2015 sammanfattning - årets skivor, konserter och lite till!

Så har ännu ett år gått och med det kommer givetvis den med skräck blandade förtjusningen att sammanfatta året och utse årets bästa skivor. Som vanligt är det extremt svårt att utse de inbördes platserna på listan över vilka skivor som varit bäst och troligen kommer de vanliga frågorna efter några veckor: "hur tänkte jag när jag placerade x framför x?" och "varför missade jag att ha med x på listan?". Men det är sånt man får ta och som man får leva med. Som tur är så är det ju inte på liv och död, ty i så fall hade jag varit avliden för länge sen!

Skivornas placering i årsbästalistan här nedan har jag funderat över ett tag nu och känner mig ganska lugn i sinnet över placeringarna 1-6. Därefter är det mycket dagsformen som avgör vilken plats resten av skivorna får. I år blir det bara tio skivor på årslistan, jämfört med tjugo förra året. 2014 var väl helt enkelt ett bättre skivår, antar jag. Men nu kör vi!

De tio bästa skivorna år 2015 är....

1. YEAR OF THE GOAT - The Unspeakable (9/10)

Fullkomligt lysande skiva som fått oförtjänt lite uppmärksamhet. De flesta som hört skivan älskar den och jag hoppas att fler får upp öronen för detta band. Låtarna håller samma höga klass som debuten, men produktionen är bättre. Det låter inte lika tamt och platt utan det är en mer levande produktion. Jag håller tummarna för att åter kunna få se bandet live under 2016! 

2. GHOST - Meliora (8,5/10)

Den gamle påven och de namnlösa gastarna har gjort det igen! De har släppt en skiva som slår det mesta av allt annat som släppts under året. Att hålla en så hög kvalitet för tredje skivan i rad är imponerande. Det är både tungt och medryckande och som vanligt är det refränger som sätter sig direkt! "He is" är av många ansedd som årets bästa låt och det är inte svårt att förstå varför- Lysande!

3. BLACK TRIP - Shadowline (8/10)

Jag gillade första skivan riktigt mycket, men den andra är ännu bättre! Det känns som att allting är ett snäpp bättre, från själva låtarna till framförandet till produktion och till och med omslaget, som jag tycker är ett av årets snyggaste i all sin enkelhet. De uppfinner inte hjulet på nytt, men de framför sin metal med oförfalskad kärlek och det är omöjligt att inte gilla det!

4. ENFORCER - From Beyond (8/10)

I allt väsentligt en delad trea med Black Trip, men eftersom jag inte gillar delade platser så fick jag ta det svåra beslutet att låta Enforcer bli fyra i stället. Jag hoppas att detta inte förstör deras karriär allt för mycket... :-)

Heavy metal med en sylvass egg och knappt en lugn stund för återhämtning på hela skivan. En ångvält som kör på i 180. Det är omöjligt att inte svepas med och där får det räcka med floskler! Det är riktigt bra platta. Gott så!

5. POWERWOLF - Blessed And Possessed (810)

Ytterligare en mycket stark platta från de tysk-rumänska katolska varulvarna med sin patenterade kyrkoorgel. Likt AC/DC och Motöhead känns det som att varje ny skiva de släpper är en upprepning av vad de tidigare släppt, men vad gör det så länge de gör det bra? Och de gör det bättre på den här skivan än på förra. Det är snabbt, välspelat och välproducerat. Precis som det ska vara när Powerwolf är i farten! 

6. HUNTRESS - Static (8/10)

Här var listans egentligen enda riktiga huvudbry: ska Huntress få 7,5 eller 8 i betyg? De hade hamnat på samma plats (nr. 6) på listan oavsett vilket, för så pass bra är skivan. Till slut bestämde jag mig för en åtta i betyg tack vare skivans mycket starka första hälft. Tre plattor av mycket hög kvalitet på lite mer än tre år är det inte många band som mäktar med i dagens musikbransch. Huntress klarar dock av det med bravur.

7. DEAD LORD - Heads Held High (7,5/10)

Ett av Sveriges bästa liveband och här på sin andra skiva så har de dragit ner lite på de allra mest uppenbara Thin Lizzy-referenserna och börjat hitta sin egen stil. Den stilen är inte alls tokig och jag hoppas att de fortsätter utvecklas i samma riktning för då kan det bara bli bättre. Bra är det redan!

8. MAGISTER TEMPLI - Into Duat (7,5/10)

En mycket stark platta, med låtar som drivs av riktigt tunga riff. En lyckad korsning mellan den doom som bandet emellanåt flörtar med och heavy metal. Därtill en originell sångare som ger låtarna ännu en dimension.

9. NIGHT VIPER - Night Viper (7,5/10)

Årets debut! Pigg och nästan lite punkig i sin framtoning har jag förundrats över skivans kraft flera gånger då jag lyssnat på den. På flera ställen tycker jag mig kunna höra influenser i rakt nedstigande led från Metallicas "Kill ´em all". Helt klart ett spännande band att följa!

10. CHRISTIAN MISTRESS - To Your Death (7,5/10)

På sin tredje skiva hittar bandet från Portland, Oregon helt rätt. Förresten, varför "hör det till" att alltid skriva ut delstaten när det man skrivit en amerikansk stad? Man skriver ju inte "Örebro, Närke", "Milano, Lombardiet" eller "Hannover, Niedersachsen". Nåväl, det lämnar vi därhän, men bandet i fråga har både en egen stil och ett eget sound och dessutom en sångerska med en röst som passar perfekt till musiken. 

...och där var listan slut!

Just utanför topp tio hittar vi bland annat Lucifer med sin debutskiva "Lucifer I", Uncle Acid & The Deadbeats med sin fjärde fullängdare "The Night Creeper", finska nykomlingarna Lord Fist med debuten "Green Eyeleen" och Iron Maiden med sin förvånansvärt starka "The book of souls". Alla fyra är bra plattor, men når inte riktigt upp till de på listan. Lord Fist ska dock bli spännande att följa och att Iron Maiden hade ett så starkt album i sig trodde jag definitivt inte efter de senaste tre sömnpillren!

En samling som är värd att nämna är "Rock n´ Roll Rebels & The Sunset Strip". En samling på fyra CD samt ett tjockt häfte där vi får höra och läsa om många av de band som tillhörde den legendariska eran i Los Angeles på 80-talet, men som aldrig slog igenom för den breda massan. Här finns en hel del guldkorn och det mesta är i mycket bra kvalitet rent ljudmässigt.

Vad finns det i övrigt att säga om skivorna och banden på listan?

Tja, att sex av dem är från Sverige visar på två saker:

1) att jag gillar svenska band

2) att svensk hårdrock står sig bra även internationellt 

Tilläggas kan att de tre sista banden på listan, alltså de på plats 8-10, samtliga spelade på Kulturhuset Rebus i Helsingborg i oktober.

Därmed har vi alltså även kommit fram till kategorin "Årets konserter"!

Till skillnad från föregående år kommer jag inte att lista spelningarna efter betyg, utan det blir helt enkelt en kortfattad tripp längs minnenas allé i kronologisk ordning. Kommer jag ihåg konserterna idag så är det ju ett bra betyg!

Den första spelningen jag minns från 2015 var på Babel i Malmö då Blues Pills spelade där. Förband var Vidunder och det lokala Malmöbandet Magic Jove och det var utan tvekan det sistnämnda som imponerade mest på mig. Att Blues Pills var bra visste jag ju redan och de gjorde mig inte besviken.

Magic Jove, Babel, Malmö

Blues Pills, Babel, Malmö

Nu tar vi ett hopp framåt i tiden till april, då det mäktiga Wolf spelade på The Tivoli i Helsingborg, med gamla klassiska 220 Volt som förband. Wolf blir man så klart aldrig någonsin besviken på och även 220 Volt gjorde bra ifrån sig. Samma kväll hade bandet, Wolf alltså, premiär för sin nya öl - eller ale, som de döpt till Wolf Heavy Metale. Lite småfyndigt!

220 Volt, The Tivoli, Helsingborg 

Wolf, The Tivoli, Helsingborg  

En dryg månad senare befann jag mig på Biljardkompaniet i Kristianstad där jag skulle se Black Trip för första gången. De gav järnet trots att så få personer hade hittat dit. Skärpning, Kristianstadfolk!

Black Trip, Biljardkompaniet, Kristianstad.

Juni var en bra månad för konserter och den började på bästa tänkbara sätt med Ghosts uppvärmningsgig i hemstaden Linköping på lilla Club Doom och The Crypt. Jag hamnade inte jättelångt bak, men ändå såg jag i stort sett ingenting. Dagen efter blev bättre då bandet spelade på Sweden Rock Festival och jag gick tidigt till scenen där Ghost skulle spela. Den här gången såg jag betydligt bättre och var mycket nöjd med konserten!

 Ghost, Club Doom, Linköping.

Ghost, Sweden Rock Festival.

Dagen efter var det dags för Wolf igen och dagen efter överraskade Riot V med en riktigt bra spelning! Även gamle barndomsidolen Ace Frehley sticker ut från minnet på ett positivt sätt från festivalen.

Wolf, Sweden Rock Festival.

 Riot V, Sweden Rock Festival.

Ace Frehley, Sweden Rock Festival.

Nästa minne jag har är från spelningen på Rock n´rollklubben i Lund med Royal Ruckus, som jag nog sett över tio gånger vid det här laget. De levererar alltid! Med sig den här gången hade de dessutom bandet som överraskat så positivt på mig ihop med Blues Pills tidigare under året - Magic Jove!

Magic Jove, Rock n´ Rollklubben, Lund.

Magic Jove gjorde en riktigt, riktigt bra spelning och jag vill återigen passa på att tipsa om bandet. Ge dem en chans!

Den här kvällen tillhörde dock Royal Ruckus som utan tvekan gjorde den bästa spelning jag sett med dem. Det är helt uppenbart att rutinen de börjar få från spelningar på exempelvis Sweden Rock       (jo, jag såg dem där också) börjar ge resultat. Alla medlemmarna tar för sig på ett helt annat sätt än tidigare och mest av allt märks det på sångerskan och fronfiguren Guernica Mancini. Vilket underbart namn förresten! Det är en säkerhet och pondus i hela bandet som gjorde att publiken rycktes med och faktiskt blev det lite trängsel framför den lilla scenen. Mycket bra!

Royal Ruckus, Rock n´ Rollklubben, Lund.

I oktober besökte jag ett för mig nytt spelställe, nämligen Kulturhuset Rebus i Helsingborg. Jag hade köpt biljett för att jag ville se amerikanska Christian Mistress, vilka inte hör till vanligheterna att man får chansen att se. Med på köpet fick jag norska Magister Templi och Night Viper från Göteborg som inledde tillställningen.

Night Viper, Kulturhuset Rebus, Helsingborg. 

Efter en mycket energifylld spelning som gjorde mig glad i sinnet, tog Magister Templi över och även om deras musik är helt annorlunda än Night Vipers, så gjorde de lika stort positivt intryck på mig. Avslutande huvudbandet Christian Mistress höll även de en hög klass så det var en riktigt lyckad utflykt, särskilt med tanke på den synnerligen överkomliga entrékostnaden på endast 100 kr.

Magister Templi, Kulturhuset Rebus, Helsingborg. 

Christian Mistress, Kulturhuset Rebus, Helsingborg. 

Lite drygt en vecka senare hade Enforcer tagit med sig Wolf och spelade på lilla KB18 i Köpenhamn. Det var en skum lokal som låg längst in i en gränd och inte heller här hade jag varit där tidigare, men för två sådana eminenta band var det mer eller mindre ett måste att ta sig dit. Banden gjorde mycket bra ifrån sig båda två trots den dåliga uppslutning av publik. Niklas i Wolf hade lite svårt att bestämma sig för om han skulle prata svenska eller engelska med publiken och det blev lite av varje.

 Wolf, KB18, Köpenhamn

Enforcer, KB18, Köpenhamn

Året avslutades i konsertväg redan i november med dubbla doser av Ghost, först i Lisebergshallen i Göteborg den 11 november och några dagar senare i Köpenhamn den 14:e. Den sistnämnda hade en lite spänd känsla över sig då det var dagen efter dödsskjutningarna i Paris och även om ingen sa något så tror jag att alla kände sig lite extra på vakt. Från scenen påbjud Papa Emeritus III en tyst minut för att hedra offren vilket var vackert, även om en del drägg respektlöst fortsatte att bröla.

 Ghost, Lisebergshallen, Göteborg.

 Ghost, Amager Bio, Köpenhamn.

På det hela taget ett bra konsertår!

Om jag ändå MÅSTE lyfta fram några konserter lite extra så får det bli Royal Ruckus / Magic Jove på Rock n´ rollklubben i Lund och Christian Mistress / Magister Templi / Night Viper på Kulturhuset Rebus i Helsingborg. Kombinationen små, intima spelningar, extremt bra framförande av alla band, positiv överraskningseffekt och entusiastisk publik gör att dessa båda spelningar sticker ut lite extra.

Under året har det dykt upp en del debutanter också och de jag vill lyfta fram lite extra är Göteborgsbandet Night Viper (ett jävla tjatande om dem), Malmöbandet Magic Jove och finska  Lord Fist. Jag har redan skrivit om alla tre, men jag vill ändå framhäva dem lite extra.

Royal Ruckus är ett annat band som jag gärna vill fortsätta att pusha för, vilket jag gjort i flera år nu! Det känns som att det äntligen håller på att lossna lite för bandet i och med att de får spelningar även utanför sin omedelbara närhet. Senaste året ha de spelat i Uppsala, Linköping, Göteborg och till och med en liten avstickare till Kroatien. Med mycket mer. Dessutom har de nyligen släppt sin fjärde EP "Wake Up" och med lite flyt så fortsätter det åt rätt håll för bandet!

Som en parentes vill jag även flika in att Huntress gjort årets coolaste musikvideo till låten "Sorrow"!

Till sist det tråkiga som hänt under året.

Sorgligt 1 - In Solitude

2013 hade jag skivan "Sister" med In Solitude som det årets bästa här på bloggen. I fjol var det       Sister Sin och deras "Black Lotus" som hamnade överst på listan. I år meddelade båda banden att de lägger av. Riktigt tråkigt och det grämer mig mycket.

Sorgligt 2 - Sister Sin 

Rent personligen kan jag även meddela att 2015 var första åren sen 2010 som jag inte sett Spiders live en enda gång. Det får jag förhoppningsvis ta igen under 2016.

Sorgligt 3 - inget Spiders på hela 2015!

Avslutningsvis måste givetvis även Lemmy nämnas. Min absoluta favorit när det gäller ikoner inom hårdrocken. Den störste, kort och gott. Vad man än skriver för hyllningstext så blir det för lite. Han är utan tvekan den som fått flest hyllningar på sociala medier av de avlidna musiker jag kan komma ihåg på rak arm. Än idag, mer än en vecka efter hans hastiga bortgång, domineras trådarna på olika hårdrocksforum av honom och Motörhead. Även det han sa till Mikkey Dee när han fått beskedet är värt att upprepas: "I´ve had a good run. Fuck it!".

Tragiskt. Sorgligt. Ofattbart. R.I.P. Lemmy!

Jag lyfter på hatten för Lemmy och ser fram emot ett 2016 som förhoppningsvis innehåller färre av dessa trista händelser.

Sweden Rock Festival, torsdag 4 juni 2015

Så var det återigen dags för den årliga trippen till Norje strax utanför Sölvesborg i Blekinge. Jag hade köpt biljett för tre dagar - torsdag till lördag - och festivalen lockade i år med många av mina absoluta favoriter på speschemat, där Ghost och Wolf stack ut lite extra.

Eftersom jag var lite sliten efter onsdagen, då jag suttit bakom ratten i sammanlagt lite drygt 70 mil efter att ha kört till Linköping tur och retur för att se Ghosts smygpremiär i sin hemstad, så hade jag planerat att se Slash som första artist vid 16-tiden.
Det började dock inte speciellt bra med massiv kö vid insläppet och när vi stått i en halvtimme utan att ha rört oss en meter så beslutade vi oss för att helt enkelt gå en runda bland knallarna och vänta på att köerna skulle minska. Det gjorde de så småningom och när vi väl kom in, ordentligt försenade, så tog jag givetvis den obligatoriska översiktsbilden.

Välkommen till Sweden Rock!

Vyn som möter en när man glider in genom portarna är lika mäktig varje år!

På 4Sound-scenen spelade just då Steve Grimmet´s Grim Reaper och även om jag snubblat över bandets skivor ända sedan mitten av 80-talet så har jag aldrig riktigt gett dem någon ordentlig chans eftersom jag alltid tyckt att sångaren haft något obehagligt motbjudande över sig. Men det ska sägas att tonen för festivalen sattes här och nu när "See you in hell" presenterade och revs av. Fruktansvärt bra. Till och med så bra att jag känner att jag vill bjuda på en musikvideo med låten i fråga. I bakgrunden hördes tonerna av Guns n´ Roses-klassikern "Sweet child o´ mine" med Slash på stora Festival-scenen, men jag klamrade mig fast vid Grim Reaper eftersom det var på gränsen till en uppenbarelse hur bra det lät!

Steve Grimmet´s Grim Reaper var en av festivalens största positiva överraskningar!

Efter ett par låtar så tänkte jag att det ju trots allt var Slash jag ursprungligen hade kommit hit vid den här tiden för att se och då skulle jag banne mig göra det också. Givetvis var det en stor publik så det gick ju inte att få några bra bilder på medlemmarna på det avståndet, men logon såg i alla fall cool ut!
Avslutande "Paradise city" brändes av, men den där riktiga känslan infann sig tyvärr aldrig.

Smiley med typisk Slash-hatt. Mer behövs inte för att jag ska tycka det ser coolt ut.

Slash på ett par hundra meters avstånd. Känslan nådde inte riktigt ända fram.

Efter att ha bekantat mig lite med området en stund genom att bara ströva omkring utan mål och mening så fick jag plötsligt höra några välbekanta toner - ledmotivet ur "Terminator"-filmerna. Jag har alltid ansett och ibland även publikt högljutt hävdat att just detta ledmotiv genom sin tyngd och ödesmättade stämning gjort sig perfekt som intromusik till en rockshow. Jag rös när jag hörde det! Om jag räknat rätt i spelschemat så var det den australiensiska gruppen Airborne som använde sig av denna ystra sång och av det jag hörde från min sittplats i det skuggande tältet så gjorde de inte alls bort sig. Jag gick ut och såg de sista tjugo minuterna och det var riktigt bra. Fart och spelglädje är en vinnande kombination.

Efter detta så var det ca en halvtimme innan jag skulle se min första hela konsert på årets festival, nämligen med Landskronabandet Royal Ruckus som skulle spela på NEMIS-scenen i Rockklassikertältet. Jag var lite orolig för deras skull när jag vankade av och an i väntan på att klockan skulle bli 19:20 och bandet skulle gå på scen. Tältet var ju stort och bandet ganska okänt. Tänk om det bara skulle vara jag och några enstaka entusiaster där?

Ett stort och ödsligt tält strax innan Royal Ruckus började spela.

Är det inte självaste Stig-Helmer Olsson som extraknäcker som säkerhetsvakt?

Oscar Erikcsson (gitarr), Martin Larsen (trummor) Guernica Mancini (sång) och Linus Sörensen (bas). Hoppas jag fick det rätt...

Det visade sig dock att mina farhågor var ogrundade, ty när bandet gick igång och allt eftersom så fylldes det på med folk. Det var trevligt att se och det var roligt för bandet som upprepade gånger upplyste om vilken bra publik vi var och jag tror faktiskt att det kom från hjärtat varje gång. Det var inte som när de stora världsbanden hasplar ur sig inövade smörsmickrande standardfloskler som att "you are best and loudest and craziest audience yet". Det lät verkligen genuint och efter konserten var det 20-30 personer som stannade kvar och pratade med bandet, köpte lite prylar, tog bilder och så vidare. Kul! Till och med jag, som vanligtvis inte brukar hålla mig framme vid sådana tillfällen, smög försiktigt fram och fick ett kort och bad till och med om autografer vilket jag givetvis fick!

Signerat kort med länk till ny låt!

Djup koncentarion i solot.

Royal Ruckus stod för en stabil insats.

Näst på tur stod Hammerfall på Rock Stage och trots att jag gillat bandet ända sedan jag köpte deras andra platta "Legacy of kings" 1998 så var detta faktiskt bara tredje gången jag såg dem. Jag blev definitivt inte besviken, utan snarare imponerad över hur bra de låter live. Speciellt Joakim Cans, som jag i ärlighetens namn haft lite svårt för på platta, låter betydligt starkare live. Oscar Dronjak plockade fram sin "hammar-gitarr" i ett par nummer och både Pontus (gitarr) och Fredrik (bas) headbangade friskt konserten igenom. 

Oscar med sin "Hector´s Hammer"-gitarr!

Inte ett öga var torrt. Eller, det vet jag inte förresten. Men inte ett hårstrå var stilla i alla fall.

Den nye trummisen, som jag tyvärr inte minns namnet på och dessutom är för lat för googla fram, skötte sig även han exemplariskt. Jag saknade förvisso låtar som "Riders of the storm" och "Patient zero" vilka med fördel hade kunnat spelas i stället för bagateller som "Bang your head" och "Live life loud". Förmodligen ger de spelade låtarna mer publikrespons eftersom de är simplare, men jag tycker ändå att de borde lyftas ur setet.
Detta är dock petitesser och på det hela taget var det en mycket trevlig tillställning!

Hammerfall gjorde bra ifrån sig.

Joakim och Oscar - enda kvarvarande originalmedlemmarna.

Efter Hammerfall hade slutat var det två timmar och en kvart innan Ghost skulle spela på samma scen och jag kostade på mig en knapp timmes vila i det stora tältet. Def Leppard körde sitt greatest hits-set och det var klassiker på klassiker som östes upp ur deras djupa kista med låtskatter. Det lät riktigt bra och ett tag övervägde jag att gå och titta på dem en stund, men kom till sans och styrde istället stegen bort mot scenen där Ghost skulle börja spela om 90 minuter. Det var redan folk längst fram, men jag kom i andra raden och det fylldes snabbt på med folk bakom. Efter en timme så var det så trångt att man inte kunde röra armarna, men vad gör väl det när det mäktiga Ghost ska till att gå på scen bara en halvtimme senare?

Den förväntansfulla publiken blev större och större. Eller i alla fall fler och fler.

En mäktig backdrop!

Och så, på nästan exakt utsatt tid, började det välbekanta introt att ljuda och efter någon minut kom de fem namnlösa gastarna in på scenen med sina nya ansiktsskydd och nya dräkter. I början kändes det konstigt att se gastarna utan sina långa kappor men efter ett tag tänkte man inte på det. Rent estetiskt tycker jag att de nya dräkterna är helt i samma klass som de gamla svarta rockarna.

Till skillnad mot den på tok för rökiga lokalen i Linköping kvällen innan gick det här alldeles utmärkt att faktiskt se vad som hände på scen.

Sedär! En namnlös gast minsann. I nya kläder och med ny mask. Vackert!

Ghost gjorde ingen besviken med sin nya show och nya låtar.

Konserten inleddes med den instrumentala pärlan "Genesis" och i slutet av låten skred så den nya påven ut på scen till ett öronbedövande jubel. Papa Emeritus III - enligt egen utsago tre månader yngre än sin bror Papa Emeritus II - talade långsamt och endast på engelska med kraftig brytning.
"I´m feeling cold in my heart, but warm in other places. Do you fell warm in other places? Well, you kids, don´t forget to wear rubbers".

Allt ljus föll på den nya Papa Emeritus III denna afton.

En bild där alla medlemmarna syns. Jag är lite stolt över den faktiskt.

I stort sett samtliga låtar från debuten spelades, ja, det var faktiskt samtliga utom den instrumentala "Deus culpa" och vi bjöds dessutom på inte mindre än fyra låtar från den kommande plattan "Meliora" som ska släppas den 21 augusti. Däremot verkar det som att bandet tröttnat på låtarna från "Infestissumam" för det var bara "Year zero" och "Monstrance clock" som spelades från den skivan.

Här vill jag bara skjuta in att alla de fyra nya låtarna från den kommande plattan lät riktigt, RIKTIGT bra. Det kommer att bli extremt spännande att äntligen få lyssna på den så småningom. 

Papa Emeritus III njuter av stunden. Kul för honom!

Stora delar av publiken, jag själv inkluderad, skrek förgäves efter låten som jag anser vara en bandets allra bästa, nämligen "Ghuleh/Zombie queen".
"Ghuleh, Ghuleh, Ghuleh", skrev publiken.
"You are wrong, our name is Ghost" svarade Papa och ledde oss istället in på den, i mitt tycke, ganska tråkiga covern "If you have ghosts".

Va! Har gastarna ben precis som oss andra? Det såg mer spöklikt ut med kapporna eftersom det gav illusionen av att de nästan "svävade" fram över scenen. 

Det måste vara svårt att hitta nya sångare som alla har samma albinofel på ena ögat!

Efter detta avslutades tillställningen som brukligt är med "Monstrance clock" komplett med mäktig allsång och sen var det över. Bara sådär. Efter att ha sett fram emot spelningarna i Linköping och på Sweden Rock så var nu båda spelningarna bakom mig och en märklig tomhet infann sig. Dock var det med ett stort leende och inre tillfredsställelse som jag gick mot bilen för att köra hem. Dagen efter väntade Wolf och även om jag vet att de är riktigt bra så visste jag också att de skulle få kämpa för att nå upp till Ghosts klass.

Betyg på banden jag såg hela spelningar med:

Royal Ruckus: 3,5/5
Hammerfall: 3,5/5
Ghost: 5/5

Fortsättning följer...