta, men de ansvariga måste väl ha ögon att se med? Dyslektiker ska inte vara svensklärare, stumma ska inte vara växeltelefonister och blinda ska inte designa skivomslag. Det borde vara sunt förnuft, men men...

Som tur är så är musiken betydligt bättre än det fruktansvärt fula omsl.. 

Förlåt, jag ska släppa omslaget och gå vidare, även om det är svårt. Musiken är riktigt bra. Den nästintill maniskt produktive Chris Maycock har skrivit alla låtarna, spelat alla instrument, sjungit och producerat. Hade han varit lite mer av ett kontrollfreak så hade han designat omslaget själv också, men den oviktiga detaljen överlåter han till utomstående. 

Nåväl, förutom High Spirits så står Chris bakom Dawnbringer, Pharao, Metalusafer, Superchrist och Aktor - där samtliga band har släppt nya skivor 2012 eller senare. En sanslös produktivitet! 

Det konstiga är att det denna höga produktivitet inte märks av i någon kvalitetssänkning, vilket ju borde vara logiskt. Men icke, det är samma höga standard som vanligt när det gäller High Spirits och har ni hört "bandet" tidigare så vet ni vad som väntar. Om inte så kan jag vara snäll och bjuda på "One thousand nights" här!

7/10

*********************************************************************************

16. MOUNT SALEM - Endless

Här har vi ett nytt, spännande band vars debutplatta jag tycker låter så intressant att jag vill nämna det här. Tänk er det tunga malandet hos Uncle Acid korsat med kvinnlig sång och keyboard typ Blood Ceremony så kommer ni ganska nära hur Mount Salem låter. Mer behöver egentligen sägas, annat än att de har gjort en cool video till en av sina låtar, "Lucid".

7/10

*********************************************************************************

17. ACCEPT - Blind Rage

Med Accept vet man vad man får. Nybildandet och nytändningen som påbörjades med "Blood of the nations" (2010) och fortsatte med "Stalingrad" (2012) får här en tredje del stöpt i samma form. Det är stort, välproducerat, maffigt, riffstarkt - och förutsägbart. De traskar på i väl upptrampade gångar och predikar i första hand för de redan frälsta. Några nya fans tillkommer möjligen längs vägen, men de riskerar även att tappa greppet om den del av "huvudpubliken" som inte bara slentrianmässigt köper Accept, Kiss, Sabaton och AC/DC eftersom det är välkända band från deras ungdom, utan även håller utkik efter nya band och inser att det finns en hel del som låter både hungrigare och bättre än Accept gör 2014. 

Live är de dock fortfarande en attraktion.

7/10

*********************************************************************************

18. SINBREED - Shadows

Riktigt härlig tysk power metal bjuds vi på här. Hög kvalitet och välspelat och välproducerat förstås, men aningen tröttsamt i längden. I lagom doser dock riktigt bra! Lyssna på "Bleed" så vet du hur hela plattan låter. Bra, som sagt, men aningen upprepande efter sex-sju låtar.

7/10

*********************************************************************************

19. PANZER - Send The All To Hell

Egentligen heter bandet The German Panzer, eftersom det redan fanns ett annat band som hette Panzer. Hur det andra bandet låter vet jag inte, men detta Panzer låter riktigt bra! Bandet är en slags stjärnkonstellation bestående av Schmier på bas och sång och vanligtvis hemmahörande i Destruction, Herman Frank på gitarr (Victory, ex-Accept) och Stefan Schwarzmann på trummor (ex-Accept). 

Det låter som man kan förvänta sig när nämnda herrar är med. Riff, dubbeltramp och karakteristisk sång. Frank och Schwarzmann hoppade för övrigt nyligen av Accept för att kunna koncentrera sig helhjärtat på Panzer och det är bara att önska dem lycka till. Upp till Accepts popularitet når de knappast, men bandet är tillräckligt bra för att kunna stå på egna ben. Lyssna på "Death knell" (inte att förväxla med Ghostlåten dock).

Dessutom är det svårt att inte gilla namnet; "Panzer". Det låter så klockrent på något sätt. Titeln är även den en höjdare tycker jag - "Send them all to hell". Det blir inte mer metal än så!

7/10

*********************************************************************************

20. HEAVY TIGER - Saigon Kiss

Egentligen vill jag ha den här plattan lite högre upp, men så tänker jag "varför det?" och inser att jag inte har något bra svar på frågan. Stockholmsbandet bildades 2010 och består av Maja, Sara och Astrid. Deras livespelningar är extremt adrenalinstinna och speciellt gitarristen Maja står inte stilla många sekunder när hon inte sjunger. Titelspåret "Saigon kiss" är en riktigt bra låt och skivans andra spår "Jailbreak" likaså, men som jag skrivit tidigare om bandet, så är plattan bara ca 26 minuter lång och ändå blir det lite enformigt. 

Har ni tillfälle att se dem live så gör det, men köper ni deras skiva så förvänta er inte samma tryck där.

6/10

Puh! Det var det hela!

Strax utanför listan hittar vi band som klassiska metallgudarna Judas Priest, det nya svenska power metal-bandet Twilight Force, tyska veteranerna Brainstorm, pålitliga amerikanerna Iced Earth, gamle Kiss-gitarristen Ace Frehley, franska ungtupparna Existance och kanadensiska Striker. 

En del av dessa hade säkert förtjänat en plats bland de tjugo, men jag tycker samtidigt att de tjugo banden som finns med på listan också förtjänar att vara där. En svår avvägning, som sagt.

I vanliga fall brukar årsbästa-listan innefatta tio namn, men det var stört omöjligt i år. Det var svårt nog med tjugo! 

Heavy Tiger, Dead Lord, Noctum - live.

Torsdag var en lyckad musikafton. Malmöfestivalen hade på sin näst sista dag lyckats locka till sig det relativt nya och spännande Stockholmsbandet Heavy Tiger. Jag gav för övrigt deras skiva debutskiva "Saigon kiss" 6,5/10 i betyg härförleden.

Heavy Tiger, Malmöfestivalen, Gustavscenen. 2014-08-21

I torsdags klockan 18:00 stod de alltså Gustavscenen och rockade loss och inledde spelningen med samma två låtar som inleder skivan - "Saigon kiss" och "Chinatown". Energin och spelglädjen går inte ta miste på och de korta och snabba låtarna avverkas i snabb takt med lite halvtaffligt - men charmigt - mellansnack mellan låtarna. Hellre spontant snack som detta, än inövade fraser som upprepas kväll efter kväll. "Taffligt" är väl egentligen fel ord, men lite enformigt. "Vi heter Heavy Tiger" och "köp vår merch" upprepades ett par gånger för ofta.

Gitarristen Maja är ett energiknippe som nästan matchar Angus Young när det gäller att flå runt på scenen. Ett gott betyg då hon dessutom är huvudsångerska och hennes raspiga stämma passar perfekt till den ösiga musiken. En punkigare och råare variant av Joan Jett. Dessutom har hon givit sådana simpla saker som att stå bredbent och stampa takten eller att hoppa ut från trumpodiet en välkommen revival!
Inte illa att hinna bli jämförd med både Angus Young och Joan Jett på några få rader!

Basisten Sara är lite lugnare på scen. Inget hopp och springande, men hon ger ändå intryck av att känna sig trygg på scen, vilket är mer än nog för mig. Det ligger väl helt inte för henne att flyga runt som en guttaperkaboll och då ska hon inte göra det heller. Basister överlag - Steve Harris undantaget - är nog lite lugnare än övriga bandmedlemmar. Ian Hill, Cliff Williams och Roger Glover är ju inte direkt några raketer på scen, men de gör sitt jobb och de gör det bra. Sin bas och sin bakgrundssång sköter Sara med den äran.

Längst bak hittar vi Astrid på trummor. Och lite sång emellanåt, vilket hon inte alls gör bort sig på. Hon spelar med ett leende på läpparna under hela konserten och även om alla tre verkar trivas riktigt bra på scen, så sätter jag en extra krona på att trummisen är den som trivs allra bäst. Hon håller tempot bra i de okomplicerade låtarna, vilket inte alltid är lätt.

Som helhet gör bandet mycket bra ifrån sig och som så ofta låter det mycket bättre live än på skiva. Har ni tillfälle att se bandet spela så missa dem inte!

Efter konserten så tog jag tjejerna på orden och tänkte köpa lite merch, men eftersom jag redan har skivan på både CD och LP så tittade jag efter något annat att köpa. På prislistan som låg på bordet stod att de sålde en poster för ynka tio spänn så jag tänkte köpa ett par sådana och sen be bandet signera eftersom de glatt ställde upp på det. Här kliver dock oturen in i handlingen då det visar sig att de glömt att ta några posters med sig!

Ett tag lekte jag med tanken på att köpa en vinyl och få den signerad, men då kom tvivlet och gjorde sig påmint. "Omslaget är ju nästan helt svart. Tänk om de bara har en svart penna att signera med?". Då skiftade jag fokus och tänkte köpa en T-shirt istället. De var riktigt coola - vit med den gul/röda Heavy Tiger-logon - men återigen tvekade jag. Jag ville få T-shirten signerad, men sen tänkte jag att det blir säkert inte bra och tuschen kommer att sprida sig och det blir bara kladd och smet av det.

Efter spelningen satt jag kvar en stund i tältet där de spelat, innan det var dags att bege sig mot centralen för att ta tåget till Köpenhamn för vidare färd mot Loppen. Detta ynkliga lilla ställe som ligger i hjärtat av Christiania är en riktigt bra lokal för små spelningar. Max fyra meter från scenkanten till mixerbordet så det blir alltid intima spelningar där.

Den omisskännliga sötdoftande röken - som inte kommer från Gul Blend - ligger tät precis vid ingången, men inne i själva lokalen är det rökförbud. "No heavy drugs" står det på skyltar lite varstans. Vid några bord med tända ljus (stearinljus nerkörda i tomma spritflaskor) sitter folk och dricker diverse drycker. Avslappnat och skönt.

Dead Lord, Loppen, Köpenhamn. 2014-08-21

Jag kände mig en aning sliten och satte mig ner vid av borden och halvslumrade. Så småningom började jag lägga märke till att medlemmar ur Dead Lord börjar synas i lokalen och efter ett tag går de upp på scenen och drar igång med alldeles utmärkta "Hank". Jag blir klarvaken omgående och ribban för spelningen läggs direkt! Medlemmarna röjer och återigen märks det att detta är något som de trivs med att göra. Att stå på en scen och spela - även på en liten scen som denna och som första band av tre - spelar ingen roll för Hakim och kompani.

Givetvis är det den karismatiske Hakim Krim som står i blickfånget i egenskap av gitarrist, sångare, skötare av mellansnack samt innehavare av ett st. gigantiskt hårsvall!
De övriga medlemmarna är dock inte blyga och både gitarristen Olle och basisten Martin tar för sig bra på scenen och utstrålar tillsammans med trummisen Adam stor spelglädje. Ja, jag vet att jag blir tjatig om den eviga spelglädjen, men enligt mig kan en i grunden kass spelning höjas av en enorm spelglädje, medan en bra spelning kan sänkas genom avsaknad av densamma.

Dead Lord har spelglädje så det räcker och blir över! Dessutom givetvis ett riktigt starkt låtmaterial, hämtat från den lysande debutplattan "Goodbye repentance" som kom förra året och som jag gav 8 av 10 i betyg samt klämde in på sjätte plats över 2013 års bästa skivor.
Spelglädje och bra låtar kan inte resultera i något annat än en riktigt, riktigt bra spelning!

Dessvärre är det en riktigt bra spelning som jag tyvärr kommer att minnas av ytterligare två lite mindre trevliga anledningar. Den första är att vinylsingeln som skulle börja säljas den aktuella kvällen, hade blivit en dag försenad från skivbolaget. EN DAG!! Oturen fortsatte att skratta mig i ansiktet. De 100 första exemplaren skulle dessutom vara en "special edition". Jag var sjukt glad över att vara garanterad en skiva i och med jag skulle se första spelningen på turnén och så händer detta! Av alla katastrofer som någonsin har hänt och någonsin kommer att hända, så var detta den värsta! Snyft samt snörvel!

Den andra anledningen är av allvarligare karaktär, men helt och hållet mitt eget fel. Under de ganska exakt 30 år som jag sprungit på konserter har jag inte vid ett enda tillfälle använt hörselskydd i form av öronproppar eller kåpor. Det där väsande ljudet som gör alla andra ljud lite dova och oklara, har varit perfekt att somna till när man kommit hem. Sen har det varit borta på morgonen och allt har åter varit frid, men även fröjd.
Tyvärr verkar jag dock denna gång ha ådragit mig en mild form av tinnitus. Det är inget som stör i vardagen, men så fort det är tyst runtomkring så hörs ett ihållande pipande, vilket inte alls är lika skönt som det dova ljudet jag berättade om nyss. Förhoppningsvis försvinner det med tiden, det har ju bara gått ett par dagar sen spelningen, men lite orolig är jag.

Efter Dead Lord var det dags för Uppsalabandet Noctum att äntra scenen. Jag har varit nyfiken på det här bandet ända sedan deras stabila debutplatta "The Sceance" kom 2010. Förra årets uppföljare "Final sacrifice" tyckte jag var ännu bättre, och hade jag fått tag i den i tid så hade den utan tvekan slagit sig in på min lista över de tio bästa skivorna från 2013. Förväntningarna var alltså på topp även inför detta band.

Noctum, Loppen, Köpenhamn. 2014-08-21

Tyvärr måste jag säga att de inte infriade mina förväntningar. Låtmaterialet är förvisso starkt, men här ser man tydligast skillnaden på ett band med spelglädje och ett band som till synes bara går upp och spelar. Jag tvivlar inte på att Noctum tycker om att spela, det måste de göra för annars hade de säkert inte hållit på och framförallt inte kunnat släppa så bra skivor som de trots allt gör. Men någonstans brister det live.

Mellansnacket är stelt och själlöst och av "tack" eller "nu kommer låten.."-karaktär. Rakt igenom. Jämför man med ett band som Dead Lord så blir skillnaden total. Nu är det inte bara frontmannen som är blek, vilket i sanning de flesta bands frontmän och kvinnor i små och medelstora band är i jämförelse med tidigare nämnde Hakim Krim, utan det är hela bandet. Ett visst undantag för gitarristen Christoffer dock, som bjuder på en hel del klassiska poser och inlevelse. I övrigt är det ett stillastående band vi får se, kryddat med kraftig headbanging, visst, men det gottgör inte intrycket man får som åskådare.

Rent musikmässigt har jag inget alls att klaga på. Det karaktäristiska gitarrintrot på inledande "Conflagration" låter dock ganska irriterande högt och "skärande", men det är det enda negativa jag kan komma på när det gäller musiken.
Min personliga favorit "Resurrected in evil" spelades tidigt, redan som andra eller tredje låt (jag minns inte säkert) och även resten av låtarna framfördes utan anmärkning.

En stabil spelning och bra framfört, men som sagt, lite mer inlevelse och röj hade höjt upplevelsen avsevärt.

Jag ber om ursäkt för de tämligen usla bilderna. Rent tekniskt ska min nuvarande mobiltelefon vara bättre än min gamla digitalkamera, men kvalitén på bilderna motsvarar inte detta påstående. Tråkigt, men inget att göra något åt. Förutom att läsa användarboken då möjligen, men det är varken manligt eller speciellt metal!

Halvårsrapport - del 1.

2014 har kommit halvvägs och jag tänkte sparka igång den här stackars undernärda bloggen med några recensioner av de plattor som är värda att nämna hittills i år. Det har varit ett riktigt bra år för gammal, hederlig hårdrock och heavy metal än så länge.
Nästa halvår ser också ut att bli riktigt bra, med nya plattor från framförallt Wolf, Hammerfall och (kanske) Huntress. Det är vi ju alla sjukt spända på, eller hur?

Vi börjar med trion HEAVY TIGER som med sin debutplatta "Saigon kiss" har åstadkommit en rock n´roll-platta värd namnet! Bandet bildades i Stockholm 2010 och tre år senare släppte det lilla spanska bolaget Ghost Highway bandets första singel. Denna singel är idag lite knepig att få tag på.

Heavy Tiger 7" vinylsingel, "Talk of the town" + 3.

Ghost Highway Recordings

100 ex svart vinyl.
100 ex gul vinyl, endast såld via postorder. 

100 ex röd vinyl, endast såld på konserter.

200 ex vit vinyl, återutgåva.

Långt ifrån heavy metal och definitivt inte hårdrock. Möjligen hård rock, om ni förstår vad jag menar. Tänk 50 % The Runaways, 50 % The Donnas och 25 % tidiga AC/DC. Nej, matematik är inte min starka sida, men detta låter ändå riktigt bra. Möjligen lite enahanda i längden vilket INTE är ett bra betyg när skivan klockar in på ynkliga 28 minuter. Men jag föredrar att se de positiva sidorna hos bandet som är långt fler än de negativa. Min initiala reaktion när jag först hörde plattan var att "detta var bra" och den känslan håller i sig än. Inte "jättebra" eller "superbra", utan kort och gott "bra". En platta att återkomma till.
Titelspåret står ut som plattans bästa, en riktigt bra låt!

BETYG: 6,5/10

Heavy Tiger - Saigon kiss LP + CD

High Roller Records

150 ex genomskinlig röd vinyl

350 ex svart vinyl

300 ex vit vinyl med rött splatter (andra upplagan)

*********************************************************************************

Vi går vidare med ett annat nytt och spännande band - mystiska THE OATH. Bandet släppte en tokhypad singel på det lilla oberoende bolaget High Roller Records som snabbt sålde slut. En andra upplaga släpptes - som sålde slut lika fort den!
Tyvärr har jag själv bara den andra pressningen, men jag tycker att den här bilden på förstaupplagan + signerad är sjukt snygg!

The Oath 7" vinyl singel: "Night child / Black rainbow"

High Roller records

150 ex guld vinyl

350 ex svart vinyl

350 ex silver vinyl (andra upplagan)

Ett fåtal egna spelningar på mindre klubbar i Tyskland genomfördes, en förbandsturné (återigen i Tyskland) till det mäktiga Ghost avverkades samt ett framträdande på deras nya skivbolag Rise Above Records 25-årsfest i London blev det innan det vankades skivinspelning av debutplattan. Lagom till skivan skulle släppas skulle bandet även åka med som förband på Uncle Acids Europaturné.

The Oath, live på C-Club, Berlin 2013-11-22

Bild från Crystalmafia.

Rise Above Records, som bl a har just Ghost och Uncle Acid på sitt samvete, släppte bandets självbetitlade album i slutet av mars, men något stod inte rätt till. Bandet hoppade av sin turné med Uncle Acid och senare avbokades även spelningar på Muskelrock och Sweden Rock Festival. Jag skrev på bandets facebooksida och undrade om de fortfarande fanns, men inlägget togs bort omedelbart och inget svar kom. Inte förrän ett par månader senare, då det blev officiellt: The Oath hade upphört att existera! De hade spruckit innan första skivan ens var släppt, men inte velat gå ut med det förrän lite senare, då det ju inte är optimalt ur marknadsföringssynpunkt att lansera en skiva med ett band som inte finns!

The Oath - The Oath, CD med slipcase.

Som tur är så hann bandet i alla fall spela in och släppa sin debutskiva innan de sprack. Eller "band" förresten, det bestod egentligen endast av gitarristen Linnéa Olsson och sångerskan Johanna Sadonis, vilka hade mötts i Berlin där de båda bor och de kom fram till att de både delade musiksmak och dessutom hade ambitionen att bilda ett band. De båda stod för både text och musik och det är en synnerligen välsmakande anrättning de har kokat ihop.

The Oath, live på C-Club, Berlin 2013-11-22

Bild från Total Utfrysning Photography

Den genomgående stämningen på skivan är dov, mörk och lite dyster, men musiken i sig är långt ifrån dyster. Redan i det starka öppningsspåret "All must die" sätts tonen för hela plattan. Massor av träffsäkra melodier kännetecknar hela skivan, starka och lite aviga riff som påminner en aning om In Solitude. Henrik Palm från just In Solitude har för övrigt varit med på ett hörn och bidragit med några solon.
Sin vana trogen släppte Rise Above plattan i en mängd olika färger och bl a i två "die-hard"-utgåvor:

The Oath - The Oath, 2 die-hard vinylutgåvor

100 ex i klar vinyl, foto, singel i klar vinyl och tygmärke med guldtråd och vit bakgrund.

200 ex i svart vinyl, foto, singel i svart vinyl och tygmärke med guldtråd och svart bakgrund.

Det är en bättre produktion på den här fullängdaren än det var på deras debutsingel, men samtidigt har lite av råheten försvunnit. Den avskalade charmen på singeln lyfte konstigt nog låtarna, vilket fick dem att framstå som ösigare.
Men missförstå mig inte. Detta är en av det första halvårets bästa plattor och när året så småningom ska summeras kommer den troligen att hamna ganska högt både som "årets debut" men även som "årets skiva".

The Oath, live på C-Club, Berlin 2013-11-22
Bild från Crystalmafia.

En modern variant av Leaf Hound (som jag skrivit om tidigare) har The Oath vissa förutsättningar att bli. Bandet spelade inte så mycket live, de släppte en skiva när de redan hade splittrats och de gav få intervjuer under sin aktiva tid. Till och med i vår moderna tid där liveinspelningar med mobila HD-kameror är vardagsmat även för de mest obskyra banden, lyser The Oath med sin frånvaro. Några skakiga klipp med dåligt ljud är allt vi har att minnas dem med!
Rest in peace, The Oath!

BETYG: 8/10