Lucifer och Sweden Rock Magazine

Sweden Rock Magazine levererar!

Inte nog med att deras nummer 3-2020 hade ett omslag som var tecknat av bandets inte helt okände trummis Nicke Andersson, föreställandes sångerskan och tillika nämnde trummis fru Johanna Platow Andersson (tidigare Sadonis) - komplett med flammor i nederkanten av sångerskans hår och lite kusliga kyrkogårdsinslag här och där - nej, om man tecknade en ny prenumeration på tidningen så fick man dessutom en vinylsingel med bandet. 

Denna singel finns endast i 111 exemplar och gick alltså endast att få om man började prenumerera på tidningen. Eller rättare sagt, 91 nya prenumeranter fick en singel, ty tidningen var även snäll nog att lotta ut tjugo exemplar till redan existerande prenumeranter och jag hade turen att vara en av dessa tjugo. Som extra bonus visade det sig dessutom att singlarna är individuellt numrerade. 

Låten på A-sidan kan endast fås via den här singeln och är en nyskriven låt som är menad att låta som Motörhead, eller åtminstone i deras anda. Tydligen var Nicke involverad i ett projekt för en del år sen som i korthet gick ut på att han skulle skriva låtar som Lemmy sen skulle lägga sång på. Detta genomfördes aldrig men låten härstammar från den tiden. Fast nu med Johannas skira stämma istället. 

Bra? Ja. Jättebra? Nej.
En bra rocklåt. Varken mer eller mindre. Dock är det i det här fallet själva utgåvan som är det roliga och att det är en bra låt är mer som en kul bonus.

Nya skivor med Lucifer, Powerwolf och Lord Fist.

Så här i slutet av sommaren och en bit in på hösten så duggar skivsläppen med gamla och nya favoritgrupper tätt. Min gamle hjälte Luca Turilli har släppt sitt andra album efter att han lämnade Rhapsody of Fire, sångerskan Johanna Sadonis släpper sitt nya band Lucifers debutskiva, de katolska varulvarna i Powerwolf är tillbaka och likaså är ockultisterna i Year Of The Goat.

LORD FIST - Green Eyeleen
Jag tänkte dock börja med ett helt annat band, nämligen finska LORD FIST och deras debutskiva "Green Eyeleen".
Redan när jag såg omslaget blev jag positivt inställd till bandet. Målningen i sig är kanske inte så spektakulär, utan det är snarare de sköna färgerna i gul och grön nyans som jag faller för i kombination med deras retrodoftande logo.

Jag minns inte riktigt hur jag kom i kontakt med bandet, men jag minns att jag gillade vad jag hörde. Vad jag hörde visade sig vara titelspåret från deras debutskiva "Green Eyeleen" och vad vi bjuds på är på intet sätt revolutionerande eller nyskapande. Däremot är det riktigt bra och kompetent utförd heavy metal ur den klassiska skolan.

Lord Fist "Green Eyeleen" grön vinyl + CD

Massor av medryckande riff, välspelade gitarrsolon och ett härligt sväng i kompet. Som vanligt när det gäller denna typen av små och okända band är det tyvärr sångaren som faller lite utanför ramen och inte riktigt håller samma klass som övriga i bandet. Jag föredrar dock att inte klaga på sångaren utan väljer i stället att säga att han låter originell.

När man lyssnar på skivan så känns det som en tidsresa till England runt 1982. Det låter inte riktigt som de allra första NWOBHM-banden, utan snarare som ett bättre producerat band ur andra vågen.
Jag tycker att hela skivan är riktigt bra med massor av bra riff, melodier och solon. Inget mästerverk förvisso, men helt klart ett band som är väl värda att kolla upp och som blir spännande att följa.
7/10


POWERWOLF - Blessed and possessed
Den glada trallmetallens okrönta kungar är tillbaka med fullängdare nummer sex i ordningen och allt låter precis som vanligt. Antingen så gillar man det eller också gillar man det inte. Ett tredje alternativ kan vara att man gillade det fram tills för några år sedan men har tröttnat. Ett fjärde alternativ kan vara...
Nej, nu räcker det med alternativ! Powerwolf låter som Powerwolf alltid har gjort och personligen gillar jag det. Varför ska man ändra på sig om man trivs med det man gör? Om man dessutom är bra på det och folk gillar det så finns det ingen som helst anledning att ändra sig det minsta. AC/DC har fattat det. Motörhead har fattat det. Powerwolf har fattat det. Kort sagt - man vet vad man får när man köper en platta med dem. Till och med omslagen är förvirrande lika varandra med varulvar och en stor måne alltid närvarande.

Powerwolf - Blessed and possessed:

Guld vinyl + poster. 100 exemplar.

Stilig trälåda som innehåller två "mediabooks", en singel i guld vinyl, ett radband och stor flagga. 

Jag gillar det som sagt och jag blir glad av deras musik och inlevelse i de larviga texterna. Allt måste inte vara seriöst när det gäller musik och man måste inte rädda världen som pretentiösa kritikerfavoriter som Sting och Bono. Tvärtom! Det är förlösande att bara kunna lyssna till bra musik utan att behöva gräva ner sig i texthäftet för att söka mening och djupare innebörd. Vi matas dagligen med skit som händer i vår värld och att då kunna fly verkligheten med ett gäng varulvar på korståg för katolicismen känns som sagt förlösande.

Trälåda i 500 exemplar.

Hur låter det då? Ja, för det första tycker jag att låtarna är betydligt bättre än på förra plattan "Preachers of the night" som jag av någon anledning aldrig riktigt kom in i. Musiken är mer medryckande på något sätt på den nya plattan, men i övrigt är allting sig likt. Attila Dorns mäktiga röst sitter som en smäck över Maria Falk Schlegels ödesmättade kyrkoorgel och bröderna Greywolfs riffande gitarrer. Extremt välproducerat som vanligt. "Let there be night" är en ganska lugn, men halvtung, sak som avslutar plattan. Den får också bli avslutning för denna simpla text.
8/10

PS.
"Blessed and possessed" finns även i begränsad utgåva med en bonus-CD där bandet tolkar inte mindre än tio av sina egna favoriter och jag måste rekommendera er att lyssna på dessa versioner.
De är i stort sett identiska med originalen och vanligtvis är detta inget bra tecken. Varför spela in en låt om den inte låter annorlunda? Då är det ju bättre att lyssna på originalet? Japp, det brukar stämma, men här görs det med sådan finess och det är som vanligt så välproducerat och maffigt att flera av låtarna faktiskt överträffar originalen!
Ja, jag vet att det är att svära i kyrkan, men jag tycker till exempel att Powerwolfs version av Running Wilds gamla dänga "Conquistadores" är ett sådant exempel. "Power and glory" - ursprungligen av Chroming rose - är ett annat.
Kolla upp bonus-skivan!


LUCIFER - Lucifer I
Som jag sörjde när The Oath splittrades redan innan deras första skiva släpptes i april förra året. Det hade varit spännande att få följa utvecklingen av det bandet över åtminstone ett par plattor till. Nu blev det dock inte så utan huvudpersonerna Linnéa Olsson (gitarr) och Johanna Sadonis (sång) gick skilda vägar och tämligen omgående fann Linnéa ett nytt hem i finska Beastmilk (som numera bytt namn till Grave Pleasures och släpper sin nya skiva i början av september) medan Johanna satsade på att bilda ett helt nytt band. Resultatet blev det föga originellt ljudande Lucifer.

Ännu ett band i raden som låter tidigt 70-tal, med ockult image och låttexter. Bandet själv inser dock att genren "ockult 70-talsdoftande retrorock" troligen har spelat ut sin roll och gör folk trötta snarare än nyfikna, och därför kallar de sin musik för "magic rock" i stället.
Det får mig att le och tänka på Rhapsody och Luca Turilli som i sin glans dagar envisades med att hävda att de inte spelade power metal, utan snarare "symphonic epic metal", "Hollywood metal" eller "cosmic metal"...

Ursäkta sidospåret, vi återkommer till Luca Turilli och hans version av Rhapsody nästa gång.
Nu är det Lucifer och deras debutplatta "I" som gäller. Fantasilösheten i bandnamnet, den fantasilösa albumtiteln och det trista omslaget till trots - detta är faktiskt riktigt bra!

Lucifer - Lucifer I:

Die-hard i guld vinyl med 7" singel och nyckelring med logo. 200 exemplar. 

Jag var en av många som blev grymt besviken på första singeln "Anubis" och tyckte att den var på tok för seg och släpig. När fullängdaren nu kommer så låter det nästintill som ett annat band! Visst är det fortfarande tidig 70-talsrock i den tyngre klassen som gäller och en del av det släpiga hänger fortfarande kvar, men på det hela taget är det ändå betydligt mer "luftigt" än på nyss nämnda singel.

Vi bjuds på massor av riff som fastnar direkt, coola basslingor som oförtrutet maler i bakgrunden och ett stabilt trumspel rakt igenom. Dessa ingredienser är det dock ganska många nya band som besitter i sin strävan att låta dåtid och det som i första hand skiljer Lucifer ur mängden är sångerskan Johanna.
Hennes röst är skör och stark på samma gång (ja, jag vet att det låter som en floskel) och hon har dessutom förmågan att hitta sköna sångmelodier som inte bara följer huvudriffet rakt av.

Möjligen att hennes röst kan bli lite enahanda i längden och detta i kombination med en del överdrivet sega och doomiga låtar gör att betyget stannar vid en sjua. Byt ut låtar av typen "Sabbath" och "Morning star" mot lättare toner som inledande "Abracadabra" (liveklipp, låten börjar vid 37 sekunder) eller "Total eclipse" så hade betyget höjts minst ett snäpp. Potentialen finns helt klart för att nå de riktigt höga höjderna!
7/10

Två intressanta singlar.

Dracula är gångbart som bandnamn i dessa tider.

Dels har gamle bekantingen Jörn Lande startat ett projekt ihop med Trond Holter döpt till just Dracula. Ett projekt som - av det lilla jag hört - har blivit på tok för hyllade i förhållande till hur det låter. Inget är förstås hugget i sten så kanske ändrar jag uppfattning när/om jag blivit mer inlyssnad på dem, men första intrycket, vilket fortfarande inte ändrats, är att det är ett projekt som är lite mer uppskrivet än det förtjänar.

Nåväl, nu var det ju trots allt inte det Dracula jag skulle skriva om, utan om det relativt nya australiensiska bandet, bildat 2013, och som nyligen släppt sin debutsingel: "Black wings over Transylvania". Tidigare har de endast släppt en demokassett med titeln "Open graves at midnight". Underbara titlar!

Nå, hur låter det då? Nja, rent musikaliskt klarar bandet sig ganska bra, men som alltid är sångaren den svaga länken. Här har vi att göra med en sämre King Diamond-kopia... fast om det är en kopia så bör det ju låta likadant, annars är det ju ingen kopia? Och det låter inte likadant. Detta låter mycket sämre. Vi har alltså INTE att göra med en King Diamond-kopia, utan en sångare som säkert har King Diamond som idol, men som tyvärr inte har röstresurser nog att leverera.

Lite trevligt är dock att deras första livespelning spelades in och finns på Youtube i sin helhet.

Så varför ens ta upp skivan här då? Nja, jag tycker att musiken i sig, om man ser bortom sången, låter helt ok. Taffligt producerad förvisso, men här finns ändå något jag gillar. Potential. Sen gillar jag omslaget och har dessutom en känsla av att den här singeln, som visst lär finnas i 500 exemplar, kommer att bli ganska marig att få tag på i framtiden. Fråga mig inte varför. Det är bara en känsla jag har. 

I skrivande stund går det att beställa skivan från bland annat High Roller eller direkt från det australiensiska bolaget Heavy Chains.

Dagens andra singel är den på förhand hett emotsedda debuten från Lucifer. Sprungna ur askan av det kortlivade - men underbara - The Oath så hade jag höga förhoppningar på denna singel då det är sångerskan Johanna Sadonis nya band. "Anubis" heter första låten och den är tyvärr lite "malande" för mig. De sista 40 sekunderna är riktigt bra och gitarrsolot som föregår det partiet är också helt ok, men som helhet tycker jag att låten aldrig riktigt tar fart eller lyfter. Det är inget som man går och nynnar på efteråt.

Vill man göra det riktigt enkelt för sig, vilket man givetvis vill, så kan man jämföra låten med hur Black Sabbath lät 1971-75. Det borde ju båda gott, men tyvärr är det det mest släpiga hos Sabbath man tagit fasta på här. Inte det medryckande och riffiga. Det är samma riff som mals igenom hela låten i stort sett och det hade väl i och för sig varit gott nog - om riffet varit bättre!

Återigen kan man fullt förståeligt ställa sig frågan varför jag ens tar upp plats med att nämna skivan här? Jo, återigen så finns det potential i bandet. Gitarrerna är bra, det låter välproducerat och Johanna har en spännande och originell röst. Kanske inte den bästa rösten, men den slår ändå an en sträng hos mig som jag gillar. 

Och bara det faktum att detta är det första konkreta livstecknet med ny musik från någon av bandledarna ur The Oath gör att det är värt att tas upp här.

Precis som med The Oath ligger Lucifer på Rise Above Records och de släppte, precis som alltid, singeln i en massa olika färger: 100 ex i klar vinyl (det var den jag köpte), 230 ex vardera i guld vinyl och röd vinyl och 300 ex vardera av svart vinyl och lila vinyl. Den sistnämnda avsedd för den amerikanska marknaden. Bandet själv la upp en häftig bild på sin facebooksida när singeln hade släppts:

Tyvärr måste jag säga att jag är besviken på Rise Aboves sätt att märka sina utgåvor. En simpel etikett utskriven på kontorets skrivare anger vilken färg den inplastade och förslutna utgåvan innehåller. Detta hade kunnat göras så mycket bättre. Att skriva ut etiketterna i den färg som skivan är t ex. Gärna komplett med antal pressade exemplar. Skulle den ganska löst sittande etiketten falla av så måste man - oh, hemska tanke - SPRÄTTA UPP plasten för att se vilken färg det är på vinylen. 

Det allra bästa hade förstås varit att etiketten suttit direkt på konvolutet och inte utanpå plasten vilket nu är fallet.

Nåväl, det är väl bara att gilla läget antar jag. Men sådana detaljer stör mig lik förbannat!

Fullängdaren lär visst vara på gång i april, vilket även var månaden då The Oaths platta släpptes, även om bandet då redan var upplöst. Vi får hoppas att Lucifer överlever sin egen födelse!