2016 - Bästa skivorna

1. TAROT - Reflections

Fullkomligt lysande debut* från Australiensiska bandet Tarot. Den dubbla leadsången må vara en vattendelare - som jag förvisso gillar - men det är de briljanta gitarrslingorna, riffen och små insticken som är skivans - och hela musikårets - stora behållning.

Välspelat, välproducerat och välskrivet. Att kalla bandet för "ännu ett band i retrovågen" känns fel, men samtidigt så är det på 70-talet som man vill placera bandet rent musikmässigt.
Musiken är mjuk och len som honung och balsam - och annan liknande skit - för öronen.

Bakom bandet står i första hand sångaren och gitarristen "The Hermit", som är samma man som även ligger bakom singeln med bandet "Dracula" som jag tog upp här på bloggen för nåt år sen samt även är ägare till lilla independentbolaget Heavy Chains Records i Australien.
Man anar en eldsjäl. En talangfull sådan!

Hur låter då Tarot?
Tja, släng ner Ghost, Blue Öyster Cult, The Devil´s Blood och ungerska Omegas 70-talsplattor i en mixer så kommer det ut något som låter ungefär som Tarot. Jag måste återigen lyfta fram gitarrpartierna, vilka genomgående är extremt starka plattan igenom. 

Tänk er de medlodiösaa gitarrsolon i Ghostlåtar som "Ritual" och "He is", solon där man ofta lämnas med att önska mer. 

På "Reflections" får man mer. Mycket mer! Ändå önskar man mer! Bättre betyg är svårt att ge!

9/10

* Rent tekniskt är detta bandets andra skiva, men då den första var en samling av deras tidiga demos så är detta deras första "riktiga" skiva.

Rekommenderad lyssning: Mountain throne

2. SAVAGE MASTER - With whips and chains

Eftersom jag uppdaterat bloggen så förtvivlat dåligt det senaste året så ligger fortfarande recensionen för den här skivan direkt under det här inlägget. För en mer djuplodande beskrivning av bandet och skivan rekommenderas alltså att du scrollar ner till den.

Vad jag kan säga lite kort om skivan är att det rör sig om en helt annan musik än nyss nämnda Tarot.
Här är det snabbt, opolerat och skränigt. Nästan lite falsksång emellanåt. Det är dock riktigt bra låtar, snygga gitarrsolon och det skriker entusiasm om bandet lång väg. det kommer man långt på!

8/10

Rekommenderad lyssning: Ready to sin

3. BRIMSTONE COVEN - Black magic

En skiva med två olika ansikten. Den ena delen av skivan är riffbaserad och 70-talsinspirerad hårdrock rakt igenom, medan den andra ger en mer malande doomkänsla. Jämför första låten "Black magic" med den sista "The Eldest tree" för att höra skillnaden.

Låtarna där emellan håller samtliga hög klass och det är tunga riff blandat med bra sång, härliga basmattor och en säker trummis. Varje instrument ligger långt fram i ljudbilden vilket ger en behaglig lyssning. 

Musikaliskt skulle jag placera bandet i samma fack som Spiritual Beggars. Välspelad 70-talshårdrock som vill låta mer oborstad än den egentligen är. Typ.

8/10

Rekommenderad lyssning: Black magic

4. RHAPSODY OF FIRE - Into the legend

När låtskrivarparet Luca Turilli/Alex Staropoli gick skilda för drygt fem år sedan så var jag säker på att det var dödsstöten för huvudbandet. Luca Turilli hade alltid målats upp i media och bland fansen som den som styrde skutan och hade huvudansvaret, medan Alex Staropoli "bara" de klassiska arrangemangen.

Detta synsätt kom dock på skam med Rhapsody of Fires förra skiva "Dark wings of steel" - den första utan Lucas inblandning - och bekräftas med eftertryck med "Into the legend". Av många betraktad som bandets starkaste sedan "Power of the dragonflame" (2002) och jag är benägen att stämma in i hyllningskören. 

Föga originellt förstås, men jag fortsätter hävda att bra låtar alltid går före nyskapande, och bra låtar finns det gott om här. Jag måste erkänna att jag blev mycket positivt överraskad.

Som alltid ytterst kompetent utfört och med sångaren Fabio Lione som kronan på verket. En av hårdrockens bästa sångare utan tvekan.

Tyvärr meddelade Fabio i höstas att han hoppar av bandet efter 20 år och lämnar Alex kvar som ensam medlem sedan debutplattan. Som den pessimist jag är så tror jag att hans avhopp är dåligt för alla parter. Jag gillar inte den nye sångaren, som har en alldeles för ljus och pipig röst att döma av de klipp som bandet släppt.
Dessutom tycker jag att Fabios nya band Eternal Idol låter mediokert som bäst.

Ett tråkigt slut på ett episkt musikaliskt äventyr, även om de faller med flaggan i topp!
Förhoppningsvis kommer ett längre inlägg om Rhapsody lite längre fram i tiden.

8/10

Rekommenderad lyssning: Into the legend

5. METALLICA - Harwired...to self-destruct

Ännu ett gäng veteraner som klämmer ur sig en platta som jag inte trodde att de var mäktiga.
Förra året släppte Iron Maiden en överraskande stark skiva, vars enda egentliga minus var att den hade mått bra av att kortas ner.

När nu även Metallica släpper en dubbelskiva med nytt material  var jag orolig att den skulle:
1) vara usel
2) vara för lång

Båda orosmolnen skingrades, åtminstone till viss del. 

Att den är usel kan vi avskriva direkt. Det här är förmodligen bandets bästa platta sedan 1991 års självbetitlade skiva, eller "Black album". Det är definitivt ett relativt lyckat försök att återgå till den typ av musik som gjorde att vi en gång i tiden höjde bandet till skyarna.

Jag kan inte heller se att plattan innehåller någon direkt utfyllnadslåt, utan det är väl snarare antalet låtar som egentligen är "för mycket" att ta till sig på en gång. På "den gamla, goda tiden" hade förmodligen ett par, tre låtar kapats från plattan för att istället släppas som exklusiva singelbaksidor och liknande.

Det är egentligen ett lyxproblem, men ändå något som spelar in.

7,5/10

Rekommenderad lyssning: Atlas, rise!

6. HAMMERFALL - Built to last

I likhet med Rhapsody of Fire så överraskar Hammerfall inte med någon originell musik, men däremot besitter de fortfarande förmågan att skriva riktigt bra och medryckande låtar. Man vet vad man får när man köper en skiva med Hammerfall och det är en trygghet i sig och räcker långt för min del.

7/10

Rekommenderad lyssning: The sacred vow

7. Widow - Carved in stone

Plattan mår nåhända...når måhända inte riktigt upp till samma höga nivå som föregångaren "Life´s blood" (2011). Det där med årtalet fick jag förresten kolla upp. Om jag fått gissa hade jag sagt att förra plattan kom 2013 eller 2014. Men 2011! Fem år sen? Det är helt sjukt vad fort tiden går!

Som tur är så har bandet skrivit bra musik under tiden så även om väntan varit lång så får vi här betalt med en riktigt bra platta. Vi bjuds på klassisk heavy metal, vilket är en ganska bred fåra. 

Bandet låter annorlunda än både Hammerfall och Blizzen, vilka är två andra band på den här listan som jag placerat i samma fack. Tyngre och aningen mörkare än dessa båda band, en sångare som inte ligger lika högt, mer framträdande gitarr och riff.
Det här är musik man som klassisk hårdrockare blir glad av!

7/10

Rekommenderad lyssning: Burning star
(Hittade tyvärr bara en liveversion. Fortfarande en bra låt, men låter mycket bättre på skiva)

8. BLOOD CEREMONY - Lord of misrule

Förmodligen bandets svagaste platta hittils, men eftersom deras tre tidigare plattor varit så fruktansvärt bra så är det ju egentligen inget dåligt betyg. Lite väl mycket tvärflöjt och annat som blir lite enahanda i längden. På tidigare skivor har de hållit detta på en lagom nivå och då har dessa - i hårdrocksammanhang - exotiska och udda toner blivit en spännande krydda. Nu tycker jag som sagt att det blir lite för mycket flöjt i annars bra låtar.
Eller för att fortsätta prata matspråk - huvudrätten är fortfarande god, men lite för starkt kryddad.

6,5/10

Rekommenderad lyssning: Lord of misrule

9. WITCHWOOD - Handfull of stars

Efter ett lite jobbigt intro, som tur är bara vara i lite drygt en minut, drar själva musiken igång och det är inte svårt att följa spåren via Whitesnake och Rainbow ända tillbaka till Deep Purple. Riffstark hårdrock á la 70-tal med en Hammondorgel hela tiden smygande i ljudkulissen. Ibland drivande, ibland i bakgrunden, men hela tiden närvarande. Jag kan tänka mig att detta låter riktigt bra live på en liten scen i någon skum lokal någonstans på en sjabbig bar.

6,5/10

Rekommenderad lyssning: Handful of stars
(Föredrar "Like a giant in a cage", men hittar den inte på youtube).

10. Blizzen - Genesis reversed

Årets obligatoriska debutanter i kategorin "klassisk heavy metal" på årsbästalistan är tyska Blizzen och de sig in på listans tionde och sista plats. För en gångs skull dessutom med en hyfsat kompetent sångare, vilket ofta är denna typ av bands akilleshäl. Jag säger inte att det är en mästersångare, för det är han inte, men åtminstone kompetent nog för att inte sången ska sticka ut på ett negativt sätt.

Som vanligt när det gäller denna typ av band så är det riffen och den rena spelglädjen och entusiasmen som lyser igenom. Även ett stort plus för gitarrerna. En del av solona på plattan tillhör några av årets bästa!

Dock stör deras evinnerliga feluttal något oerhört. "Universe" blir "uniwerse" och "reversed" blir rewersed", för att nämna två exempel.
Nu är det förvisso inte något unikt just för Blizzen, utan det är många band som har fel uttal. Svenska Night Viper presenterar till exempel sig själva som "Night Wiper" - "natt-torkare"?
Hur svårt kan det vara? Helvete!

6/10

Rekommenderad lyssning: Trumpets of the gods

Jag vet inte om det är jag som tappade stinget något under 2016 - vilket den dåligt uppdaterade bloggen kanske till viss del antyder - eller om det helt enkelt inte kom lika många plattor som de senaste åren. 

De fyra första plattorna på listan var/är riktigt bra, men där jag för några år sen fick jag utöka till till tjugo plattor för att få med alla som jag tyckte var värda att nämna, kändes det i år nästan som att jag fick kämpa för att få ihop tio plattor som var tillräckligt bra.

Visst har band som Testament, Megadeth, Spiritual Beggars och Avantasia - för att nämna några - alla släppt plattor som är bra, men är de bättre än skivorna på listan? Nej. I några fall kanske lika bra, men då framhäver jag hellre ett nytt okänt band.

Det är möjligt, kanske rentav sannolikt och troligt, att ett par av skivorna på listans nedre del kommer att bytas ut mot några av de nämnda, men just nu ser listan ut som den gör och det är den listan som för evigt kommer att gälla som "Epicus 10 bästa skivor 2016".
Givetvis en oerhörd ära för de inblandade!

Tyvärr verkar det vara kutym att minst ett bra band per år lägger ner. I år (eller förra året) så hade turen (eller oturen) Purson (och nu ska jag sluta med så många parenteser).
Det stör mig att jag aldrig fick se dem live. De var bokade till Muskelrock både 2012 och 2013, men drog sig ur båda åren. 

Jag hade även några små planer på att åka till London när de spelade på nåt jubileum för skivbolaget Rise Above, men även det rann ut i sanden. 

Purson - Desire´s magic theatre
Ingen märkvärdig skiva, men ett snyggt omslag i alla fall.

Det märkliga med Purson är att de var som bästa innan de släppte sin första skiva!

Liveklippen var magiska, men när skivan väl kom så var den experimentell i överkant för att passa min smak helt och hållet.
Bra, men kunde varit betydligt bättre. 

Hej då, Purson :-(

Deras andra och sista skiva "Desire´s magic theatre" kom 2016, men den fastnade jag aldrig för, utan den blev något av en besvikelse. Trist att de lagt av dock. Liveklippen som finns på youtube skvallrar om ett riktigt bra liveband.

Väl mött 2017!

Muskelrock 2012

Hemma igen efter en utflykt i de småländska skogarna. Eller "skogarna" förresten? Är det egentligen inte bara en enda skog? Jag tror nästan det för den hänger ju ihop! Ja, bortsett från vägar, brandgångar, hus och andra människoorsakade avbrott förstås. Så jag är alltså - teoretiskt och geografiskt sett- tillbaka från den småländska skogen. En riktigt bra Muskelrock-festival i år igen, med flera band som överraskade riktigt positivt.

Jag började torsdagen med att gå upp kl 6 på morgonen för att gå till jobbet, usch samt tvi! Dock så slutade jag till middag och sen satte jag mig i bilen och körde de ca 20 milen till Växjö där jag bokat rum på hotell Butapalats under två nätter och jag var tvungen att checka in där innan jag kunde bege mig till klassiska Tyrolen. Sagt och gjort, snabb incheckning och så snabbt iväg. Efter att ha betalat 20 kr i parkeringsavgift för tre dagars parkering så spatserade jag med raska steg mot festivalområdet. Här har de giriga markägarna runt Sweden Rock-området mycket att lära!

Egentligen hade jag tänkt se första bandet NIGHT också då det lilla jag hört av dem på myspace varit riktigt bra. Nu fanns det helt enkelt inte tid till detta tyvärr, men redan med dagens andra band - SCREAMER - sattes standarden för hela festivalen. Det var ett av banden jag på förhand sett fram emot att se, då deras debutplatta är riktigt bra. De levererade en ösig och bra show med hög spelglädje som man omöjligt kan låta bli att ryckas med i. En bra start på vad som blev en väldigt bra festival!

På detta följde bandet som jag sett fram emot mest av alla, tillsammans med Spiders, nämligen SLINGBLADE! Jag hade deras debutplatta "The unpredicted deeds of Molly Black" som trea på min lista över förra årets bästa plattor så förväntningarna var höga. De infriades! Bortsett från försoningssex, finns det egentligen något bättre än att ha höga förväntningar som sedan infrias? Tveksamt. Om jag minns rätt så framfördes plattan rakt av i sin helhet. Andra bandet, av två, som levererade på topp! En av festivalens höjdpunkter för min del!

Sen följde ett av festivalens överraskningsband: EARLY MAN. Thrash ur den gamla skolan på hög nivå, ja faktiskt så bra att jag efter spelningen såg mig tvungen att köpa båda deras plattor i merchandise-ståndet. Har ännu så länge bara lyssnat på andra skivan "Death potion" och den håller riktigt hög klass och rekommenderas starkt!

Nästa band HIGH SPIRITS hade jag sett fram emot liksom kvällans avslutare ANTICHRIST, men tyvärr tog den tidiga uppstigelsen, arbetet och färden till festivalen ut sin rätt. Dessutom var det kallt som bövelen! Så ja, ovärdig en besökare på Muskelrock så satte jag mig i bilen och körde tillbaka till värmen på hotellet och sussade sött på kuddeludden hela natten lång.

Fredagen blev en mellandag, vilket är logiskt eftersom den sitter i mitten mellan torsdag och lördag, men även för mig som besökare. Jag ville egentligen se Skogen Brinner (14.00), Eliminator (16.00) och Märvel (17.00), men sen hade det varit ett hopp fram till kl. 21 mitt nästa band, som var Hell och sen ytterligare ett hopp till midnatt då Horisont skulle spela och sen Ram kl. 01. Att vandra omkring på det lilla festivalområdet, i hällregn och kyla, från 14 till 02 fanns inte på kartan, så jag struntade helt enkelt i allt och passade istället på att utforska metrolpolen Växjö under några middagstimmar. Detta resulterade bland annat i ett inköp av Metal Hammer-specialaren om Metallicas 30-årsfest. 132 sidor + en vinylsingel för 149 kr är inte så hemskt trots allt.

En pizza på en lokal liten pizzeria hann jag också trycka i mig innan jag kände hur det började småstänka lite och jag gick med snabba steg tillbaka till hotellet. Hann fram ungefär lagom tills himlen öppnade sig och det öste verkligen ner under ett par timmar. Eller jag tror det i alla fall, för jag gick och la mig och sov, men det öste ner både när jag somnade och när jag vaknade. Klockan segade sig sen fram där jag satt i ett litet hotellrum och zappade planlöst mellan diverse skitprogram på TVn, men ösregnet hade i alla fall övergått i duggregn så det var ju ett litet steg i rätt riktning.

Jag ville för allt i världen inte missa Hell, så lite över klockan 20 så smög jag ut till bilen och körde mot festivalområdet. Tyvärr tilltog regnet igen och jag blev dyngsur på bara några minuter innan jag fattade att jag kunde gå och ställe mig under tak. Då var ju skadan redan skedd och jag huttrade av köld och kom mig inte för att ta några bilder heller för den delen. De likbleka lirarna i Hell levererade dock en toppenkonsert, och sångaren var klädd ömsom i munkkåpa, ömsom piskande sig själv blodig i bar överkropp.

THE WONDED KINGS var nästa band jag såg, men det var mest för att de spelade på dansrotundan, vilket nästan kan räknas som inomhus och där var skydd mot vind och vatten. Jag hade aldrig hört bandet innan men blev positivt överraskad, även om det på intet sätt var en aha-upplevelse. En helt ok spelning, kort sagt.

På detta följde RAVEN, ett band som jag aldrig gillat och som inte gjorde något för att ändra min uppfattning. Det bästa med deras spelning var strömavbrottet som gjorde att de tystnade en stund. Enda anledningen till att jag stannade var för att jag ville se de två avslutande banden; Horisont och Ram.

HORISONT hade jag sett fram emot på förhand, och de levererade som förväntat. Inget som sticker ut i minnet, vare sig positivt eller negativt, men det kan också bero på att jag vid detta laget stod och hoppade av kyla och höll på att hacka sönder bissingarna, trots att bandet spelade "inomhus" på dansbanan.

Som den sanne hjälte jag är så stod jag kvar tills RAM började. Efter ett långt jävla intro som aldrig tycktes vilja ta slut, så insåg jag, när bandet äntligen kom igång, att detta inte skulle hålla. Hela kroppen skakade okontrollerbart och likt en hårt drabbad Parkinsonpatient hoppade jag mot bilen och förbannade mig själv för att jag bara hade en T-shirt och en sommarjacka på mig.

Fredagens vedermödor och motgångar faller dock snabbt i glömska då den soliga lördagen vaskas upp i minnet! Utcheckning från hotellet skulle ske senast kl. 11 och det första bandet jag ville se började 18.00. Sju långa timmar att slå ihjäl alltså så vad gör man? Tja, eftersom jag redan var uttråkad så kunde jag ju lika gärna köra till Kronobergs slottsruin. Här är en bild av en trappa som går brant uppför för att sluta i en vägg. En metafor för livet i stort alltså; en meningslös resa i uppförsbacke för att komma fram till ett meningslöst mål.

Klockan sex på kvällen spelade Spiders och det var det första bandet jag skulle se. Jag anlände till området ca en halvtimme tidigare. På utomhusscenen spelade då ett för mig helt okänt band: SIENA ROOT. Jag golvades direkt! Vilket band! 60- och 70-talsflum på hög nivå blandat med rock och hårdrock. Slutresultat: Riktigt bra! Jag gick raka vägen till bandståndet och köpte en skiva med dom och fler ska det bli! Tack för den bokningen, men trist för mig att jag missade halva spelningen.

Sen kom bandet som jag sett mest fram emot att återse: SPIDERS! Detta hade kunnat bli hela festivalens bästa spelning. Massor av nya, bra låtar och hela bandet i toppform! Enda anledningen till att spelningen inte blev festivalens höjdpunkt var strulet med basljudet. Förvisso inte bandets fel och de gjorde sitt bästa för att tackla publiken ändå, men det blev ändå störande avbrott hela tiden. Tråkigt, men som sagt inget som bandet kunde rå för och som helhet var spelningen ändå lysande! När deras debutplatta kommer (dom jobbar på den) och musiken blir mer spridbar är jag säker på att de kommer att bli lika stora som Graveyard eller Ghost!

Ännu en tråkig paus på tre timmar innan nästa band jag ville se (Enforcer) skulle stå på scen. Denna tid tänkte jag använda genom att sitta och slappa i bilen och kanske sova lite då kudden på hotellet gjort att jag knappt kunnat sova. "Kudde"? Vet inte varför man skulle kalla den för det egentligen. Den var så luftig och tunn att det hade räckt om dom lagt ett örngott där istället!

Nåväl, på väg tillbaka till bilen så stannade jag och kollade lite bland försäljarnas utbud en stund extra. Och tur var väl det! Holländska PICTURE började spela och vilken överraskning jag bjöds på! Den enda låt jag hört med gruppen tidigare var en låt som var med på den gamla, klassiska samlingsplattan "Hardrock ´83" (som alla ägde förr i tiden tycktes det som) och den gillade jag inte direkt. Men här! Live! Vilket band! Basisten spelade nere hos publiken och hela bandet bjöd på sig själv. Jag stod kvar hela konserten och kunde inte gå, så bra var det! Det blir helt klart till att ge detta band en ny chans! Gillar första bilden då man verkligen ser vilken liten scen det rör sig om, och hur trevligt det kan vara när vädrets makter ger sitt bifall.

Efter detta var det ju inte lönt att gå till bilen och försöka sova, så jag traskade istället till dansrotundan där ännu ett för mig ganska okänt band skulle spela: YEAR OF THE GOAT. Jag hade hört låten "Of darkness" med dem tidigare och tyckt den var bra, så jag hoppades få höra den i alla fall. Vilket jag också fick! Både den och en hel drös med andra topplåtar! Inte en enda dålig låt! I förhållande till hur lite jag kände till bandet tidigare och hur bra jag tyckte spelningen var så var detta utan tvekan festivalens bästa spelning! Jag blev helt golvad! Nya inköp i shoppen! Ni som ska till SRF nästa helg – se dem för helvete! De spelar på Rockklassiker-scenen på lördag 15.15. Jag kommer definitivt att vara där!

Det lilla jag hört av POKOLGEP har inte alls varit bra, så jag passade på att spankulera iväg till bilen och lägga ifrån mig min lilla påse med inköp + att vila fossingarna ett tag genom att bara sitta. Lagom tillbaka till Pokolgeps näst sista låt, en lugn historia som var helt ok. Sista låten, som jag tror hette ”Rock n´ roll forever” inbjöd till allsång hos den förvånansvärt månghövdade publiken. Bandet verkade genuint rörda över mottagandet och tackade för stödet, säkert lite förvånade över bifallet. Som sagt har jag inte funnit detta band bra på platta, men live lät det betydligt bättre (vilket i regel är fallet med rockmusik), men för mig så är och förbli Omega det bästa band som Ungern har producerat.

ENFORCER hade redan börjat spela när jag anlände till inomhusscenen på dansrotundan. Spelningen videofilmades med minst två kameror och det kan ju vara roligt att få för fansen, men själv vet jag inte om det var någon riktig höjdarspelning. Jag är för dåligt insatt i låtmaterialet för att kunna avgöra det, men det lät lite "tunt" eller hur jag ska säga. Det hindrade dock inte folk från att både stagediva och surfa på publiken, så jag antar att folk var nöjda. Ett stort minus var dock det ständiga användandet av rök. Det kommer kanske att se coolt ut på DVD så småningom, men för oss som stod lite längre bak betydde röken att vi inte såg ett dugg av scenen eller folket på den. Bilderna talar sitt tydliga språk!

Tyvärr blev detta den sista spelningen jag såg på årets Muskelrock. Den dåliga sömnen på hotellet började ta ut sin rätt plus tanken på att jag skulle köra hem de knappa tjugo milen mitt i natten. Jag ville inte vara helt borta bakom ratten så jag tog det smärtsamma, men moget övervägda samt många vuxenpoäng inbringande, beslutet att ge upp här. Ganska trist då jag sett fram emot både Manilla Road och The Devil´s Blood, men så fick det bli. Hej då, Tyrolen och Muskelrock!

Tröttheten kom dock till uttryck på vägen hem vilket resulterade i att jag missade en avfart och kom helt fel. En nätt omväg på tre-fyra mil mitt i natten utan en aning om var jag var.

En överblick över vad jag köpte. Ett par plattor saknas eftersom de ligger kvar ute i bilen. Samtliga, utom Dean Allen Foyd, inhandlades givetvis i bandens officiella försäljningsstånd och en del hade jag redan. Jag gillar dock att gynna banden, och skulle plattorna en dag bli värda något så kan man ju alltid sälja dom med förtjänst :-)

Nu blir det vila och uppladdning inför Sweden Rock Festival torsdag-fredag-lördag.