Uncle Acid, Vol. 1. Äntligen på officiell vinyl!

Äntligen har Kevin Starrs, mannen bakom den länge så mystiska pseudonymen "Uncle Acid", tagit sitt förnuft tillfånga, lyssnat på vad fansen vill ha och tagit sig tid att fixa till en ordentlig återutgivning av bandets debutplatta, finurligt nog titulerad "Vol. 1".

Snyggt omslag. Romantiskt. Sensuellt.
En nackdel är att alla skivorna, eller snarare omslagen, är inplastade.
Man måste alltså sprätta upp dem för att få reda på färgen på skivan.

Ursprungligen släpptes skivan i endast 30 exemplar på CD-r, vilka tog sin lilla tid att sälja. Helt sjukt om man tänker på det idag, men samtidigt kanske inte så märkligt eftersom bandet "slog igenom" - i brist på ett bättre uttryck - först en tid efter att andra plattan hade släppts. 

Som, vid det här laget uttjatad, kuriosa kan även nämnas Black Sabbath släppte sin debutskiva fredagen den 13:e februari 1970. Exakt på dagen 40 år senare, alltså fredagen den 13:e februari 2010 för er som är för bakfulla för att räkna ut det själv, släppte Uncle Acid and the Deadbeats denna, sin debutskiva. 

En CD-r i 30 exemplar alltså. Den sålde som sagt inte slut speciellt fort, men efter ett tag så var alla trettio exemplaren borta.

Arctic green die-hard, med screenprinted poster och häfte i LP-storlek.

Sedan dess har skivan inte gått att få tag på.

Visst, den har funnits på Youtube. Visst, den har gått att ladda hem via diverse kanaler. Visst, den har funnits på skumma piratutgivna CD. Visst, den har funnits på något som ska likna en japansk bildskiva och säkert på några andra sätt också.

Men officiellt är detta den första återutgåvan och det är deras bolag Rise Above Records som står för utgivningen.

Cornflour blue die-hard, med...ähh, se bilden ovan.

Det betyder att skivan släpps i ca 2000 olika varianter. Eller i alla fall fyra. Eller sex. Eller sju. Lite beroende på hur man räknar. Trots allt var det färre utgåvor än jag befarade på förhand.

Det släpps fyra "vanliga" utgåvor:

De screentryckta posters som medföljer kan till en början se förvillande lika ut...

Violet sparkle vinyl, exklusiv utgåva för oberoende amerikanska affärer och distributörer, 1000 ex.

Solid purple vinyl, för övriga amerikanska affärer och distributörer, 2000 ex.

Cherry red vinyl och Solid white vinyl, säljs lite överallt. 2000 ex vardera.

...men en titt på baksidan avslöjar vilken som hör hemma med vilken skiva.
"Family & friends"-utgåvan i 100 exemplar har ytterligare en variant, då med svart baksida.

Utöver detta så släpptes även två die-hard-utgåvor, exklusivt via Rise Aboves egen sida:

Cornflour blue vinyl och Alpine green vinyl. Båda med screenprinted poster. 200 ex vardera.

Och sen ytterligare en die-hard-utgåva. En "Friends and family-utgåva" eller som jag föredrar - en "die-hard deluxe" i 100 exemplar. Denna är på svart vinyl med vit etikett där etiketten har handskriven titel och ligger i ett svart innekonvolut handnumrerat 1-100 av mr Acid himself - Kevin Starrs. Det medföljer även en 1-sidig 7" vinylsingel samt en screenprinted poster.

Det grämer mig fortfarande att jag missade den! Jag hade den i varukorgen, men när jag skulle betala så hade den försvunnit! Aldrig får man vara riktigt glad!

Häftet har texter till alla låtarna...

Skivan i sig är inte så mycket att säga om. En samling bra låtar där "Dead eyes of London" och "Vampire circus" sticker ut lite extra. I övrigt en stabil platta med, under omständigheterna, ett helt ok ljud. Det är meningen att det ska låta lite B-igt och det förhöjer bara intrycket av musiken.

Rent estetiskt förmedlar omslaget ganska bra både vad man kan förvänta sig och vad man får. Nämligen hårdrock som den hade låtit om den varit soundtrack till många av de slabbiga skräckfilmer som kom på 70- och tidigt 80-tal.

...samt flera av originaltexterna i faksimil. En trevlig detalj. 

I det medföljande häftet, som är i LP-storlek, får vi samtliga texter till låtarna, faksimiler av originaltexterna och lite matnyttig, kortfattad text om bandet, inspelningen och släppen (både originalsläppet och den här återutgåvan). Snyggt!

Två intressanta singlar.

Dracula är gångbart som bandnamn i dessa tider.

Dels har gamle bekantingen Jörn Lande startat ett projekt ihop med Trond Holter döpt till just Dracula. Ett projekt som - av det lilla jag hört - har blivit på tok för hyllade i förhållande till hur det låter. Inget är förstås hugget i sten så kanske ändrar jag uppfattning när/om jag blivit mer inlyssnad på dem, men första intrycket, vilket fortfarande inte ändrats, är att det är ett projekt som är lite mer uppskrivet än det förtjänar.

Nåväl, nu var det ju trots allt inte det Dracula jag skulle skriva om, utan om det relativt nya australiensiska bandet, bildat 2013, och som nyligen släppt sin debutsingel: "Black wings over Transylvania". Tidigare har de endast släppt en demokassett med titeln "Open graves at midnight". Underbara titlar!

Nå, hur låter det då? Nja, rent musikaliskt klarar bandet sig ganska bra, men som alltid är sångaren den svaga länken. Här har vi att göra med en sämre King Diamond-kopia... fast om det är en kopia så bör det ju låta likadant, annars är det ju ingen kopia? Och det låter inte likadant. Detta låter mycket sämre. Vi har alltså INTE att göra med en King Diamond-kopia, utan en sångare som säkert har King Diamond som idol, men som tyvärr inte har röstresurser nog att leverera.

Lite trevligt är dock att deras första livespelning spelades in och finns på Youtube i sin helhet.

Så varför ens ta upp skivan här då? Nja, jag tycker att musiken i sig, om man ser bortom sången, låter helt ok. Taffligt producerad förvisso, men här finns ändå något jag gillar. Potential. Sen gillar jag omslaget och har dessutom en känsla av att den här singeln, som visst lär finnas i 500 exemplar, kommer att bli ganska marig att få tag på i framtiden. Fråga mig inte varför. Det är bara en känsla jag har. 

I skrivande stund går det att beställa skivan från bland annat High Roller eller direkt från det australiensiska bolaget Heavy Chains.

Dagens andra singel är den på förhand hett emotsedda debuten från Lucifer. Sprungna ur askan av det kortlivade - men underbara - The Oath så hade jag höga förhoppningar på denna singel då det är sångerskan Johanna Sadonis nya band. "Anubis" heter första låten och den är tyvärr lite "malande" för mig. De sista 40 sekunderna är riktigt bra och gitarrsolot som föregår det partiet är också helt ok, men som helhet tycker jag att låten aldrig riktigt tar fart eller lyfter. Det är inget som man går och nynnar på efteråt.

Vill man göra det riktigt enkelt för sig, vilket man givetvis vill, så kan man jämföra låten med hur Black Sabbath lät 1971-75. Det borde ju båda gott, men tyvärr är det det mest släpiga hos Sabbath man tagit fasta på här. Inte det medryckande och riffiga. Det är samma riff som mals igenom hela låten i stort sett och det hade väl i och för sig varit gott nog - om riffet varit bättre!

Återigen kan man fullt förståeligt ställa sig frågan varför jag ens tar upp plats med att nämna skivan här? Jo, återigen så finns det potential i bandet. Gitarrerna är bra, det låter välproducerat och Johanna har en spännande och originell röst. Kanske inte den bästa rösten, men den slår ändå an en sträng hos mig som jag gillar. 

Och bara det faktum att detta är det första konkreta livstecknet med ny musik från någon av bandledarna ur The Oath gör att det är värt att tas upp här.

Precis som med The Oath ligger Lucifer på Rise Above Records och de släppte, precis som alltid, singeln i en massa olika färger: 100 ex i klar vinyl (det var den jag köpte), 230 ex vardera i guld vinyl och röd vinyl och 300 ex vardera av svart vinyl och lila vinyl. Den sistnämnda avsedd för den amerikanska marknaden. Bandet själv la upp en häftig bild på sin facebooksida när singeln hade släppts:

Tyvärr måste jag säga att jag är besviken på Rise Aboves sätt att märka sina utgåvor. En simpel etikett utskriven på kontorets skrivare anger vilken färg den inplastade och förslutna utgåvan innehåller. Detta hade kunnat göras så mycket bättre. Att skriva ut etiketterna i den färg som skivan är t ex. Gärna komplett med antal pressade exemplar. Skulle den ganska löst sittande etiketten falla av så måste man - oh, hemska tanke - SPRÄTTA UPP plasten för att se vilken färg det är på vinylen. 

Det allra bästa hade förstås varit att etiketten suttit direkt på konvolutet och inte utanpå plasten vilket nu är fallet.

Nåväl, det är väl bara att gilla läget antar jag. Men sådana detaljer stör mig lik förbannat!

Fullängdaren lär visst vara på gång i april, vilket även var månaden då The Oaths platta släpptes, även om bandet då redan var upplöst. Vi får hoppas att Lucifer överlever sin egen födelse!