Spiders i Malmö - igen!

Med kort varsel blev Spiders bokade till Moriska Paviljongen för andra gången på ett halvår och det är ju alltid ett välkommet avbrott i vardagen att skåda detta band! Trots minimalt med reklam för spelningen - helt logiskt till följd av det korta varslet - så var det betydligt större publik denna gången än senast de spelade här i oktober förra året. Kanske för att gruppen blivit mer känd, men troligen mest för att det förra gången var en krock med Danko Jones som spelade på KB samtidigt. Oavsett orsak så var det i alla fall kul och positivt att se mer folk vid konserten. Det förtjänar Spiders!

Spelningen inleddes med en helt ny låt som hade ett skönt trumintro och som var en riktig rökare. Efter ytterligare fyra-fem låtar kom en ny låt till som var av det lite lugnare slaget, men båda låtarna var mycket bra.
Även om det inte finns något stort utrymme att röra sig på så får ändå bandmedlemmarna ut maximalt av den mycket lilla scenen. Sångerskan Ann-Sofie Hoyles varvar sin starka sång med maracas, tamburin och munspel, medan maken John spottar ur sig det ena ursinniga riffet efter det andra på sin gitarr.

Det är helt naturligt att sångerskan och gitarristen får det mesta av rampljuset, men basisten Matteo pumpar på med basen och är en mycket viktig del av framträdandet med sin inlevelse och passion och bakom trummorna sitter som vanligt taktfaste Ricard och lyfter sällan blicken från sina trummor. Innan konserten, just när han satt sig vid trummorna, så kom det fram en kille till scenkanten och ville ta en bild på honom vid trummorna. Det gick han med på, men när fotografen sen bad honom låtsasspela eller posera för en bild, så blev det nobben! Haha, vilken skön lirare! Han spelar gärna och han spelar bra, men hoppar gärna över eventuellt ståhej runt omkring. Bra, Ricard! Integritet!

 

Spelningen var mycket bra, precis som alltid, ja faktum är att den var så bra och gick så fort att jag inte ens kom ihåg att ta några bilder förrän Ann-Sofie sa att "nu kommer vår sista låt". Då fick jag äntligen upp kameran, men tyvärr strulade den. Två bilder med bra skärpa blev det, men dessvärre med smuts på linsen, och övriga bilder blev helt suddiga. Jag vet inte vad jag gjorde för fel, men något var det uppenbarligen. Här är de dock, håll till godo!

Tyvärr hade de gömt undan sitt merchandise-bord, alternativt så hade de inget med sig, vilket var synd då jag gärna köpt en T-shirt och något annat smått och gott.
Till sist; tack till Spiders för en superb spelning och till Ode To Joy-klubben som plockar hit band som detta!

Iron Fist - bästa hårdrockstidningen just nu!

Den relativt nya engelska hårdrockstidningen Iron Fist har tagit metalvärlden med storm. Åtminstone hoppas jag att den gjort det, för den är värd att bli framgångsrik. Långa och välskrivna artiklar och reportage om allt från doom till death, med tyngdpunkt på de lite mer obskyra banden som inte ges något större utrymme i trötta tidningsgiganter som Classic Rock eller Sweden Rock Magazine. Båda tidningarna håller väl i och för sig måttet än så länge, men när pigga uppstickare som Iron Fist dyker upp så inser man hur mycket bättre det kan vara.
Som framgår av omslagen ovan så är det inte bara små, okända band som figurerar i tidningen, utan även stora, redan etablerade band ägnas stort utrymme.
Omslagen är i mina ögon ren konst och sällan har utsidan av en tidning så väl speglat innehållet.

Tyvärr ligger lösnummerpriset här i Sverige på saftiga 109 kronor, vilket kan tyckas lite väl mycket för en tidning. Ni kan alltid köpa lösnummer direkt från Iron Fist för ca 75 kronor inklusive porto och det är ju ett helt ok pris.
Seså, spring nu fort till tidningshandlaren och köp eller gå till Iron Fist-shoppen och köp gamla nummer eller teckna en prenumeration!

GHOST - Infestissumam.

Så kom den då äntligen. Skivan som jag längtat efter ända sedan jag hörde "Opus eponymous" för första gången. Skivan som fått mig att bli halvt om halvt schizofren. Å ena sidan ville jag verkligen höra den, men å andra sidan så bävade jag för att den inte skulle hålla. För hur skulle den kunna göra det? Hur skulle den kunna stå pall för trycket, inte bara från en smått legendarisk debutplatta, utan även från uppdämda och orealistiska förväntningar som byggts upp under två och ett halvt år?

Låt mig här och nu klargöra att den klarar det galant!

Uppbyggnaden har varit smått genialisk och det började redan inför spelningen i Linköping i december förra året. En mystisk klocka och några levande ljus dök plötsligt upp på Ghosts hemsida. Minns ni nedräkningen? För varje ljus som tändes så fick man höra ett nytt instrument och när alla ljusen brann hade vi den första singeln "Secular haze".

På själva konserten skedde även det så snyggt iscensatta "påvebytet" och vi fick för första gången höra "Secular haze" live och publiken, som givetvis hade koll på låten från hemsidan, var med på noterna.
Någon månad senare släpptes låtlistan och ytterligare några veckor efter så fick vi se omslaget. Några nya låtar smögs också ut, bland annat den nya singeln "Year zero", popdängan "Body and blood" och den mäktiga "Ghuleh/Zombie Queen", vilket ytterligare ökade intresset. Väldigt smart och när den nya skivan äntligen släpptes så var vi nog många som kastade oss över den, låste in oss i ett mörkt rum och grät av lycka!

"Infestissumam", som skivan heter, är dessutom en introlåt som är betydligt mer explosiv än det mer sövande vi hörde på förra skivan. En kyrkokör inleder lite mjukt innan låten drar igång på fullt allvar. En perfekt öppningslåt både på skivan och på kommande konserter. Låten övergår direkt i "Per aspera ad inferi" som i sin riffuppbyggnad faktiskt påminner lite om tillrättalagd "pop-thrash". Även här är det mäktiga körer som gäller i refrängen, som egentligen är ganska tjatig men som man på något sätt ändå köper rakt av.

Näst på tur är nämnda "Secular haze" och när denna låt släpptes som första singel så blev jag både orolig, skeptisk och ganska övertygad om att den nya plattan skulle bli en besvikelse. Låten har dock växt på senare tid och den passar perfekt in på skivan måste jag säga. Med sitt märkliga riff och udda takt så är detta den låt som sticker ut mest på plattan, möjligen tillsammans med "Ghuleh/Zombie queen", som vi kommer till strax.

Först kommer dock "Jigolo har megiddo" som har ett svängigt, nästan jazzigt intro. Amanda Jenssen hade varit stolt! En väldigt framstående bas lyfter låten ytterligare, men totalt sett tycker jag nog att detta är skivans svagaste låt. Jag vill inte skriva "sämsta" för det låter betydligt mer negativt än det är. Det är inte den här låten som är dålig, det är alla de andra som är bättre!

Direkt efter kommer skivans höjdpunkt - den suggestiva, förtrollande och underbara "Ghuleh/Zombie queen". Hur är det ens möjligt att en låt med en sådan titel kan tas på allvar? Låten börjar med ett stilla piano innan några lugna trummor, en mjuk keyboardslinga och den lika mjuka och skira rösten tar över. Ungefär halvvägs in byter låten karaktär och blir snabbare och mer direkt. Refrängen sitter där den ska och just det där med refränger som sätter sig har bandet gjort till en konstform! Låten ökar succesivt i tempo innan den avslutas i ett bombastiskt crescendo! Ett perfekt slut på en perfekt låt!

Skivans mest otacksamma låtplacering har utan tvekan den efterföljande "Year zero", för det är en otacksam uppgift att följa upp föregående stycke. Men är det någon låt som klarar det så är det just "Year zero" och detta är en låt som jag tycker borde ha släppts som första singel. Bara kombinationen att rabbla upp en massa olika namn på djävulen, för att sedan blanda det med en sådan sjukt riff- och refrängstark låt tyder på stort tänkande utanför boxen, som det brukar heta.

Efterföljande "Body and blood" är, sin nästan irriterande upprepning av refrängen till trots, ett mycket starkt kort. Vackert gitarrsolo, uppbackat med keyboard, ger en fyllig och mycket välbehaglig ljudmatta. Det skulle förvåna mycket om inte detta blir plattans tredje singel.

På "Idolatrine" får vi ett skumt intro som egentligen är det enda på skivan som jag inte gillar. De första 17 sekunderna har en trumtakt som jag helt enkelt inte förstår. Denna takt återkommer sen efter refrängerna senare i låten igen, dock i kortare form. Låten i övrigt fortsätter i samma spår som tidigare, refrängstarkt och vackert. Jag tycker att det finns vissa likheter i verserna till "Hon har blommor i sitt hår" med äcklige gamle Anders Glennmark, men som tur är så försvinner dessa likheter snabbt när refrängen kommer.

"Depth of Satan´s eyes" hade på förhand, i flera olika recensioner, framhållits som skivans svagaste spår, men det tycker jag inte alls stämmer. Tvärtom så har den ett starkt riff, en lysande refräng och rent allmänt en känsla som för tankarna till Metallicas "...and justice for all". Inte snabbheten då förstås, utan mer en allmän känsla jag får av riffet. Mycket bra!

Avslutande "Monstrance clock" är även den en favorit, både på skiva och live. I en intervju i Sweden Rock Magazine så berättas det en lite lustig anekdot som utspelade sig när bandet spelade in skivan i Nashville, mitt i USAs bibelbälte. När de skulle spela in kören frågade förstås killarna som skulle sjunga vilken text det var som skulle spelas in. Texen var "Come together, together as one. Come together, for Lucifer´s son", varpå en av dessa inhyrda körsångare började gråta och undrade varför man i hela fridens namn ville ha något sådant inspelat. Kören fick sen spelas in på annat ställe.

Även utan denna trevliga sido-historia är låten magnifik och som vanligt är det refrängen som lyser igenom. Denna gång med en vacker kyrkoorgel i bakgrunden som skänker en nästan religiös känsla till en redan stark låt. En given allsångsfavorit på kommande konserter!

Här slutar den vanliga skivan, men givetvis finns det olika utgåvor med diverse bonuslåtar och utgiven sedan tidigare var ju bandets version av ABBAs "I´m a marionette". Låten fanns som B-sida på "Secular haze"-singeln och Ghost gör en riktigt bra version av en riktigt halvbra låt. Kan man säga så? Dave Grohl från Foo Fighters gästar på trummor för övrigt och han och Ghost spelade även in covers på följande låtar: "Waiting for the night" (Depeche Mode), "If you have ghosts" (Roky Erickson" och "Crucified" (Army of Lovers). Det återstår att se när, var och om dessa låtar ges ut, men det troliga är ju att de gör det. Utom möjligen Depeche Mode-låten då, som de inte lär vara nöjda med.

När detta skrivs så har ytterligare en ny låt just läckt ut, nämligen "La mantra mori", som är en egen komposition och som bandet tydligen övervägde att ha på plattan på bekostnad av "Ghuleh/Zombie queen". Låten kommer att finnas på de "deluxe editions" som kommer inom några veckor, tillsammans med "I´m a marionette" för övrigt. Låten är inget speciellt egentligen, bara ett repetitivt mässande. Upprepande och om-ältande. Likt förbannat blir det på något märkligt sätt oemotståndligt när Ghost gör det. På något konstigt sätt så sitter man där och gungar i takt med den ganska enformiga och sövande musiken, ungefär som en trött gammal dansande kobra som fått gifttänderna utdragna.

En del har klagat på att plattan lider av samma "loudness war" som till exempel Metallicas "Death magnetic" led av, och detta ska främst vara märkbart i "Per aspera ad inferi". Som tur är så har jag en dålig stereo så jag har inte märkt något speciellt, men det är ju tråkigt om det är så.

Jag har medvetet dröjt lite med den här recensionen då jag ville att skivan skulle sjunka in innan jag gav den ett betyg. Initialt var mitt betyg en åtta, men efter att ha spelat den i stort sett nonstop under mer än en veckas tid så höjde jag betyget till tio! Det är extremt sällsynt att jag ger tior och det är färre än en handfull skivor som jag gett det betyget genom åren. Efter moget övervägande så har jag kommit fram till att inte heller denna skiva, hur bra jag än tycker att den är, når riktigt ändå upp.

För att en skiva ska kunna få tio poäng så måste allt vara topp och ingen låt får falla utanför ramen. På en tiopoängsskiva måste varje enskild låt också vara tiopoängare och det är de inte här tyvärr. Vi har "Jigolo har megiddo" som jag till exempel bara ger en åtta i betyg och vi har de skumma trumpartierna i "Idolatrine" som jag nämnt ovan.
En liten bidragande orsak är också att låtarna generellt sett är längre på "Infestissumam" än de är på "Opus eponymous", men på något sätt känns ändå låtarna från debuten mer "fulla". De innehåller mer variation på kortare tid. Den här nya skivan tycker jag innehåller för mycket upprepningar, refränger, som förvisso är sjukt bra, som tas om och om igen. Så var det inte på debuten. Åtminstone inte lika utstuderat.
Ingen kan dock ta ifrån Ghost att de klämt fram en skiva som både kan mäta sig med och på vissa sätt till och med överträffa den magiska debuten, bland annat rent produktionsmässigt.

"Infestissumam" betyder "det största hotet", men i ärlighetens namn tror jag inte att det finns något stort hot mot detta som årets skiva.

Betyg: 9/10

Några nya skivor.

De senaste veckorna har det släppts en del riktigt bra och emotsedda plattor och här tänkte jag gå igenom några av dem lite kort.

ALPHA TIGER - Beneath The Surface
Tyska Alpha Tiger släppte sin debutplatta 2011 och den hade någon slags smittande entusiasm som jag inte kunde värja mig emot. En ganska tafflig produktion och svag sång, men ändå med starka låtar. Det räckte inte ända till en topp 10-placering det året, men det var nära. Den här skivan fortsätter i samma stil, med skillnaden att den är bättre producerad. Möjligen är låtarna överlag en aning svagare, utan att för den sakens skull vara dåliga. Det är inte samma flyt och glädje i låtarna och de sätter sig inte på samma sätt. Dessutom är sångaren tyvärr fortfarande alldeles för svag för att det ska kunna bli något stort av det här.

Nu har jag försvisso bara lyssnat på skivan ett par gånger och större mirakel har ju inträffat än att en platta växt sig stark över tid, men det är tveksamt om det blir så i det här fallet. Ett snyggt intro - fantasifullt döpt till just "Intro" - inleder plattan och övergår i "The Alliance" som är en av plattans bättre låtar. Tredje låten på plattan är även den som de valt som förstasingel, eller förstavideo som är det vanliga idag. Bortsett från ett snyggt gitarrsolo är det ett mysterium att de valt just denna låten då den på intet sätt ger något bestående intryck.
Betydligt bättre är då det följande titelspåret, som jag nog tycker är plattans bästa låt. Även följande "Along the rising sun" håller måttet, även om låtordningen på dubbelvinylens baksida ger mig huvudvärk. Helt omkastad låtordning! Dåligt av ett så pass stort bolag som Century Media att göra ett sådant misstag.

Överlag håller skivan godkänd klass, men den är ändå ett litet nerköp jämfört med debuten. Ett snäpp bara, men ändå. Dessutom gillade jag den första upplagan med den begränsade brunspräckliga vinylen + signerat idolkort + utvikbart omslag + kod för att ladda ner skivan i .mp3-format.

Det som drar ner betyget, precis som på debuten, är sången som blir ganska enerverande efter ett tag. Musikaliskt klarar sig gruppen bra och med en starkare sångare hade gruppen blivit klart mycket mer intressant. Potentialen finns där. Än.

6/10

********************************************************************************

ENFORCER - Death By Fire
Tredje plattan från svenska Enforcer är i mitt tycke den i särklass starkaste. Jag har på tidigare plattor tyckt att sången (återigen sången) varit alldeles för svag, ja nästintill irriterande, men på den här plattan har det härnt något! Fortfarande en ljus stämma förstås, men den låter inte alls lika bräcklig längre. Detta, i kombination med en fortsatt hög klass på låtarna, gör "Death by fire" till en riktig vinnare! De fyra första låtarna är klockrena käftsmällar allihop. Ok, den första låten är ett lugnt pianointro, men ett mycket bra sådant, men sen kommer käftsmällarna på rad. De har ett driv och någon slags förmåga att sätta sig direkt, vilket är gemensamt för i stort sett hela plattan. Speed metal och NHOBHM i en vacker symbios.

Jag har redan nämnt de fyra första låtarna, men hade egentligen kunnat nämna allihop. Från inledande "Death rides tonight", vidare till videon och den låt som släppted redan förra året, "Mesmerized by fire", den starkt Tokyo Blade-doftande "Take me out of this nightmare" och instrumentala "Crystal suite" hade inte skämts för sig på Iron Maidens debut. Avslutande "Satan" är även den briljant i all sin avskalade och okonstlade enkelhet.

Jag har lyssnat på skivan ett antal gånger och fortfarande inte tröttnat. Tvärtom så växer plattan fortfarande. Ett mycket gott tecken.

8,5/10

 

*******************************************************************************

WITCHGRAVE - Witchgrave
Debutplattan från svenska Witchgrave är en synnerligen stark sådan. Riffen avlöser varandra i en till synes aldrig sinande ström. Återigen är det sången som är det svaga kortet, då jag har synnerligen svårt för growlande, även om detta inte på långa vägar är "death metal-growl", utan snarare som nymornad Lemmy eller något. Det är dock tillräckligt för att jag ska störa mig på det.

Låtarnas kvalitet kan man dock inte störa sig på. Det är riffbaserad, rak rock/hårdrock som vi serveras i ett högt tempo utan krusiduller eller omvägar. Har man bara tagit sig förbi det där med rösten, vilket man faktiskt gör efter ett tag, så växer plattan fram till en riktigt bra fullängdsdebut som ger mersmak!

7/10

********************************************************************************

SCREAMER - Phoenix
Ljungbybandet är tillbaka med uppföljaren till 2011 års "Adrenaline distractions". I likhet med ovan nämnda Alpha Tiger hamnade även Screamer utanför det årets topp-10, men det var på gränsen om de skulle vara med eller inte. Till slut hamnade de utanför, men debutan gav helt klart mersmak. Och nu har alltså uppföljaren "Phoenix" kommit och den fortsätter i precis samma spår, vilket i detta fallet bara är bra.

De av er som läst tidigare inlägg vet att jag varit svag för bandet länge och jag har bland annat hyllat deras liveframträdanden som lyser igenom av spelglädje och en känsla av att verkligen trivas på scen. Den känslan lyckas de även få med sig in i studion och man blir glad av att höra deras musik. Den är på intet sätt originell, men görs med en sådan kärlek att det är omöjligt att inte svepas med om man gillar 80-talsmetal.

8/10

********************************************************************************

Försvunna skatter... Leaf Hound - Growers of Mushroom

Det finns många saker jag inte förstår här i livet. Relativitetsteorin, IQ-tester och Tomas Ledins popularitet är tre av dessa, men det som ofta kan göra mig mest förundrad är hur folk egentligen har kunnat missa alla dessa musikaliska mästerverk som släppts genom åren och som för all del släpps än idag. Ett alldeles lysande exempel är bandet Leaf Hound som släppte sin skiva "Growers of mushroom" 1971. 

Vi bjuds på fullkomligt briljant hårdrock med kraftfull sång, knivskarpa gitarrer, mullrande bas och dånande trummor - allt synnerligen välproducerat, till skillnad från mycket annat som släpptes vid den tiden. Inget av detta spelade dock någon roll för plattan sålde i stort sett inget alls. Så obefintlig var intresset för skivan att den idag - när kapitalstarka musikälskare fått upp öronen för skivan - säljs för hisnande belopp. Vill du har den engelska originalpressningen så får du vara beredd att hosta upp någonstans mellan 30 000 och 50 000 kr.

Nu tycker jag personligen inte att någon skiva kan vara värd så mycket, men det säger ändå en hel del om den nästan mytiska status denna kultskiva uppnått idag. 

Lyssnar man på den så förstår man varför! Här finns inte ett svagt spår utan samtliga låtar sitter som käftsmällar. Den enda låt som möjligen faller lite grann ur ramen är titelspåret, märkligt nog. Den låten är betydligt mer...jag vet inte...inte kommersiell, men den är poppigare på något sätt. Absolut inte dålig, men ändå svagast på skivan.

Min egen Leaf Hound-historia är länkad till den klassiska skivaffären "Record Heaven" som låg på Engelbrektsgatan i Malmö. Där fanns allt man kunde tänka sig i skivväg inom den hårdare rocken. Ursprungligen mestadels koncentrerad på nya skivor i alla format av de grupper som var stora på 80-talet, men efterhand - när intresset för progressiv rock exploderade i slutet av 80/början av 90-talet - även med en stor second handavdelning. Här såg jag skivan för första gången, men hade förstås aldrig hört talas om bandet. I stort sett alla skivor i Record Heavens kataloger var prissatta, men efter Leaf Hound stod det bara "bid".

Än idag vet jag inte vad skivan gick för men det hade utan tvekan varit en god investering att ha köpt den då.

Sen gick det ett par tre år tills tidningen Record Collector hade en stor special om bandet i nummer 168 (1993). Den artikeln blev vändpunkten för mig och jag började bli sjukt intresserad av bandet. Trots att jag aldrig hade hört dem så visste jag att det var bra! Det låter som en lam efterkonstruktion men så var det verkligen. Detta var ju före nerladdningens tid och man var tvungen att faktiskt köpa den fysiska skivan för att kunna lyssna på musiken. Och där kom nästa hinder - skivan hade vid denna tid ännu inte släppts på CD! 

Enligt artikeln i Record Collector så berodde det på att Decca, som gett ut skivan 1971, bara hade rättigheterna för vissa territorier. Skivan hade nummer SKL-R 5094 och just bokstaven "R" i skivnumret angav att det var en "restrictive release", alltså en skiva som helt enkelt inte fick säljas eller marknadsfördes överallt.

Dock släpptes skivan i Tyskland (och enligt rykten även i Jugoslavien) med ett annat omslag och med två låtar bortplockade. Tyskarna kompenserades för detta genom att en poster följde med samt med ett singelsläpp med bland annat den unika låten "It´s gonna get better", som inte fanns någon annanstans. Bilden på singelns omslag och på den medföljande postern lär idag vara de enda bilderna som finns på Leaf Hounds sättning som den såg ut då skivan spelades in. Bandet intervjuades heller aldrig när de var aktiva. Myten växer...

Men tillbaka till problemen som bokstaven "R" ställde till med.

Dessa rättighetsproblem följde med in i CD-åldern så när storbolaget PolyGram köpte Deccas rättigheter så stod begränsningen kvar och ingen CD syntes till. Ett litet bolag, specialiserat på just återutgivningar av gamla godingar, vid namn See For Miles ändrade dock på allt detta när de 1994 lyckades få loss rättigheterna och äntligen släppte "Growers of mushroom" på CD. 

See For Miles, den första CD-utgåvan av rysarplattan...

Vad som hände med See For Miles vet jag inte, men de var först med att släppa Leaf Hounds klassiker på CD och för detta är jag dem ett stort tack skyldig. De hade dessutom lagt på den ovan nämnda B-sidan från den tyska singeln som bonus, så här fick man alla låtar som fanns. Trodde vi. Skivan är inte helt lätt att hitta idag då det bara några månader senare dök upp ännu ett officiellt släpp. Denna gång på bolaget Repertoire och de hade minsann snokat rätt på ytterligare en bonus-låt, nämligen "Hip-shaker" som dock var inspelad under betydligt primitivare förhållanden samt med ändringar bland medlemmarna. Råheten och känslan i låten går dock inte ta miste på. 

Efter detta försvann i stort sett See For Miles utgåva då de flesta - jag själv inkluderad - så klart vill ha så många låtar som möjligt och två bonuslåtar är ju bättre än en. Den allra senaste återutgåvan är från 2005 och den rekommenderar jag starkt. Den kom i digipak, innehåller en bra booklet med mycket information, texter till låtarna och dessutom en ny (!) låt från bandet, inspelad 2005 med Peter French som ensam kvar från originalbandet.

I en idealisk värld hade denna skiva prytt sin plats vid etablerade klassiker som Deep Purples "Machine head", Led Zeppelins "IV" eller Black Sabbaths "Paranoid". Så blev nu inte fallet, men tanken svindlar när man begrundar vad som hade kunnat hända med bandet om de bara hade haft lite mer flyt. Troligen hade det gått en mycket ljus framtid till mötes. Trist att de inte fick göra det.

Leaf Hound återuppstod i början av 00-talet, dock med endast Peter French som kvarvarande originalmedlem, och 2006 släpptes det till och med en ny skiva! "Unleashed" är titeln på den och det är en helt ok skiva. Bandet ger fortfarande lite spelningar här och var och rösten håller än på den gamle, envist kämpande Mr. French.

Min egen samling består av de tre nämnda CD-utgåvorna samt av den mycket trevliga - och officiella - återutgåvan på skivbolaget Akarma. 

Den första "återutgåvan" var långt ifrån officiell och gavs ut på amerikanska Discwasher-etiketten någon gång under 80-talets första hälft. Den har i stort sett samma omslag som den tyska utgåvan, dock innehåller den alla låtar från originalplattan + bonuslåten "It´s gonna get better" samt en poster.

Jag hade under några år även den tyska originalutgåvan (med poster) utgiven på Telefunken-labeln i min ägo, men tvingades sälja den i slutet av 90-talet.

Den engelska originalpressningen har jag aldrig ägt och det närmsta jag någonsin lär komma den är när jag såg den i skivaffären Record Heaven i slutet av 80-talet.

Ghost T-shirts, del 2.

Den här gången är det tröjor med tryck både fram och bak som gäller!

Grucifix T-shirt. Började säljas ungefär samtidigt som debutplattan.

Statue Of Liberty, US Mini-Tour.

Turné-Tshirt som egentligen endast såldes på bandets två spelningar i Baltimore den 29 maj och New York den 1 juni 2011. Dock såg jag T-shirten säljas i det officiella merchandise-ståndet på Muskelrockfestivalen när bandet spelade där 5 juni, alltså veckan efter New York-giget.

Opus Eponymous European Tour T-shirt. 

Clockwork Ghost European Tour T-shirt.

Båda tröjorna ovan såldes på bandets Europa-turné 14 november - 8 december 2011. Ghost var ett av bandet i ett paket bestående av huvudbanden In Flames och Trivium, samt Rise To Remain och Insense.

Den 24 november gav bandet en egen spelning i Festsaal Kreutzberg i Berlin, med Insense och In Solitude som förband. Tyvärr såldes ingen egen T-shirt på denna spelning, utan det var samma två som under den övriga Europa-turnén.

  Opus Eponymous 13 Dates Of Doom, US tour.

 13 Dates Of Doom, US Tour Custom T-shirt.

Båda tröjorna ovan såldes på bandets turné i USA och Kanada 18 januari - 2 februari 2012. Förband var Blood Ceremony och Ancient VVisdom.

  Opus Eponymous Another 31 Dates Of Doom, US Tour.

  Possession, Another 31 Dates Of Doom, US Tour.

 Statue Of Liberty, Another 31 Dates Of Doom, US Tour.

De tre tröjorna ovan såldes på bandets turné i USA och Kanada den 4 april - 12 maj 2012. På denna turné var Ghost förband till Mastodon och Opeth.

Denna T-shirt såldes endast vid bandets exklusiva spelning på Cupolen i Linköping den 15 december 2012. Förband var Dead Soul.

Ghost T-shirts och mer absurt samlande

Nu var det ett tag sen jag skrev lite kort om samlandets paradoxala verklighet. Man köper något bara för att komma ett litet steg närmare en komplett samling, samtidigt som man vet att samlingen aldrig blir komplett.

Skulle den - mot förmodan - trots allt bli komplett en vacker dag, ja då grämer man sig över att det inte finns mer att köpa. Det är ett absurt cirkelresonemang där "jag samlar för att jag samlar" är ett evigt mantra som man upprepar för sig själv för att på något sätt rättfärdiga sitt, som man inser, sjuka beteende.

Idag hade jag tänkt lägga upp bilder på min samling T-shirts med Ghost. Precis på samma sätt som LP-skivor är avsedda att spelas så är ju T-shirts menade att ha på sig. Men icke! Nej, här samlas det för att det samlas! Inget får användas, bäras eller på annat sätt utsättas för minsta risk att slitas.

Som sagt; samtidigt som drömmen om en komplett samling är det som driver en samlare framåt så är det ju också det som är samlarens största fasa.
Sjukt, men samtidigt sjukt roligt!
Nu tar vi ett gäng bilder på T-shirts, tycker jag. Samtliga tröjor är officiella.

De första nio bilderna är T-shirts med tryck endast fram, alltså med helt svart rygg.

Opus Eponymous

 Elizabeth

 Possession

 Procession

 Band picture, gick att köpa från Metal Blade i ett paket ihop med bildskivan 2011.

Clockwork Ghost

Opus Eponymous, utan "ram" runt bilden och ett väldigt "tjockt" tryck av hög kvalitet.

Turqouise Ghost Logo, såldes på bandets konsert på Cupolen i Linköping 15 december 2012.

 Secular Haze, såldes på bandets konsert på Cupolen i Linköping 15 december 2012.

Opus Eponymous long sleeve.

Opus Eponymous hoodie

Där håller vi för idag. Galenskaperna fortsätter med fler T-shirts nästa gång. Då blir det T-shirts med dubbeltryck, alltså både fram och bak. Ohhh, så spännande...!

Årets skivor 2012

Ännu ett år är till ända och en hel drös med skivor har anlänt, precis som sig bör.
Hett efterlängtade debutplattor med Spiders, Luca Turilli´s Rhapsody och Year Of The Goat, blandat med nya skivor med etablerade band som Kiss, Europe, Accept med flera, i kombination med ett flertal riktigt lyckade återutgåvor, gör att 2012 definitivt inte kommer att skämmas för sig i historieböckerna.

Så vad passar väl bättre än att börja det nya året med att titta tillbaka på 2012 och lista de i mitt tycke bästa skivsläppen:

1. HUNTRESS - Spell Eater
Helt otippad som årets platta om ni frågat mig i mars eller april då jag inte ens hade hört talas om bandet. Speed, heavy, thrash - allt blandas och ut kommer Huntress med ett unikt sound. Lägg till detta Jill Janus mycket kompetenta och kraftfulla stämma och vi har en skiva som jag kommer att återvända till gång på gång. Betyg: 9/10.

2. LUCA TURILLI´S RHAPSODY - Ascending To Infinity
Tillsammans med Spiders den skiva som jag såg mest fram emot under hela året. Och visst levererar min gamle hjälte! Det är storslaget, pampigt, överdådigt och underbart! Som Rhapsody Of Fire med extra allt! Antingen älskar man det eller också hatar man det. Jag tillhör den första kategorin! Betyg: 9/10.

3. SPIDERS - Flash Point
Det var länge sen som jag sett fram emot en dubutskiva lika mycket som jag gjorde mot Spiders, och även här infriades de högt ställda förväntningarna. Den raka och röjiga 60/70-talsrocken sitter träffsäkert precis där den ska! Det enda jag kan tycka är tråkigt är speltiden, runt en halvtimme. Ett par låtar till hade inte skadat eller varför inte lägga med de fyra låtarna från debut-EP:n bara? Betyg: 8/10.

4. YEAR OF THE GOAT - Angels´ Necropolis
Räknar man Luca Turilli´s Rhapsody som en ny grupp så har vi alltså fyra debutplattor på de fyra första platserna på årsbästalistan. Hårdrocken mår bra!
Sedan jag såg Year Of The Goat live för första gången på Muskelrock i juni så har jag sett fram emot deras fullängdare med stigande förväntningar! Nu är den här och når upp till en fjärdeplats. Sjukt bra låtar förstås, klanderfritt framfört, men aningen för lättviktigt eller slätstruket för att på allvar kunna utmana om en plats på pallen. Betyg: 7/10.

5. SISTER SIN - Now And Forever
Hård och lite skränig glam metal med en vass kant. Så skulle jag vilja beskriva Sister Sins senaste giv. En flummig beskrivning möjligen, men låtarna är långt ifrån flummiga. Liv Jagrell besitter en makalös stämma och en attityd som ger låtarna en nödvändig hårdhet. Betyg: 7/10.

6. ACCEPT - Stalingrad
Det låter likadant som på föregångaren "Blood Of The Nations", vilket är ett mycket bra betyg. Enda skillnaden är att vi blev tagna på sängen av den skivan och "Stalingrad" får nu dras med upprepningsstämpel istället för överraskningsmoment, vilket en del tycker är negativt. Låtarna i sig är dock lika bra och betyget blir därför högt! Betyg: 7/10.

7. STRIKER - Armed To the Teeth
En rejäl överraskning för mig när jag chansköpte deras skiva nångång i somras. Klassisk heavy metal som dessutom är bra producerad. Det brukar inte var fallet när okända band släpper hårdrocksplattor som doftar 80-tal. Betyg: 7/10.

8. ORDEN OGAN - To The End
Ännu en chansning som gick hem! Klassisk power metal med snabba gitarrsolon, dubbeltramp och maffiga körer. Dock saknas den annars obligatoriska höga falsettsången. Det gör det hela mer intressant! Betyg: 7/10.

9. EUROPE - Bag Of Bones
I slutet av 2012 firade Europe att det var 30 år sedan de vann Rock-SM. Det kommande året firar de 30 år igen, då deras debut släpptes 1983. Fortfarande är veteranerna kapabla att klämma ur sig skivor på hög nivå, vilket de bevisade med sitt förra släpp "Last Look At Eden" och fortsätter med nu. Den här skivan är möjligen lite mindre tillgänglig för den breda massan, men här finns ett helt knippe bra låtar! Betyg: 7/10.

10. EXISTANCE - Existance
Ännu en debutplatta på topplistan. Stora likheter med Striker (på sjunde plats) men med skillnaden att detta inte på långa vägar är lika välproducerat. Låtarna finns här, entusiasmen likaså. Betyg: 6/10.

Hedersomnämnande bör gå till följande som var med i beräkningen för att ta sig in på listan:
Bible Of The Devil, Gin Lady, Gold, Graveyard, H.e.a.t., Katana, Kiss.

Skivor utgivna 2012 värda att uppmärksammas

ÅTERUTGÅVOR
Under året har det även kommit ett antal återutgåvor av skiftande kvalitet. De fem bästa i mitt tycke är följande:
JUDAS PRIEST - Screaming For Vengeance. CD återutgiven med en live-DVD från Us-festivalen 1983. En riktigt bra konsert är det och skivan vet vi sedan gammalt är en klassiker!
TWISTED SISTER - Under The Blade. Samma som ovan. CD-skivan släpps ihop med en live-DVD från samma tidsepok. Ett vinnande koncept. Den här gången är det bandets uppträdande på Readingfestivalen som skickas med.
IRON MAIDEN - Picture Disc Collection. Ja, vad säger man? Inget nytt material, men tanken att ge ut de åtta första skivorna som bildskivor i utvikbara omslag och samla allt i en snygg box, som dessutom är väldigt begränsad, får det att vattnas i munnen hos alla hårdrockare!
UNCLE ACID AND THE DEADBEATS - Blood Lust. Jag tillhör en av de 50 st lyckligt lottade som har första upplagan av deras LP, men en sådan klassiker förtjänar givetvis att släppas så att alla som vill kan ha den!
CIRITH UNGOL - Frost And Fire. En återutgåva av en återutgåva av en återutgåva. Originalplattan gavs ut 1981, ett nytryck gavs ut som bildskiva 2005 och här är en ny upplaga! Bildskiva den här gången också och inte är det mindre snyggt heller! 500 ex.
*********************************************************************************
KISS - Destroyer. Hade kunnat bli riktigt bra om man släppt med lite outgivna låtar, demos eller annat smått och gott. Nu blev det bara i stort sett samma skiva i ett nyproducerat omslag som ska föreställa skissen som Ken Kelly ursprungligen gjorde. Svagt, Kiss.

Årets konserter 2012

Dags att lista årets fem bästa konserter. Jag hade ursprungligen tänkt göra en lista på tio, men det gick förvånansvärt trögt så jag nöjer mig med fem. Å andra sidan så är alla fem riktiga höjdare och det är svårt att skilja dem åt. Det politiskt korrekta vore egentligen att ge alla en delad förstaplats, men så riktigt så tråkig är jag inte.

1. SPIDERS, Moriska Paviljongen, Malmö, 20 oktober.
Det allra svåraste är att välja vem som ska vara etta och här väljer jag Spiders spelning på Moriskan i Malmö den 20 oktober. En extremt liten scen, bandet kommer in och går genom publiken och hälsar på och kramar de som vill. Publiken, som tyvärr är ganska fåhövdad, står ända framme vid scenkanten och det är en extremt intim konsert. Alla som är där är där för att de verkligen gillar bandet och det märks!

2. HUNTRESS, Mejeriet, Lund, 21 oktober.
Redan dagen efter spelade Huntress på Mejeriet i Lund som förband till Dragonforce. Även här var det väldigt lite folk framme vid scenen men bandet drog loss låtarna prickfritt och Jill Janus sjöng och skrek om vartannat. Precis som på skiva! Efteråt stod bandet själv och sålde merch och det är precis en sådan hängivenhet gentemot fansen som uppskattas av publiken. Eller i alla fall av mig.
Det är extremt svårt att välja en etta och en två av dessa två band faktiskt.

3. GHOST, Cupolen, Linköping, 15 december.
Årets enda Ghost-konsert för min del, men den var å andra sidan mycket speciell. Vi fick en ny Papa! Papa Emeritus I körde igenom hela den vanliga konserten innan han gav mikrofonen till Papa Emeritus II i en väl iscensatt överlämning. Den nye påven framförde sen den nya låten "Secular haze" och Abba-covern "I´m a marionette" som kommer att vara bonuslåt på den japanska utgåvan av den kommande skivan.
På bandets hemsida hade dessutom en mystisk nedräkning varit igång i flera dagar innan konserten och i den länga kön utanför pratades det mycket om just den nedräkningen. Jag älskar band som Spiders som bara går upp på scen och kör sitt race, men även när band som Ghost anstränger sig och gör lite extra för att öka spänningen och mystiken. Det behövs lite mystik i musikvärlden!

4. YEAR OF THE GOAT, Muskelrock, Blädinge, 2 juni.
Tycker egentligen inte om att ha med festivalspelningar på sådana här listor, men jag gör två undantag för platserna fyra och fem. Year Of The Goats spelning på Muskelrock slog mig nästan medvetslös. Så jävla bra! Jag citerar mig själv från recensionen i somras: "I förhållande till hur lite jag kände till bandet tidigare och hur bra jag tyckte spelningen var så var detta utan tvekan festivalens bästa spelning". Debutskivan "Angels´ Necropolis" lever inte riktigt upp till de högt ställda förväntningarna, men det beror som sagt till största delen på förväntningar som byggts upp under det halvår som gått sen jag blev mentalt knockad av bandet i somras. Inte på att skivan är dålig, för det är den långt ifrån!

5. SLINGBLADE, Muskelrock, Blädinge, 31 maj.
Det är en gåta för mig hur Slingblade kan vara så okända som de trots allt ändå är. De har släppt en av 2000-talets bästa debuter i mitt tycke och live håller de mer än väl! Vad ska mer till för att folk ska vakna? Fler spelningar förstås. Samma problem som med likaledes gravt underskattade Wolf - de gör helt enkelt för få spelningar! Jag förstår att det är tufft ekonomiskt, men jag blir bara så arg och upprörd och ledsen när talanglösa wannabees målas upp som "stjärnor" i program efter program på TV, när det finns riktiga talanger där ute som aldrig får det break de förtjänar.

Nåväl, det var en kort liten lista. Det hade förstås kunnat vara med fler band, exempelvis Screamer som var riktigt bra både på Muskelrock och som förband till Bullet i höstas. Steel Panther och Symphony X presterade toppspelningar på Sweden Rock Festival och det finns givetvis fler som varit bra, men som jag skrev tidigare så hade det mest blivit en massa festivalspelningar. Jag föredrar egna, "riktiga" konserter framför festivaluppträdanden. Gärna inomhus i små lokaler där känslan för musiken når fram mycket bättre än på exempelvi Ullevi eller långt bak i publikhavet på Sweden Rock.

Nu tar vi nya tag och blickar fram mot 2013. Än så länge har jag bara en konsert inbokad och klar, men det är inte vem som helst; Uncle Acid and the Deadbeats i London den 22 mars. En ren bonus att de har den nästan lika spännande gruppen Purson som förband den kvällen. Sjukt spännande!
Två dagar senare spelar även Ghost i London, men jag har inte köpt biljett till den spelningen än, men det kommer nog. Tre av mina absoluta favoritband inom loppet av två dagar! Det känns för bra för att vara sant!

Year Of The Goat - årets stilistiska fullträff!

Så här när året lider mot sitt slut så passar det förstås bra med att skriva ner en massa listor med årets olika händelser. Innan vi drar igång med listorna över årets skiva, årets konsert, årets festival och så vidare, så tänkte jag börja lite försiktigt med att utnämna årets förpackning, design, utförande - kalla det vad ni vill.

Sent omsider dök den så äntligen upp - den efterlängtade debutskivan med Year Of The Goat. Skivan heter "Angels´ Necropolis" och den släpptes i början av december. Om man varit snabb och beställt den innan den fjärde noivember så hade man fått den signerad av hela bandet, men tyvärr missade jag det vilket grämer mig något alldeles oerhört.

Dock ska man inte förringa de osignerade exemplaren av lyxutgåvan, eller "Lavish LP edition" som skivbolaget Van Records skrev om den numera utgångna utgåvan. Fan vad snabbt den sålde slut förresten. Undrar vad upplagan var...

Nåväl, eftersom jag fick tag i ett ex så bryr jag mig inte mer om det.
Innehållet är riktigt fint presenterat då det kommer i något som närmast kan liknas vid en mapp i svart hårdpapp med riktigt snyggt guldtryck på fram- och baksida. Inuti mappen hittar vi en massa godbitar.
Givetvis har vi själva grundbulten till alltihop - anledningen till att vi ens köpt detta - och jag pratar förstås om vinylen. Genomskinlig brun vinyl med svarta så kallade "speckles" eller "flammor". Mycket vackert! En CD-skiva med alla låtar följer också med i ett helt svart pappfodral.
Vi hittar ett klistermärke i ungefär samma storlek som en CD-framsida, en stor dubbelsidig poster samt ett utvikbart tryck i hård svart papp. Stiligt!
Det finns även ett häfte med låttexter och bilder som är identiskt med det som följer med i CD-utgåvan, dock är det värt att nämna att detta är i LP-storlek...
Öppnar vi själva mappen som allting kommer i så sitter det till höger en bild på en getskalle med några brinnande ljus i bakgrunden samt bandloggan överst. Till vänster i mappen sitter ett texthäfte fastlimmat. Samma texter och bilder som i det nyss nämnda häftet, men i ett annat utförande. Annan bakgrund, annan färg, annat tryck, annan storlek.
För att toppa av alltihop får vi hela härligheten serverad i en tygpåse med Year Of The Goat-tryck! Inte illa. Inte alls illa!

Det enda negativa jag kan komma på är att de båda häftena kunde ha varit olika. Alltså med olika innehåll. Som det är nu så får man samma häfte två gånger, låt gå för att det är olika utseende på dem, men ändå. Likaså tycker jag att det stora "lösa" häftet kunde ha innehållit lite fler bilder och/eller text jämfört med det vanliga CD-häftet. Plats finns ju...


Men detta är ändock petitesser i sammanhanget. Lyxutgåvan av Year Of The Goats debutalbum "Angels´ Necropolis" är en sjukt snygg och påkostad historia som, även om jag fick hosta upp med ungefär 300 kronor när jag köpte den från skivbolaget, är värd varenda krona!

 

Ghost i Berlin. Ett år sen idag.

Idag är det exakt ett år sen jag befann mig i Berlin på den lilla klubben Festsaal Kreutzberg. Jag tog en bussresa dit som var väldigt billig, tror jag betalade runt 300 kr tur och retur. Bussen körde från Köpenhamn på onsdagskvällen och var framme i Berlin tidigt på torsdagsmorgonen - och då menar jag tidigt. Allt var stängt! Efter att planlöst ha spatserat runt ett par timmar så kom jag till en besninmack som just öppnade och kunde få i mig dagens första Coca-Cola och en ostfralla. Efter det gick det mesta av dagen åt att bara lalla runt, vilket var ganska drygt faktiskt. Kollade i några skivaffärer, MediaMarkt och lite annat smått och gott för att få tiden att gå. Även lite gatukonst såg jag.

 

På eftermiddagen kunde jag checka in på mitt enkla hotell och ta en dusch och vila lite. Sen gav jag mig iväg för att leta upp spelstället för aftonen, vilket visade sig vara ett riktigt litet ställe. När jag kom dit på eftermiddan så var grindarna öppna och jag kunde gå in utan problem.

 

Där gick en del långhåriga killar omkring och bland annat diskuterades det vilka olika hårinpackningar som var bäst för långt hår. Jag vet inte om det var några roddare, några ur förbandet In Solitude eller kanske rentav någon från Ghost. Jag struntade faktiskt i vem det var också, ty detta ville jag inte höra! Tänk om det var någon i Ghost som var så fjollig att han pratade om hårinpackning! Så jag vände och gick tillbaka till hotellet igen och somnade lugn i sinnet över att veta var spelstället låg.

På kvällen begav jag mig åter tillbaka till spelstället och jag var bland de första som anlänt. Insläppet hade ännu inte börjat utan folk stod och småpratade i den kyliga kvällen, men som tur var så var det ingen som tilltalade mig. Hatar att småprata med okänt folk! Nu hade det även kommit upp konsertaffischer för kvällens spelning till höger om ingången. Dessa hade inte suttit där tidigare på dagen (se bilden från ingången ovan) och jag tänkte att jag skulle dra ner en när jag gick ifrån konserten senare. Affischerna som nu satt uppe var av denna typen:

Nåväl, efter insläppet sökte jag mig förväntansfull och nyfiken till merchandisebordet i hopp om att det skulle finnas någon exklusiv tröja i stil med den som såldes vid de två USA-spelningarna i New York och Maryland tidigare. Men icke då, det fanns bara de vanliga tröjorna och de hade jag redan köpt en vecka tidigare när jag såg bandet som förband till In Flames och Trivium i Scandinavium.

Det första förbandet kommer jag inte ihåg namnet på men de var å andra sidan inte så bra heller så det gör inget. Däremot minns jag In Solitude som gjorde en riktigt stabil spelning. Tyvärr inga bilder eftersom jag under deras spelning stod ganska långt bak. Detta var precis innan jag till fullo lärt mig uppskatta deras då nysläppta "The world, the flesh, the devil"-platta som jag idag framhåller som ett  näst intill felfritt album. Om spelningen varit idag hade jag stått betydligt längre fram och tagit bilder!

Efter deras spelning skingrades folket och gick till baren eller toaletten eller vad de gjorde. Det blev i alla fall fritt fram mot scenen och där stod jag resten av kvällen. Ghost gjorde en mycket bra spelning på den extremt lilla scenen. De inledde, något ovanligt, med den instrumentala pärlan "Genesis" innan Papa Emeritus I skred in och på sitt vanliga sätt presenterade bandet.

 

 

Jag minns inget speciellt från själva spelningen annat än jag fick en killes armbåge, alternativt knäskål, rakt över tinningen när han stagedivade och min blick var riktad åt ett annat håll. En stark och omedelbar smärta över högra sidan av huvudet, kameran åkte i golvet och minneskortet hoppade ut. Att leta efter ett svart minneskort bland hoppande fötter på ett mörkt golv är inte lätt, men jag hade tur! I efterhand tycker jag mest synd om killen som hoppade. Han landade rakt ner på sidan på det hårda gålvet. Det måste ha känts!

I slutet av sista låten "Ritual" så hölls det som vanligt en nattvard med oblat och vin. Den sista bilden är ett oblat som jag fick på Ghosts spelning på Sweden Rock Festival tidigare under året. Det finns en tragikomisk historia kopplad till det oblatet som inte har något med Ghost att göra, utan som utspelade sig flera månader senare. Men den berättelsen tar vi en annan gång.

 

Efter konserten skyndade jag mig ut för att plocka ner en av konsertaffischerna och ta med mig hem till samlingen. Givetvis hade folk redan tagit ner dem så jag fick gå tomhänt därifrån och med svordomar och könsord flygandes kors och tvärs i hjärnan anlände jag till hotellet och grät mig till sömns.