Kiss - Partners in crime volume 2: Besatta av bagateller.

För drygt ett år sedan släpptes Kissboken "Partners in crime– vår livslånga jakt på sanningen", vilken jag tycker är en av de allra bästa böckerna som skrivits om Kiss. Eller rättare sagt, en av de allra mest underhållande böckerna som skrivits om delar av Kiss historia. Det var ingen biografi eller regelrätt historieberättande om bandet, utan författarna Alex Bergdahl och Carl Linnaeus gick på djupet i specifika delar av bandet som intresserade dem speciellt. Resultatet blev utomordentligt lyckat!

Nu har alltså uppföljaren kommit. "Partners in crime vol. II – besatta av bagateller" följer samma mönster som första boken. Det blir djupdykningar och specialstudier av utvalda delar av bandets historia, med en detaljrikedom som får en att häpna. 

Faktiskt så till den milda grad att det ibland nästan kan bli lite för mycket. Nu låter jag kanske lite negativ, men låt mig förklara hur jag menar.

Ni vet hur det är när man står i affären och ska köpa lösgodis. Man står och tittar på det enorma utbudet innan man noga väljer ut vilka sorter man vill ha. Bara det bästa är gott nog! Sen kommer man hem med påsen och häller upp innehållet i en skål, och då sker – märkligt nog – ytterligare ett urval. Trots att alla bitarna redan är favoriter, så lyckas man ändå göra några till mer favoriter än andra.

Så känner jag för en del av kapitlen i den här boken. Samtliga är intressanta, men vissa blir ändå mer favoriter än andra.

Den här bokens stora dragplåster på förhand var djupdykningen om det magiska året 1973. Och visst är det imponerande! Här serveras massor av information utspritt över tre kapitel. Informationen i sig kanske inte nödvändigtvis är ny, men här presenteras den i ett sammanhang som vi aldrig tidigare sett.

Låt mig också här förtydliga att när jag skriver att "informationen inte nödvändigtvis är ny", så menar jag för de av oss som i åratal slaviskt följt författarnas övriga förehavanden i bokform, artikelform och poddform.

Många av oss har dessutom köpt (nästan) alla böcker som kommit ut, lusläst alla tidningar och rotat i alla hörn av internet i jakt på information. Det är dessa personer jag menar när jag skriver att "informationen inte nödvändigtvis är ny". 

Jag är dessutom ganska säker på att en stor del av läsarna, i alla fall de som förbokat och ivrigt väntat på att boken ska släppas, faktiskt tillhör just dessa personer.

För gemene man, den flyktige lyssnaren, hårdrockaren som tycker att Kiss är ett band i mängden och alla andra – de som kanske får boken i julklapp eller som ännu inte ens är medvetna om att den släppts – för dem är det givetvis ett berg av ny information!

Så hur står sig då boken jämfört med sin föregångare? Ja, för det första så är den ca 40 sidor tjockare (365 sidor mot förra bokens 323 för att vara exakt) så det är ju ett plus. Omslaget är återigen riktigt snyggt. Åtminstone om man kollar flyktigt och går efter färgerna, vilket jag ofta gör när jag bestämmer mig för om jag gillar något eller inte.

Börjar man däremot särskåda omslaget så är det ju en hiskelig bild, men det är ju samtidigt tjusningen och troligen också själva meningen med valet av omslagsbild. Ända sedan jag såg bilderna från fotosessionen första gången runt 1990 så har jag stört mig på att Genes dräkt är trasig. Att dräkterna är hopkok från olika tidsepoker kan jag köpa, men att de inte ens kunde ta fem minuter och laga Genes bröstplåt retar mig. Tack vare många år i terapi hade jag precis börjat komma över det, när författarna nu drar upp det igen. Tack för det…

Av själva innehållet är det främst den andra halvan av boken som jag verkligen går igång på. Som jag skrev tidigare så är ju allt bra, men den andra halvan berör företeelser och en tid som jag själv kan knyta an till. Tidningen OKEJ, Frehley’s Comet, fanzines, Paul Stanley solo, Eric Carr, Kiss Expos, köpvideos och så vidare. Hög igenkänningsfaktor här för ett Kissfan född på 70-talet. 

Sen måste jag även säga att jag inte hade en aning om att Eric Singer 1985 hade repat med…

Nej, förresten. Det ska jag inte avslöja här. Köp boken och läs själv! Det är kul att lära sig nya saker!

Finns det då något att klaga på med boken? Nej, egentligen inte. Visst finns det alltid utrymme för förbättring, men nu är vi nere på mikronivå. 

Jag kan tycka att det är lite tråkigt att inte få bilderna på Peter Criss före-Kiss grupp Chelsea i lite bättre kvalitet. Att tränga in tre små svartvita bilder på en halvsida är inte optimalt. Jag, och säkert många med mig, har inte sett dessa bilder tidigare och det hade varit roligt att se dem i något bättre upplösning. 

Samma sak med bland annat tidningsklippen i kapitlet om Paul Stanleys soloturné 1989. Det hade varit sjukt kul att kunna läsa recensionerna i de klippen, men det går tyvärr inte på grund av den ringa storleken.

Å andra sidan så funkar det fint med bilderna på annonserna från The Daisy, tidiga konsertannonser, Bill Aucoins visitkort från Direction Plus och så vidare, så överlag är det här inget problem. Men ändå…

Något annat som jag reagerade över ett flertal gånger var ologiska radbrytningar. Det ju inte något som författarna kan lastas för, men det stör mig ändå en liten aning att läsa ord som re-plokal, blås-vart, sjutti-otalet och liknande. Det hade varit så lätt att antingen flytta bindestrecken något steg åt höger eller vänster, eller helt enkelt hoppa till en ny rad. Re-plokal hade kunnat bli rep-lokal, blås-vart hade blivit blå-svart och sjutti-otalet hade blivit sjuttio-talet. 

Som sagt, mikronivå.

Om man förbeställde boken via Ginza så fick man en poster 

av/på/med Ace Frehley, samt ett kort signerat av författarna. 

Bilden på Ace är för övrigt tagen vid samma spelning som bilden på Gene som medföljde 

som poster i den första boken: Tulsa, Oklahoma, den sjätte januari 1977.

Om jag ska bli något allvarligare så är det möjligen att det ibland känns som att det är FÖR mycket fakta att kunna förhålla sig till. Detaljer och bagateller i alla ära, men när datum, adresser, nya personer, spelställen, replokaler och annat beskrivs på ett så här ingående sätt, ofta inom loppet av en eller ett par sidor, så har i alla fall jag svårt att ta till mig all fakta. Möjligen får jag läsa boken en eller två gånger till, vilket jag givetvis kommer att göra, och kanske fastnar informationen lite lättare då.

Något annat som jag reagerade över var att författarna ibland har en tendens att sväva iväg lite väl långt från ämnet. Jag kommer inte på något konkret exempel just nu, men vid ett par tillfällen kom jag på mig själv att tänka "vad har det med saken att göra?".

Men som jag skrev i recensionen av den förra boken så är det ju bättre att sitta och klaga över för mycket information än motsatsen. Fast nu när jag tänker efter så vet jag inte om det stämmer. Motsatsen till "sitta och klaga över för mycket information" är ju att "stå och vara glad över för lite desinformation" och jag vet inte om det är bättre faktiskt. Men ni förstår vad jag menar, hoppas jag. 

Men som sagt, detta är i grunden småsaker som var för sig inte påverkar betyget, men som sammantaget möjligen gör det. Gillade du den första boken så kommer du att gilla den här. Jag personligen älskar när nörderiet når den här nivån. Vi har under alla år blivit matade med Kiss egen tillrättalagda historiebeskrivning och det är helt underbart att det outtröttliga grävandet och den aldrig sinande nyfikenheten hos två svenska fans orsakar den ena sprickan efter den andra i Kiss tidigare så gedigna fasad.

2013 skrev Carl den utomordentliga biografin "Kiss – den osminkade sanningen", och med de båda "Partners in crime"-böckerna så börjar det nästan att kännas som att "den gamla sanningen" håller på att försvinna. Det är ju givetvis i grunden något bra, men rent nostalgiskt så kan jag ibland sakna tiden då allt som Gene och Paul sa var sant. Eller om det stod i OKEJ. Eller om det var ett rykte på skolgården. 

Rykten och skrönor som "Gene har skurit av strängen under tungan för att göra den längre". "Vår sista spelning med smink var i Rio 1982 och det var över 300 000 i publiken". "Den nya skivan är en återgång till "Destroyer"-soundet". "Vi spelade in soloplattorna för att Ace och Peter hotade lämna bandet annars" och så vidare. Det hade varit riktigt kul om det kommit en bok byggd endast på sådant innehåll. Så kallade "Kiss-sanningar".
Boken hade kunnat döpas till "Den sminkade osanningen". *blink blink*

Det där sista stycket var en parentes. Men visst hade det varit häftigt med en sån överdrivet tillrättalagd bok?

Nåväl, jag ska avrunda det här nu. Tyvärr blev det ingen releasefest/föreläsning vare sig i Helsingborg eller Göteborg på grund av den här olycksaliga lilla pandemin, vilken fortsätter att sätta sina tarvliga små käppar i det berömda hjulet. Jag hade bokat plats på Helsingborgs Stadsbibliotek den 30 oktober, men jag får helt enkelt tacka författarna här istället och önska dem lycka till i deras fortsatta grävande. 

Det gläder oss infanterister i Kiss Army!

8/10

Lucifer och Sweden Rock Magazine

Sweden Rock Magazine levererar!

Inte nog med att deras nummer 3-2020 hade ett omslag som var tecknat av bandets inte helt okände trummis Nicke Andersson, föreställandes sångerskan och tillika nämnde trummis fru Johanna Platow Andersson (tidigare Sadonis) - komplett med flammor i nederkanten av sångerskans hår och lite kusliga kyrkogårdsinslag här och där - nej, om man tecknade en ny prenumeration på tidningen så fick man dessutom en vinylsingel med bandet. 

Denna singel finns endast i 111 exemplar och gick alltså endast att få om man började prenumerera på tidningen. Eller rättare sagt, 91 nya prenumeranter fick en singel, ty tidningen var även snäll nog att lotta ut tjugo exemplar till redan existerande prenumeranter och jag hade turen att vara en av dessa tjugo. Som extra bonus visade det sig dessutom att singlarna är individuellt numrerade. 

Låten på A-sidan kan endast fås via den här singeln och är en nyskriven låt som är menad att låta som Motörhead, eller åtminstone i deras anda. Tydligen var Nicke involverad i ett projekt för en del år sen som i korthet gick ut på att han skulle skriva låtar som Lemmy sen skulle lägga sång på. Detta genomfördes aldrig men låten härstammar från den tiden. Fast nu med Johannas skira stämma istället. 

Bra? Ja. Jättebra? Nej.
En bra rocklåt. Varken mer eller mindre. Dock är det i det här fallet själva utgåvan som är det roliga och att det är en bra låt är mer som en kul bonus.

Kiss bootleg-box, The Originals 2

Ahh, dessa underbara bootlegboxar som dyker upp ett par gånger om året. 

Dyra är de, men än så länge är de värda varenda krona. 

För nåt år sen satte vinylpiraterna sina trätänder i "The Originals" (se inlägget här) och 2019,
i september-oktober nånting hade turen kommit till uppföljaren, logiskt nog kallad "The Originals II".

Bara titeln "The Originals II" får det att vattnas i munnen hos varje 40+ Kissamlare med självaktning. Det kan vara svårt för de lite yngre samlarna att förstå plattans dragningskraft och för att närmare förstå mystiken kring detta släpp så kan jag
rekommendera ett tidigare inlägg här på bloggen.

Men nog om tidigare inlägg och sånt nu! Låt oss istället med förbehållslös kärlek kasta oss över objektet för detta inläggs intresse:
bootlegboxen "The Originals II".

Hela boxen andas kvalitet rakt igenom. Allt ifrån den vackra boxen, till de klassiska och supersnygga planscherna,
via de tre läckra bildskivorna och den magiska boken!
Alltsammans förpackat i en box begränsad till hundra exemplar.

Men vi tar det från början och inleder givetvis med själva boxen.

Den går i samma stil som originalboxen. Med andra - men precis lika fula - tecknade ansikten.

Det finns för övrigt en budgetvariant av den här boxen 

där dessa fula tecknade ansikten medföljer som masker. 

Bara en sån sak.

Om vi öppnar boxen så hittar vi givetvis lite skivor. Närmare bestämt tre stycken bildskivor med inspelningar från 1976 (två stycken) och 1977.
De tre skivorna rör sig designmässigt i samma trakter som deras officiella studioskivors motparter, vilket underlättar för att hålla koll på vilken turné konserterna är inspelade.

Den första skivan, med ett något manipulerat "Destroyer"-motiv, är således inspelad under "Destroyer"-turnén. 

Närmare bestämt i Houston, den 13 augusti 1976.

Skiva nummer två kretsar kring tiden för "Rock and roll over", inspelad på turnén för denna skiva i New Orleans, 4 december 1976.

Bilden på skivan är en tidig teckning som refuserades.

I stora drag är bilden densamma som den som kom att användas, dock med en del betydande ändringar av Paul. 

Hans sminkning och hår ser helt annorlunda ut på den här tidiga bilden och man förstår varför han ville att den skulle göras om. 

Även färgen i bakgrunden är ändrad, men i övrigt är det samma bild.

Till sist har vi skivan som spelades in under "Love gun"-turnén (Houston, 1 september, 1977) och bilden av medlemmarna är densamma som på "Love gun"-plattan. Dock är den här hämtad från framsidan av brädspelet "On Tour" med sin mörkblå bakgrund. På baksidan av skivan ser vi hur spelet såg ut. Snyggt designat!

Alla tre skivorna kommer i likadana omslag, där ett hål är utskuret på framsidan ("die-cut" som det så vackert heter på skivsamlarspråk) 

så att man kan se bildskivans framsida.

Även baksidorna är identiska för alla tre och är dessutom likadana som boxens baksida, så den behöver vi inte ta upp plats med att visa här.

Det var skivorna. Vad har vi mer för godbitar i boxen?

Jo, vi har ett kuvert med samma fula tecknade ansikten på igen. Vi kommer inte undan dem!

Inuti kuvertet har vi tio riktigt snygga foton i ca A5-storlek. 

Varje foto har en vit ram, men den har jag redigerat bort på bilden nedan, ser jag.
Ni får helt enkelt föreställa er den.

Mycket stiliga bilder.

Nästa sak vi hittar i boxen är en folder med fem stora posters.

Sjukt snygga motiv tagna från några av de mest klassiska fotosessionerna som gjordes vid den här tiden. 

Det vattnas i munnen på mig bara jag tänker på de här bilderna!

Jag menar, kolla bara!

Uttrycket "sjukt snygga" kan inte användas nog mycket om dessa affischer!

De är verkligen..öhh..sjukt snygga.

"Klassiskt" är bara förnamnet!

Och avslutningsvis har vi då förstås den obligatoriska 76-sidiga boken. 

Affischer och konserter i alla ära, men boken är nästan alltid högtidsstunden för egen del, och den här gången är inget undantag.

Framsidan är kanske inte så mycket att skryta med.

76 sidor magi väntar!

Förutom alla snygga livebilder...

...och de är många...

...så förekommer det en hel del text...    

...och bilder på skivor, posters och merchandise från tiden.

Även klipp från tidningar, konsertbiljetter och gamla annonser finns avbildade.

På baksidan av boken får vi bilder på de "riktiga" maskerna, alltså de som följde med i originalutgåvan. 

En vacker och värdig avslutning av en riktigt vacker och genomarbetad bok!

AAARRGGGHH!!
Är det redan slut?

Ja, tyvärr.

Återigen har de ljusskygga skaparna lyckats få fram en produkt som på många sätt bräcker officiella släpp. Det enda negativa är priset.

Runt 2000 kr fick man hosta upp redan när boxen var ny och den lär ju varken bli billigare eller enklare att hitta med åren.

Mitt råd är dock att lägga vantarna på den om ni hittar den. 

Pengar kommer och går, men lyckan över en snygg skiva består!

Ha det gott så ses vi ute bland skivbackarna!

Kiss och tidningen Poster - del 5

I augusti 2019 såg ännu ett set nyproducerade Postertidningar dagens ljus. Super-Poster, för att vara korrekt. Återigen är det fem tidningar med liknande innehåll, där omslaget är den största skillnaden. Ett med varje medlem och en gruppbild. Om innehållet skiljer sig åt vet jag inte då jag inte bläddrat i någon av tidningarna. Endast 50 set producerade den här gången, så ser ni dem så slå till, för de lär inte bli lättare att hitta med åren.

Omslagen härstammar från den klassiska "Chopper"-sessionen 1976.

Världens mest sålda feltryck?

När Iron Maiden 1982 släppte "The number of the beast", hade de tack vare två starka skivor samt flitigt turnerande världen över under ett par års tid, vackert krattat manegen åt denna deras tredje skiva. 

1982 - 1997 gavs skivan ut med de här färgerna.

Plattan blev en stor succé världen över och räknas idag som ett av de riktigt klassiska heavy metalalbumen. 

Allt stämde. De hade en ny sångare som sopade mattan med de flesta andra. De hade en låtskrivare i basisten Steve Harris som spottade ur sig klassiker efter klassiker. Gitarrduon Dave Murray och Adrian Smith hade hittat ett vackert samspel. Trummisen Clive Burr imponerar stort och bandet har blivit varma i kläderna i samarbetet med producenten Martin Birch.

Färgerna följde med in i CD-åldern.

Utöver detta befann sig även omslagstecknaren Derek Riggs i ett kreativt rus. Allt han skapade blev snyggt! Eddie har aldrig varit snyggare - i brist på ett bättre ord - än vid den här tidpunkten.  I mitt tycke är omslaget till "The number of the beast" ett av bandets topp-3, vad gäller snygghet. 

Möjligen är jag nostalgiskt färgad då detta var den första skivan jag köpte med bandet när den var ny.

Vad vi inte visste då var att omslaget egentligen var ett feltryck och det skulle dröja 15 år innan vi fick se omslaget som det egentligen var menat att se ut.

Någon på ett tryckeri någonstans schabblade till det och vips så blev den grå-svarta bakgrunden i stället blå-svart.

Åren gick och skivan fortsatte att tryckas i nya upplagor världen över med samma felaktiga omslag och när CD-skivan slog igenom på bred front under andra halvan av 80-talet följde färgmissen med.

Miljontals skivor har sålts med detta felaktiga omslag. 

Återutgåvorna 1998 blev första gången som omslaget fick en bred spridning med de rätta färgerna.

Det var inte förrän 1997, när skivan återutgavs på vinyl som en del av skivbolaget EMI:s hundraårsfirande, som vi för första gången fick se omslaget som det var menat att se ut. 

Denna skiva är ganska svår att hitta, men året efter gav bandet ut samtliga skivor på remastrade CD och då var det riktiga omslaget med även där. 

Och nu har färgerna följt med in i vinyleran igen!

Under senare års vinylboom, när bandets skivor återutgivits på vinyl ett flertal gånger, har de rätta färgerna använts.

Även om jag idag kan tycka att det första, felaktiga omslaget är kul att ha, så måste jag ändå säga att det rätta omslaget är klart snyggare. 

Fast lite kul vore det om de återutgav skivan med det felaktiga omslaget...

Eddie har aldrig varit snyggare än just här, oavsett bakgrundsfärg!
Möjligen kan omslaget till "Killers" konkurrera. Och framförallt "Live after death"!
Även "Seventh son of a seventh son" är riktigt snyggt.

Nu när jag tänker efter så har nog Eddie ofta varit snyggare än just här...

Ny Kissbok - Partners in crime.

Någon gång i december förra året började avsiktlig information läcka ut om en kommande bok om Kiss. Boken skulle inte komma förrän den 31 maj, så väntan blev olidligt lång och under tiden hann jag bygga upp stora förväntningar. Boken skulle nämligen inte vara en vanlig biografi om bandet utan den skulle ta upp specifika förehavanden bandet ägnat sig åt under sin långa karriär och nörda ner sig i dessa.

  KISS - Partners in crime

Vår livslånga jakt på sanningen 

Vad som hällde ytterligare bensin på den redan sprakande elden av förväntan (eller nåt) var att boken skulle skrivas av inga mindre än Alex Bergdahl och Carl Linnaeus, två välkända profiler i den svenska Kissvärlden.

Carl har redan skrivit den bästa biografin om Kiss ("Kiss - den osminkade sanningen") samt varit djupt involverad i skapandet av "Kiss Klassified - War stories from a Kiss Army general". Utöver detta har han träffat och intervjuat både bandet och folk runt omkring massor av gånger samt haft mängder av långa reportage och artiklar publicerade i Sveriges största hårdrockstidning - Sweden Rock Magazine.

En av hans bästa vänner heter Alex Bergdahl och han är om möjligt ännu mer initierad om bandet och dess förehavanden. Jag har med stort nöje följt honom under säkert femton år genom hans långa artiklar i Kiss Army Swedens medlemstidning "Destroyer", hans initierade och pålästa inlägg och svar på diverse musikforum, genom ett otal föreläsningar om Kiss på senare år samt givetvis hans hyllade podcast "Alex Roomservice", vilken jag följt sedan starten.

Det är alltså två väldigt kunniga och dedikerade herrar som slagit sina påsar ihop och kreerat denna bok. Både Carl och Alex behärskar skriftspråket till fullo och det är både lätt och roligt att ta till sig vad de skriver.

Jag gillar den fyndiga titeln "Partners in crime - vår livslånga jakt på sanningen" då dessa herrar verkligen är gamla vänner och verkligen har ägnat stora delar av sina liv åt att gräva upp sedan länge glömda sanningar om bandet.

Dessutom är omslaget något av det vackraste jag sett!

Boken går endast att köpa via Ginza eller direkt av författarna själva, så det är ingen idé att du letar efter den på adlibris, cdon eller någon annanstans.

(Eller inte...

Ty nu har jag blivit varse att så alls inte är fallet. Boken finns att köpa på de flesta ställen där böcker säljs. Jag fick för mig att jag läst att den bara skulle gå att köpa via Ginza så jag brydde mig inte om att kolla några andra återförsäljare.

Faktakoll är överskattat!

Vi vänder blad och går vidare...)

Boken är på drygt 320 sidor och på dessa blad hinner de två vännerna avhandla en massa ämnen.

De trevande första åren, genombrottet med "Alive!", soloplattorna, kalkonfilmen "Kiss meets the Phantom of the park", "Dynasty"-haveriet, "(Music from) The Elder"-turbulensen, det förvirrade 80-talet och mycket mer.

Om man förbokade boken via Ginza så fick man ett kort signerat av författarna 

samt en grym bild på en änny grymmare Gene!

Allt skrivs med ett fans underbart ohämmade kärlek och entusiasm i botten, men samtidigt med en vuxen persons kritiska, granskande och ifrågasättande öga. Resultatet blir väldigt underhållande och många gånger motsägelsefullt, men på ett bra sätt. "Vi gillar inte filmen men har sett den massor av gånger", typ.

Just kapitlet om filmen "Kiss meets the Phantom of the park" tycker jag är hela bokens största behållning. Speciellt de tre sidorna som ägnas åt filmens obegripliga story och förvirrande tidslinje fick mig att skratta högt flera gånger. Även texten som beskriver hur effekten som lagts på Genes röst egentligen ska få honom att låta demonisk, i själva verket gör att "han låter nervös och nästan gråtfärdig".

Helt underbart!

Det är just sådana små detaljer som genomsyrar hela boken. Saker som man känner igen när man läser dem, men som man kanske inte nödvändigtvis själv hade reflekterat över.

Om jag får komma med några egna inlägg om filmen - vilken egentligen hade kunnat ägnats ett helt eget inlägg här på bloggen - så gillar jag scenen där Melissa åker hiss ner till Abners labb. 

"Du har just åkt 90 meter på 2,8 sekunder", skryter Abner. 

Det märkliga är dock att den tid det tar medan hissen är bild - under vilken tid den rör sig max två meter - tar betydligt längre tid än de påstådda 2,8 sekunderna!

Dessutom måste jag säga att jag är lite förbryllad över meningen med Abners snurrande kontrollbord. I nästan samtliga klipp där Abner sitter vid sitt kontrollbord så slutar det med att han trycker på en knapp så att han snurrar ett halvt varv innan han reser sig och går därifrån. 

Det märkliga är dock att allting på kontrollbordet - knappar, skärmar, spakar, allt - snurrar med honom. Efter att han snurrat har han alltså fortfarande samma skärmar, knappar och spakar framför sig på exakt samma ställe som innan han började snurra. Han måste därefter vrida sin stol manuellt för att kunna lämna kontrollbordet.

Troligen tycker han bara att det är kul att snurra, helt enkelt.

Men nu tappar jag tråden om boken.

Carl och Alex hade ett releaseparty för boken på Folk å Rock i Malmö den 31 maj.

Givetvis passade jag på att få den signerad.

De höll även ett mycket underhållande 45 minuter långt föredrag om Kiss skivomslag genom åren.

Den enda gång jag kände att det blev lite för mycket och kanske på gränsen till enformigt var i det långa stycke som avhandlar det tidiga 80-talet. Alltså tiden runt "The Elder". Samtidigt förstår jag författarna. Det är en spännande tid och de har massor av intressant information att dela med sig av. Mycket hände både inom gruppen och runt densamma, men ändå kan jag inte låta bli att tycka att det blir lite för mycket om samma sak. Eller åtminstone om vad som känns som samma sak. 

Men detta är givetvis lyxproblem egentligen. Hellre för mycket information än motsatsen.

På det hela taget har boken en hög igenkänningsfaktor för läsare födda tidigt 80-tal eller tidigare. Hänvisningarna till tidningen OKEJ och dess annonser, avsaknaden av att ha sett rörliga bilder från bandets sminkperiod, uppspeltheten över bandets medverkan i TV-programmet "Kvitt eller dubbelt", nyhetsbladen från "Melody Line" och så vidare. 

Jag är inte så säker på att personer födda under andra halvan av 80-talet eller senare kan sätta sig in i denna värld, men för oss lite äldre är det en resa längs minnenas allé utan dess like. 

Och den resan kan knappast göras i bättre sällskap än med Kiss, Carl och Alex!

Tack.
Betyg: 8,5/10

När jag ändå är igång och skriver så kan jag passa på att tipsa om Kiss-specialen på 148 sidor som finns att köpa just nu i landets Pressbyråer. 129 kr är ett helt ok pris, även om innehållet består av avdammade gamla artiklar från tidningen Classic Rocks arkiv. Inget nytt material alltså. 

Men det är ju ändå en Kiss-special och sådana går det inte att få för många av.

Kiss och tidningen Poster - del 4

Ytterligare ett set nyproducerade Poster-special har sett dagens ljus. Ska vi vara petiga är det "Super-Poster", men det är av akademiskt intresse. Den här gången koncentrerar sig tidningarna på bandets  film "Kiss meets the Phantom of the park" och i vanlig ordning får vi ett omslag för varje medlem och en gruppbild. Fem olika omslag alltså och det producerades totalt 75 set.

Jag har inte bläddrat i någon av tidningarna så jag vet inte om insidan skiljer sig åt eller om det bara är omslagen, men av bilderna på omslagen att döma så skiljer sig affischerna åt en del.

Uncle Acid, Vol. 1. Äntligen på officiell vinyl!

Äntligen har Kevin Starrs, mannen bakom den länge så mystiska pseudonymen "Uncle Acid", tagit sitt förnuft tillfånga, lyssnat på vad fansen vill ha och tagit sig tid att fixa till en ordentlig återutgivning av bandets debutplatta, finurligt nog titulerad "Vol. 1".

Snyggt omslag. Romantiskt. Sensuellt.
En nackdel är att alla skivorna, eller snarare omslagen, är inplastade.
Man måste alltså sprätta upp dem för att få reda på färgen på skivan.

Ursprungligen släpptes skivan i endast 30 exemplar på CD-r, vilka tog sin lilla tid att sälja. Helt sjukt om man tänker på det idag, men samtidigt kanske inte så märkligt eftersom bandet "slog igenom" - i brist på ett bättre uttryck - först en tid efter att andra plattan hade släppts. 

Som, vid det här laget uttjatad, kuriosa kan även nämnas Black Sabbath släppte sin debutskiva fredagen den 13:e februari 1970. Exakt på dagen 40 år senare, alltså fredagen den 13:e februari 2010 för er som är för bakfulla för att räkna ut det själv, släppte Uncle Acid and the Deadbeats denna, sin debutskiva. 

En CD-r i 30 exemplar alltså. Den sålde som sagt inte slut speciellt fort, men efter ett tag så var alla trettio exemplaren borta.

Arctic green die-hard, med screenprinted poster och häfte i LP-storlek.

Sedan dess har skivan inte gått att få tag på.

Visst, den har funnits på Youtube. Visst, den har gått att ladda hem via diverse kanaler. Visst, den har funnits på skumma piratutgivna CD. Visst, den har funnits på något som ska likna en japansk bildskiva och säkert på några andra sätt också.

Men officiellt är detta den första återutgåvan och det är deras bolag Rise Above Records som står för utgivningen.

Cornflour blue die-hard, med...ähh, se bilden ovan.

Det betyder att skivan släpps i ca 2000 olika varianter. Eller i alla fall fyra. Eller sex. Eller sju. Lite beroende på hur man räknar. Trots allt var det färre utgåvor än jag befarade på förhand.

Det släpps fyra "vanliga" utgåvor:

De screentryckta posters som medföljer kan till en början se förvillande lika ut...

Violet sparkle vinyl, exklusiv utgåva för oberoende amerikanska affärer och distributörer, 1000 ex.

Solid purple vinyl, för övriga amerikanska affärer och distributörer, 2000 ex.

Cherry red vinyl och Solid white vinyl, säljs lite överallt. 2000 ex vardera.

...men en titt på baksidan avslöjar vilken som hör hemma med vilken skiva.
"Family & friends"-utgåvan i 100 exemplar har ytterligare en variant, då med svart baksida.

Utöver detta så släpptes även två die-hard-utgåvor, exklusivt via Rise Aboves egen sida:

Cornflour blue vinyl och Alpine green vinyl. Båda med screenprinted poster. 200 ex vardera.

Och sen ytterligare en die-hard-utgåva. En "Friends and family-utgåva" eller som jag föredrar - en "die-hard deluxe" i 100 exemplar. Denna är på svart vinyl med vit etikett där etiketten har handskriven titel och ligger i ett svart innekonvolut handnumrerat 1-100 av mr Acid himself - Kevin Starrs. Det medföljer även en 1-sidig 7" vinylsingel samt en screenprinted poster.

Det grämer mig fortfarande att jag missade den! Jag hade den i varukorgen, men när jag skulle betala så hade den försvunnit! Aldrig får man vara riktigt glad!

Häftet har texter till alla låtarna...

Skivan i sig är inte så mycket att säga om. En samling bra låtar där "Dead eyes of London" och "Vampire circus" sticker ut lite extra. I övrigt en stabil platta med, under omständigheterna, ett helt ok ljud. Det är meningen att det ska låta lite B-igt och det förhöjer bara intrycket av musiken.

Rent estetiskt förmedlar omslaget ganska bra både vad man kan förvänta sig och vad man får. Nämligen hårdrock som den hade låtit om den varit soundtrack till många av de slabbiga skräckfilmer som kom på 70- och tidigt 80-tal.

...samt flera av originaltexterna i faksimil. En trevlig detalj. 

I det medföljande häftet, som är i LP-storlek, får vi samtliga texter till låtarna, faksimiler av originaltexterna och lite matnyttig, kortfattad text om bandet, inspelningen och släppen (både originalsläppet och den här återutgåvan). Snyggt!

Kiss - The Originals bootleg box.

Kärlek vid första ögonkastet har jag alltid avfärdat som rent humbug. Något som sluga filmmakare har uppfunnit på för att sälja in filmer till lättlurade tonårstjejer eller nyskilda småbarnsmammor på uppstuds. Budskapet är tydligt: "Ge inte upp, rätt vad det är så dyker den där specielle upp och då vet du direkt att det är en keeper".

Den här gången måste jag dock medge att så fort jag såg den nya bootlegboxen "The Originals" med Kiss, så visste jag att den där speciella utgåvan hade dykt upp och att jag aldrig kommer att skiljas från den. Den är smått magisk!

Boxen med allt sitt gudomliga innehåll.

Bara en sån sak som att den heter "The Originals" får det ju att vattnas i munnen på en Kiss-samlare.

Vad vi har att göra med här är dock ingen fulkopia eller återutgåva av den ursprungliga trippel-LP:n. Inte alls. Boxen rör sig dock hela tiden i utkanten av originalutgåvan. 

Ett exempel på detta är underrubriken. Då originalutgåvan innehöll bandets tre första plattor så var underrubriken "The albums that touched off a rock & roll explosion". Här är den ändrad till "The tours that touched of a rock and roll explosion". 

Ja, "of" har skaparna här felaktigt skrivit med bara ett "f" och de har skrivit "and" istället för att använda &-tecknet, men nu ska vi inte haka upp oss på sådana detaljer.
Även om jag måste erkänna att det stör lite...

Vad vi får är en alldeles underbar box. 

Tre bildskivor som är inspelade under turnéerna för respektive skiva som fanns med i originalutgåvan. Eller kanske inte riktigt. Den första skivan i den här boxen är inspelad på klubben Coventry 1973, alltså innan första skivan släpptes. Men låtarna var ju med på första skivan allihop, så vi låter det passera, tycker jag. 

Vi får en folder med tre posters i olika storlekar, vilka samtliga är reproduktioner från posters och flyers från de aktuella spelningarna. Underbart!

Reproduktioner, möjligen i naturlig originalstorlek, av de tre konsertaffischerna/flyers från de konserter som ingår i boxen. 

Ligger i en fin folder av hårdpapp.

Vi får ett kuvert innehållandes sex ark, som i sin tur innehåller sex små bilder på medlemmarna. Även det en blink till originalutgåvan, där vi förvisso bara fick ett ark, men ändå.

Ett Kiss Army-kuvert med sex ark med sex bilder på varje. 

Till sist har vi boken. Eller ska jag skriva BOKEN? En koloss i LP-format på 76 sidor som innehåller massor av sällsynta bilder från den aktuella perioden (1973-75). Jag ska inte säga att alla är opublicerade för det vet jag inte. Jag kan dock säga att jag har följt Kiss sedan 1981 och köpt massvis med böcker och sett bilder på nätet, men de flesta av bilderna i den här boken har jag inte sett tidigare. Ett monster!

BOKEN!

Och alltihop ligger alltså paketerat i en kraftig box i två delar. 

Den håller sig som sagt i utkanten av ursprungsutgåvan, vilket blir som tydligast när det gäller bilderna som används. 

Själva omslagsbilden är förmodligen tagen bara någon sekund före eller efter bilden som sedermera användes.

Detsamma gäller bilderna på skivorna, där den första (Coventry, Queens, New York, 1973-12-22) är ytterligare en outtake från fotosessionen till första skivan. Den andra (Winterland Ballrom, San Francisco, 1975-01-31) är en outtake från fotosessionen till "Hotter than hell". Kan ni gissa vad den tredje skivan (Civic Center, Providence, 1975-08-03) har för bild? Just det, en outtake från fotosessionen till "Dressed to kill"!

Framsidorna av de tre bildskivorna. Outtakes från samma fototillfällen som originalbilderna.

Även baksidorna följer samma mönster, alltså att de i stort sett ser ut som originalutgåvorna, fast med andra bilder. Jag gillar att man varit konsekvent och på samma sätt som "Dressed to kill" har negativet till omslagsbilden på baksidan, så har skivan här negativet till den alternativa bilden på framsidan. Fyndigt. Det hade varit lätt att falla för frestelsen att lägga in en annan bild.

Baksidorna.

Bildskivorna ligger i plastfickor och pappomslag med hål utskuret på framsidan så att själva skivan syns. Ett så kallat "die cut cover" för er som är intresserade av skivsamlar-terminologi. Alla tre omslagen är likadana.

Boxens stora behållning för min del, förutom det faktum att den bara är allmänt cool - är boken. Jag kan inte säga tillräckligt med positiva saker om den. Vilka bilder! Vilken papperskvalitet! Vilket uselt typsnitt! Hoppsan, det finns visst något negativt också. Ja, typsnittet är riktigt uselt. Nu är det förvisso knappt någon text, men då de skriver ut var bilden är tagen (vilket är de enda texterna i boken) så vill jag kunna läsa det. Det kan jag inte utan att verkligen sitta och i stort sett bokstavera orden bokstav för bokstav och sen gissa mig till något som låter rätt.

Från boken.

Nu när jag ändå är inne på något som kan uppfattas som en antydan till något negativt, så hade jag gärna sett att boken varit i färg. Precis som i mitt förra inlägg (om boken "Kiss Klassified") så lär det ju vara en kostnadsfråga, men några av det fåtal bilder jag tror mig ha sett tidigare har jag i alla fall för mig att jag tidigare sett i färg. 

Det är egentligen inte något som drar ner intrycket av boken. Nästan tvärtom faktiskt! Glöm att jag överhuvudtaget nämnde detta som något negativt! De svartvita bilderna ger en uppfattning om att det faktiskt var länge sen bilderna togs. En vintagekänsla. 

Ett annat uppslag ur boken och det där j*vla typsnittet stör mig. Det går ju inte att läsa!

Avslutningsvis kan nämnas att boxen endast är släppt i 100 exemplar. Detta står inte angivet någonstans, utan ni får helt enkelt lita på mitt ord.

På tal om 100, så var detta just inlägg nummer 100 på den här oansenliga bloggen. Det har bara tagit lite drygt sex år, vilket ger ett snitt på 16,66 inlägg per år. Ingen raketfart direkt, men mer metal än så kan det inte bli!