Vi stöttar våra idoler!

Kan man ge en hjälpande hand så ska man ju förstås göra det. Ännu bättre är det ju om man med denna hjälpande hand även gör sig själv glad. Öhh, det där lät inte bra, men vad jag menar är ju att om man själv också gagnas av att hjälpa någon annan så är det ju utmärkt!

 

Just det var dealen när Huntress behövde få ihop $ 15 000 för att kunna åka med på "Rockstar Energy Drink Mayhem Festival"; ett slags turnerande festival som åkte runt i USA i somras. För att få ihop dessa så väl behövliga slantar så anslöt sig bandet till sidan "Indiegogo" och genom den så startade de en insamling till förmån för - sig själva! Alltifrån basisten Ians skägghår till deras gamla turnévan gick att köpa. Jag ville gärna ha svärdet som var med i "Eight of swords"-videon samt Jill Janus svart/röda plagg från samma video, men tyvärr tvekade jag för länge då priset var 1 500 dollar. När jag äntligen räknat klart och var 75% säker på att köpa så var det redan sålt. Men det är ju inte säkert att jag vågat trycka på "köp"-knappen ändå när allt kommer omkring.

Signerad turnéposter.

 

 Signerad LP och CD.

 

Totalt fick bandet ihop en bit över 17 500 dollar, alltså ett par tusen mer än målet. Själv var jag lite delaktig då jag köpte saker för knappt 300 dollar. För det fick jag en signerad LP, en signerad CD, flera handskrivna små meddelanden från Jill, några plektrum, några snapsglas, en T-shirt med motiv av "Zenith", en signerad turnéposter, klistermärke, tygmärke, tändare, en signerad "Zenith"-poster (snyggt retroutformad som sliten med bruna kanter), en "Zenith"-DVD och en handskriven text till titelspåret från senaste skivan "Starbound Beast". Den sistnämnda vackert insatt i en söt liten ram!

Handskriven text.

 



Jag är riktigt glad över sakerna och bandets snabba utskick kan man inte heller klaga på. Det enda som inte kommit än är DVD:n med videon till låten "Zenith", men de förklarade redan i ett tidigt skede att den skulle bli sen så det är inga problem.

 Signerad "Zenith"-poster.

 

Jag önskar att fler band använde sig av liknande metoder. Hårdrocksfansen är trogna och betalar gärna för att hjälpa sina idoler, speciellt om man får något bra i utbyte. Alla är vinnare på det!

"Zenith" T-shirt.

På baksidan står det "Zenith - Evil. Beautiful Stoned".

Uncle Acid, "Blood Lust" nu som bildskiva!

Fan, vad snygg den är!
Jag skulle rentav vilja gå så långt som att med bestämdhet hävda att är detta 2000-talets snyggaste skivomslag, möjligen i konkurrens med "Opus Eponymous" från Ghost.
Förutom att jag gillar själva bilden på skivan, så uppskattar jag att bolaget, Metal Blade i det här fallet, lagt ner lite tid på att även göra det utskurna omslaget lite intressant. Blodstänken höjer helhetsintrycket ännu en nivå.
Snyggt jobbat!

Muskelrock 2013

 

I Småland, strax utanför lilla Alvesta, i det ännu mindre Blädinge, ligger det pyttelilla dansstället Tyrolen. Där arrangerades den finfina lilla festivalen "Muskelrock" för femte året. Det firades med en hemlig line up. Man visste alltså inte vilka band som skulle spela när man köpte sin biljett. Ett nytt grepp och även om det renderade i en del spekulationer kring vilka band som skulle spela, där Uncle Acid nog var det band som på förhand var mest tippat av de som sen visade sig inte vara bokade, så vill jag ändå helt klart veta på förhand vilka band som kommer. Dels så att jag kan lyssna in mig på banden, men även helt enkelt för att bestämma om jag vill lägga pengar på biljetten. Så snälla Muskelrock - inga fler hemliga startfält, tack!

Det fina med denna gemytliga festival är att många av banden själv hjälper till med festivalarbetet. Bullet var ett av banden bakom festivalens startande en gång i tiden, bandet Night skötte skivförsäljning och annat för de grupper som uppträdde i år och flera andra medlemmar ur andra band hjälpte till att rigga scener och stämma instrument. Jag vet inte, men intrycket man får är att de jobbar i stort sett ideellt, möjligen mot reseersättning och kost och logi och drivs av kärlek till musiken. Det är en vacker tanke om det är så och det vill jag gärna tro.

Ytterst ansvarig för bokningar och arrangemanget i stort är visst en kille vid namn Jacob Hector och honom ser man glida omkring lite varstans, småpratandes med besökare eller band ena stunden, diggandes framme vid scenen i nästa. Rätt vad det är så ringer mobilen och han går iväg ett tag, men strax är han tillbaka på samma plats igen. Eldsjälar allihop! Heder och respekt åt dem!

TORSDAG

Först ut var det relativt nya svenska bandet Vidunder. Jag har sett dem tidigare och då var de betydligt piggare. I torsdags kändes de ganska sega och den enda gången som det riktigt tar fart är under låten "Asmodeus", vilken släpptes som singel i slutet av 2011. Fast de har helt klart koll på 70-talsmodet.

 

 

Näst på tur var det nya svenska thrashbandet Vampire som åtnjuter en viss hype just nu. Med ett namn som "Vampyr" så är det ju lätt att säga att det lät blodfattigt eller rent av sög, men då ljuger man. Ljudet var väl sådär (inte bra alltså) men uppträdandet i sig var helt ok. Fartfyllt och energiskt. Det trista var att bandet sålde två olika versioner av sin svårhittade singel efter spelningen, men jag ville inte gå och bära på den så jag avvaktade. När jag kom dit för att köpa dem så var de slut. Det grämer mig än!

 

 

"Goodbye repentance" med Dead Lord är en platta som spelats flitigt hemma hos mig den senaste månaden så jag blev riktigt glad när jag såg att bandet skulle spela. De gjorde mig inte besviken! Alla låtarna från skivan framfördes och det gjordes helt klanderfritt. Sångaren och gitarristen Hakim Krim trivdes på scen, vilket även resten av bandet gjorde. Torsdagens bästa spelning.

 

 

Ett annat band vars debutskiva jag lyssnat på en hel del på sista tiden är tyska Attic. På platta låter bandet helt ok, även om jag har svårt för den pipiga och skrikiga sången. De gör helt klart sitt yttersta för att låta som gamla, goda Mercyful Fate. Bra i små doser, men för mycket i längden. Ögonskuggan firade dock nya triumfer! Sparsam men vacker scendekoration i form av ljusstakar med levande ljus och några dödskallar.

 

 

Aria från Ryssland gjorde bra ifrån sig trots att de sjunger på sitt modersmål. Jag såg ungefär halva spelningen innan det började rycka i ögonlocken. Det lät dock bra och jag hade gärna sett mer om jag hade orkat. De hade även en väldigt välbesökt signeringsstund strax innan spelningen. Detta var alltså torsdagens sista konsert för min del och trött körde jag till hotellet i Växjö för att få min ack så behövliga skönhetssömn. Den verkar dock aldrig räcka till...

 

 

FREDAG

Engelska bandet Purson skulle ha spelat på fredagen, men de ställde in för andra året i rad. Synnerligen tråkigt då jag verkligen velat se dem live i flera års tid. Frågan är om Muskelrock vågar chansa med att boka dem en tredje gång? Ersatte gjorde istället Örebrobandet Troubled Horse som lät mycket bra. Ganska obekanta för mig tyvärr, men det lät som sagt bra så de får helt klart kollas upp närmare.

 

 

Troubled Horse har en sångare som är väldigt underhållande. Han låtsas hela tiden få små anfall och ballar ur totalt. Eller så är han sjuk på riktigt. Jag bryr mig inte. Jag har betalat för att bli underhållen och skiter i folks hälsa. :-)

 

 

Ytterligare ett band från Örebro stod näst på tur, nämligen det eminenta Blues Pills. Ett spännande band som jag följt på avstånd en tid. Jag köpte deras 10" singel när den släpptes och den är riktigt bra. En mycket bra konsert med många utdragna gitarrpartier som aldrig känns fel eller tråkiga. Väldigt vackert.

 

 

 

 

Danava från andra sidan Atlanten bjöd även de på en mycket bra konsert. Min första och enda kontakt med bandet var när de släppte en singel tillsammans med Uncle Acid för några år sen. Jag har ingen bra förklaring till varför jag inte utforskat dem närmare, men det får jag göra nu. Köpte två av deras skivor och tycker att de är ganska bra, men inte i klass med hur bandet lät live. Sjukt tight och bra framfört på den lilla inomhusscenen.

 

 

 

Nästa band på tur var Nifelheim med "Bröderna Hårdrock" i spetsen förstås. Ja, jag vet att de avskyr att kallas för det och kan väl ha en viss förståelse att det blir tjatigt efter mer än tio år att ständigt förknippas med ett tio minuter långt inslag på TV. Jag tycker dock att namnet är en kärleksfull beskrivning på två bröder som gillar hårdrock och som dessutom verkar vara riktigt sköna typer. 

 

 

Men nog om det. Nifelheim bjöd på en bra show med massor av gnistor, rök och bomber även om musiken i sig inte tilltalar mig ett dugg. Men man måste ändå imponeras av hur de ens kan röra sig med så stora spikarmband på både armarna och vaderna. Hmm, heter det verkligen "spikarmband" om de sitter på benen?...

 

 

LÖRDAG

På lördagen passade jag på att besöka "Smålands Museum" i Växjö som hade en stor utställning om en annan gammal favorit - Errol Norstedt, alias Eddie Meduza. De hade en imponerande samling att visa upp, bland annat originalteckningarna till kassettomslagen som kom på 90-talet, massor av kassetter och den här fina bysten.

 

   

 

 

 

Massor av brev och gamla originalfoton fanns också. I beskrivande texter beskrevs även hans uppväxt och liv och det är ett tragiskt livsöde vi möter. Som tur är vägs det upp av hörlurar kopplade till mp3-spelare och ett par TV-apparater där hans galenskap får fullt spelarum. Eller nästan i alla fall - de värsta sketcherna får man se på en TV bakom ett skynke.

Vilken poet det var som gick ur tiden för elva år sen...

 

 

Den här är lite cool också faktiskt.

 

 

Tillbaka på Muskelrock för sista dagen och den gamla danska kultgruppen Witch Cross som fått ett uppsving på sista tiden och återförenats, dock med en annan sångare. Minns inte att jag hört bandet tidigare, men en riktigt bra spelning bjöd de på. Så bra att jag kände mig tvungen att köpa en box med dem där deras första och enda album återfanns tillsammans med en bootleg-DVD och ett tjockt häfte med intervjuer. För några veckor släppte de även ett andra album, men det köpte jag inte, och ska man tro på recensionerna så missar jag inget. Live var bandet gitarrdrivet och det lät riktigt bra!

 

 

 

Engelska Solstice var en ny bekantskap för mig även om de hållit på i många år vid det här laget, men en helt ok sådan. Hade lite svårt för sångaren i början men vande mig efter ett tag och slutbetyget blir - precis som för så många andra spelningar i år - mycket bra!

 

 

Den i särklass största överraskning stod dock Dark Quarterer från Italien för. Jag hade aldrig hört talas om dem och gick till bilen för att lägga av lite skivor som jag handlat. När jag kom tillbaka hade bandet spelat ungefär halva sin konsert, men jag blev golvad direkt av det jag hörde!

 

 

 

Det är svårt att tro det, men den här glasögonprydde, välklädde och tunnhårige gamle mannen hade en fantastisk röst och bandet var fanimig årets behållning för min del. Det blev nya skivinköp direkt efter spelningen, där "XXV Anniversary" gått i stort sett nonstop i en vecka nu. Det är visst en nyinspelning av deras debutplatta, men en på alla sätt bättre sådan.

 

 

 

Amerikanska Jex Thoth har hyllats i flera år, men jag har aldrig riktigt förstått storheten. Det gör jag fortfarande inte, även om en del av det hon framförde lät helt ok. Jag satt mest i trappan och stampade takten och blev varken uttråkad eller begeistrad av det jag hörde. Likgiltighet är aldrig bra.

 

 

Lokala hjältarna i Bullet rockade som vanligt. Bra energi, stor spelglädje och sångaren Dag "Hell" Hofer är en underhållare av rang, fast med en kass sångröst. Inte bra för en sångare...

 

 

Wrestling. Visserligen heter festivalen "Muskelrock" eftersom deras slogan är att de har "världens starkaste startfält", men jag fattar ändå inte poängen med att ha wrestling där. Jävla skit. En hel timme som försvann rakt ut i ingenting. Fast folket verkade uppskatta skiten, för så här mycket folk var det inte på en enda av spelningarna inne på dansrotundan. "Han har masken på sig, han har masken på sig" skrek en av killarna i hopen upphetsat när en av brottarna gjorde entré.

 

 

Själv satt jag kvar i trappan och blev underhållen av en synnerligen full människa som först glömde att han stod i en trappa och tog ett steg rakt ut - och föll handlöst och slog huvudet i golvet. Där satt han och höll om huvudet innan han försökte sig på att resa sig. Återigen glömde han bort att golvet upp mot dansrotundan sluttar så han tappade balansen igen och körde huvudet rakt in i det kraftiga stålnätet. Det gjorde nog riktigt ont för han reste sig inte igen förrän jag och en annan drog upp honom och det kom sjukvårdare. Sen gick jag därifrån och skrattade åt den bisarra synen som vevades om och om igen i mitt huvud. Fulla människor som faller är roliga!

 

 

Nåväl, när wrestlingfjantarna höll på att låtsasfightas inne på dansrotundan så smygstartade Uppsalabandet In Solitude. Festivalens sista band levererade också festivalens bästa spelning. Helvete, vad bra de är! Inte ens en strulande gitarr som orsakade ett stopp på tio-femton minuter kunde hindra dem från att krossa.

 

Mitt favoritfoto. Lite suddigt, rök i bakgrunden, gitarristen och basisten till vänster headbangar vilt, sångaren vrålar och gitarristen till höger skriker ut ett sista gitarrsolo. En perfekt avslutning på en perfekt festival. I år igen.

 

 

Jaha, då var Muskelrock slut för det här året. Med sorg i sinnet men glädje i hjärtat vandrar vi vidare i natten!

 

 

När jag vandrade över de dimhöljda nejderna på väg mot min automobil så hörde jag favoritbandet Spiders dra igång en konsert utanför själva festivalområdet, i tältet som enligt spelschemat "har öppet varje natt efter stängning". Hur man nu kan ha det?

Ett tag tänkte jag gå tillbaka, men hemlängtan blev för stor och Spiders fick jag nöja mig med att lyssna på i bilstereon.

 

På det hela taget en mycket bra festival i år igen, även om jag som sagt inte gillade att banden var hemliga.

 

Spiders i Malmö - igen!

Med kort varsel blev Spiders bokade till Moriska Paviljongen för andra gången på ett halvår och det är ju alltid ett välkommet avbrott i vardagen att skåda detta band! Trots minimalt med reklam för spelningen - helt logiskt till följd av det korta varslet - så var det betydligt större publik denna gången än senast de spelade här i oktober förra året. Kanske för att gruppen blivit mer känd, men troligen mest för att det förra gången var en krock med Danko Jones som spelade på KB samtidigt. Oavsett orsak så var det i alla fall kul och positivt att se mer folk vid konserten. Det förtjänar Spiders!

Spelningen inleddes med en helt ny låt som hade ett skönt trumintro och som var en riktig rökare. Efter ytterligare fyra-fem låtar kom en ny låt till som var av det lite lugnare slaget, men båda låtarna var mycket bra.
Även om det inte finns något stort utrymme att röra sig på så får ändå bandmedlemmarna ut maximalt av den mycket lilla scenen. Sångerskan Ann-Sofie Hoyles varvar sin starka sång med maracas, tamburin och munspel, medan maken John spottar ur sig det ena ursinniga riffet efter det andra på sin gitarr.

Det är helt naturligt att sångerskan och gitarristen får det mesta av rampljuset, men basisten Matteo pumpar på med basen och är en mycket viktig del av framträdandet med sin inlevelse och passion och bakom trummorna sitter som vanligt taktfaste Ricard och lyfter sällan blicken från sina trummor. Innan konserten, just när han satt sig vid trummorna, så kom det fram en kille till scenkanten och ville ta en bild på honom vid trummorna. Det gick han med på, men när fotografen sen bad honom låtsasspela eller posera för en bild, så blev det nobben! Haha, vilken skön lirare! Han spelar gärna och han spelar bra, men hoppar gärna över eventuellt ståhej runt omkring. Bra, Ricard! Integritet!

 

Spelningen var mycket bra, precis som alltid, ja faktum är att den var så bra och gick så fort att jag inte ens kom ihåg att ta några bilder förrän Ann-Sofie sa att "nu kommer vår sista låt". Då fick jag äntligen upp kameran, men tyvärr strulade den. Två bilder med bra skärpa blev det, men dessvärre med smuts på linsen, och övriga bilder blev helt suddiga. Jag vet inte vad jag gjorde för fel, men något var det uppenbarligen. Här är de dock, håll till godo!

Tyvärr hade de gömt undan sitt merchandise-bord, alternativt så hade de inget med sig, vilket var synd då jag gärna köpt en T-shirt och något annat smått och gott.
Till sist; tack till Spiders för en superb spelning och till Ode To Joy-klubben som plockar hit band som detta!

Iron Fist - bästa hårdrockstidningen just nu!

Den relativt nya engelska hårdrockstidningen Iron Fist har tagit metalvärlden med storm. Åtminstone hoppas jag att den gjort det, för den är värd att bli framgångsrik. Långa och välskrivna artiklar och reportage om allt från doom till death, med tyngdpunkt på de lite mer obskyra banden som inte ges något större utrymme i trötta tidningsgiganter som Classic Rock eller Sweden Rock Magazine. Båda tidningarna håller väl i och för sig måttet än så länge, men när pigga uppstickare som Iron Fist dyker upp så inser man hur mycket bättre det kan vara.
Som framgår av omslagen ovan så är det inte bara små, okända band som figurerar i tidningen, utan även stora, redan etablerade band ägnas stort utrymme.
Omslagen är i mina ögon ren konst och sällan har utsidan av en tidning så väl speglat innehållet.

Tyvärr ligger lösnummerpriset här i Sverige på saftiga 109 kronor, vilket kan tyckas lite väl mycket för en tidning. Ni kan alltid köpa lösnummer direkt från Iron Fist för ca 75 kronor inklusive porto och det är ju ett helt ok pris.
Seså, spring nu fort till tidningshandlaren och köp eller gå till Iron Fist-shoppen och köp gamla nummer eller teckna en prenumeration!

GHOST - Infestissumam.

Så kom den då äntligen. Skivan som jag längtat efter ända sedan jag hörde "Opus eponymous" för första gången. Skivan som fått mig att bli halvt om halvt schizofren. Å ena sidan ville jag verkligen höra den, men å andra sidan så bävade jag för att den inte skulle hålla. För hur skulle den kunna göra det? Hur skulle den kunna stå pall för trycket, inte bara från en smått legendarisk debutplatta, utan även från uppdämda och orealistiska förväntningar som byggts upp under två och ett halvt år?

Låt mig här och nu klargöra att den klarar det galant!

Uppbyggnaden har varit smått genialisk och det började redan inför spelningen i Linköping i december förra året. En mystisk klocka och några levande ljus dök plötsligt upp på Ghosts hemsida. Minns ni nedräkningen? För varje ljus som tändes så fick man höra ett nytt instrument och när alla ljusen brann hade vi den första singeln "Secular haze".

På själva konserten skedde även det så snyggt iscensatta "påvebytet" och vi fick för första gången höra "Secular haze" live och publiken, som givetvis hade koll på låten från hemsidan, var med på noterna.
Någon månad senare släpptes låtlistan och ytterligare några veckor efter så fick vi se omslaget. Några nya låtar smögs också ut, bland annat den nya singeln "Year zero", popdängan "Body and blood" och den mäktiga "Ghuleh/Zombie Queen", vilket ytterligare ökade intresset. Väldigt smart och när den nya skivan äntligen släpptes så var vi nog många som kastade oss över den, låste in oss i ett mörkt rum och grät av lycka!

"Infestissumam", som skivan heter, är dessutom en introlåt som är betydligt mer explosiv än det mer sövande vi hörde på förra skivan. En kyrkokör inleder lite mjukt innan låten drar igång på fullt allvar. En perfekt öppningslåt både på skivan och på kommande konserter. Låten övergår direkt i "Per aspera ad inferi" som i sin riffuppbyggnad faktiskt påminner lite om tillrättalagd "pop-thrash". Även här är det mäktiga körer som gäller i refrängen, som egentligen är ganska tjatig men som man på något sätt ändå köper rakt av.

Näst på tur är nämnda "Secular haze" och när denna låt släpptes som första singel så blev jag både orolig, skeptisk och ganska övertygad om att den nya plattan skulle bli en besvikelse. Låten har dock växt på senare tid och den passar perfekt in på skivan måste jag säga. Med sitt märkliga riff och udda takt så är detta den låt som sticker ut mest på plattan, möjligen tillsammans med "Ghuleh/Zombie queen", som vi kommer till strax.

Först kommer dock "Jigolo har megiddo" som har ett svängigt, nästan jazzigt intro. Amanda Jenssen hade varit stolt! En väldigt framstående bas lyfter låten ytterligare, men totalt sett tycker jag nog att detta är skivans svagaste låt. Jag vill inte skriva "sämsta" för det låter betydligt mer negativt än det är. Det är inte den här låten som är dålig, det är alla de andra som är bättre!

Direkt efter kommer skivans höjdpunkt - den suggestiva, förtrollande och underbara "Ghuleh/Zombie queen". Hur är det ens möjligt att en låt med en sådan titel kan tas på allvar? Låten börjar med ett stilla piano innan några lugna trummor, en mjuk keyboardslinga och den lika mjuka och skira rösten tar över. Ungefär halvvägs in byter låten karaktär och blir snabbare och mer direkt. Refrängen sitter där den ska och just det där med refränger som sätter sig har bandet gjort till en konstform! Låten ökar succesivt i tempo innan den avslutas i ett bombastiskt crescendo! Ett perfekt slut på en perfekt låt!

Skivans mest otacksamma låtplacering har utan tvekan den efterföljande "Year zero", för det är en otacksam uppgift att följa upp föregående stycke. Men är det någon låt som klarar det så är det just "Year zero" och detta är en låt som jag tycker borde ha släppts som första singel. Bara kombinationen att rabbla upp en massa olika namn på djävulen, för att sedan blanda det med en sådan sjukt riff- och refrängstark låt tyder på stort tänkande utanför boxen, som det brukar heta.

Efterföljande "Body and blood" är, sin nästan irriterande upprepning av refrängen till trots, ett mycket starkt kort. Vackert gitarrsolo, uppbackat med keyboard, ger en fyllig och mycket välbehaglig ljudmatta. Det skulle förvåna mycket om inte detta blir plattans tredje singel.

På "Idolatrine" får vi ett skumt intro som egentligen är det enda på skivan som jag inte gillar. De första 17 sekunderna har en trumtakt som jag helt enkelt inte förstår. Denna takt återkommer sen efter refrängerna senare i låten igen, dock i kortare form. Låten i övrigt fortsätter i samma spår som tidigare, refrängstarkt och vackert. Jag tycker att det finns vissa likheter i verserna till "Hon har blommor i sitt hår" med äcklige gamle Anders Glennmark, men som tur är så försvinner dessa likheter snabbt när refrängen kommer.

"Depth of Satan´s eyes" hade på förhand, i flera olika recensioner, framhållits som skivans svagaste spår, men det tycker jag inte alls stämmer. Tvärtom så har den ett starkt riff, en lysande refräng och rent allmänt en känsla som för tankarna till Metallicas "...and justice for all". Inte snabbheten då förstås, utan mer en allmän känsla jag får av riffet. Mycket bra!

Avslutande "Monstrance clock" är även den en favorit, både på skiva och live. I en intervju i Sweden Rock Magazine så berättas det en lite lustig anekdot som utspelade sig när bandet spelade in skivan i Nashville, mitt i USAs bibelbälte. När de skulle spela in kören frågade förstås killarna som skulle sjunga vilken text det var som skulle spelas in. Texen var "Come together, together as one. Come together, for Lucifer´s son", varpå en av dessa inhyrda körsångare började gråta och undrade varför man i hela fridens namn ville ha något sådant inspelat. Kören fick sen spelas in på annat ställe.

Även utan denna trevliga sido-historia är låten magnifik och som vanligt är det refrängen som lyser igenom. Denna gång med en vacker kyrkoorgel i bakgrunden som skänker en nästan religiös känsla till en redan stark låt. En given allsångsfavorit på kommande konserter!

Här slutar den vanliga skivan, men givetvis finns det olika utgåvor med diverse bonuslåtar och utgiven sedan tidigare var ju bandets version av ABBAs "I´m a marionette". Låten fanns som B-sida på "Secular haze"-singeln och Ghost gör en riktigt bra version av en riktigt halvbra låt. Kan man säga så? Dave Grohl från Foo Fighters gästar på trummor för övrigt och han och Ghost spelade även in covers på följande låtar: "Waiting for the night" (Depeche Mode), "If you have ghosts" (Roky Erickson" och "Crucified" (Army of Lovers). Det återstår att se när, var och om dessa låtar ges ut, men det troliga är ju att de gör det. Utom möjligen Depeche Mode-låten då, som de inte lär vara nöjda med.

När detta skrivs så har ytterligare en ny låt just läckt ut, nämligen "La mantra mori", som är en egen komposition och som bandet tydligen övervägde att ha på plattan på bekostnad av "Ghuleh/Zombie queen". Låten kommer att finnas på de "deluxe editions" som kommer inom några veckor, tillsammans med "I´m a marionette" för övrigt. Låten är inget speciellt egentligen, bara ett repetitivt mässande. Upprepande och om-ältande. Likt förbannat blir det på något märkligt sätt oemotståndligt när Ghost gör det. På något konstigt sätt så sitter man där och gungar i takt med den ganska enformiga och sövande musiken, ungefär som en trött gammal dansande kobra som fått gifttänderna utdragna.

En del har klagat på att plattan lider av samma "loudness war" som till exempel Metallicas "Death magnetic" led av, och detta ska främst vara märkbart i "Per aspera ad inferi". Som tur är så har jag en dålig stereo så jag har inte märkt något speciellt, men det är ju tråkigt om det är så.

Jag har medvetet dröjt lite med den här recensionen då jag ville att skivan skulle sjunka in innan jag gav den ett betyg. Initialt var mitt betyg en åtta, men efter att ha spelat den i stort sett nonstop under mer än en veckas tid så höjde jag betyget till tio! Det är extremt sällsynt att jag ger tior och det är färre än en handfull skivor som jag gett det betyget genom åren. Efter moget övervägande så har jag kommit fram till att inte heller denna skiva, hur bra jag än tycker att den är, når riktigt ändå upp.

För att en skiva ska kunna få tio poäng så måste allt vara topp och ingen låt får falla utanför ramen. På en tiopoängsskiva måste varje enskild låt också vara tiopoängare och det är de inte här tyvärr. Vi har "Jigolo har megiddo" som jag till exempel bara ger en åtta i betyg och vi har de skumma trumpartierna i "Idolatrine" som jag nämnt ovan.
En liten bidragande orsak är också att låtarna generellt sett är längre på "Infestissumam" än de är på "Opus eponymous", men på något sätt känns ändå låtarna från debuten mer "fulla". De innehåller mer variation på kortare tid. Den här nya skivan tycker jag innehåller för mycket upprepningar, refränger, som förvisso är sjukt bra, som tas om och om igen. Så var det inte på debuten. Åtminstone inte lika utstuderat.
Ingen kan dock ta ifrån Ghost att de klämt fram en skiva som både kan mäta sig med och på vissa sätt till och med överträffa den magiska debuten, bland annat rent produktionsmässigt.

"Infestissumam" betyder "det största hotet", men i ärlighetens namn tror jag inte att det finns något stort hot mot detta som årets skiva.

Betyg: 9/10