KISS - Melting snow at Richfield. Ny bootleg.

I dagarna har det släppts en ny bootleg med Kiss och som vanligt är det en ganska påkostad historia. Den här gången är det spelningen i Richfield Coliseum, Cleveland, Ohio från den åttonde januari 1978 som får äran att bli sparad till eftervärlden på det här sättet. 

Omslaget är en lite annorlunda variant än vad vi är vana vid. Det är ett utvikbart omslag, men inte gatefold. Omslaget öppnas på mitten, som två dörrar ungefär, och fullt uppvikt bjuds vi på det ikoniska "Alive II"-uppviket. Den bilden tröttnar man ju aldrig på, men jag kan nog tycka att man kunde valt en annan bild ändå. Det finns ju inget Kiss-fan i hela världen som inte redan sett den bilden.
Men visst tål den att ses igen...

Skivorna ligger "i mitten" av omslaget, vilket är öppet åt båda hållen, och finns i fyra olika färger: gul, svart, orange och röd. Dessa finns i 75 exemplar vardera och är individuellt numrerade.

Totalt finns det alltså 300 exemplar av den här skivan (75 set per färg) och den röda sticker ut såtillvida att skivorna ligger i röda innerpåsar (övriga färger kommer i svarta) och dessutom ser etiketten, som upplyser om vilken färg det är på skivorna, annorlunda ut. Det står inte att vinylen är röd, utan det står "Alive II". Helt ologiskt! Numreringen stämmer dock och jag hade turen att få samma nummer av varje färg.

Det medföljer även en poster, som är likadan i alla utgåvorna, samt ett klistermärke på ca 20 x 20 cm med texten "KISS ALIVE II" (varför envisas de med att skriva det?) där färgen skiljer sig åt beroende från vilken utgåva det är hämtat. 

Omslaget är även belagt med en plastlikande beläggning vilket gör att det känns tjockt, tåligt och lite extra lyxigt.

Ljudet är dock allt annat än lyxigt. En ganska alldaglig, på gränsen till dålig, publikupptagning och är inte vad som i första hand lockar till köp. Nej, det är själva utgåvan som sådan som är riktigt snygg och som kicka igång "måste-ha"-begäret. Nypriset låg på ca 600 kr/st och de lär inte bli billigare med tiden. 

High Roller beställning del 2: Chalice - Trembling crown

I beställningen från High Roller Records gömde sig även denna lilla pärla. Precis som bandet i förra inlägget - Lord Fist - så kommer Chalice från Finland och "Trembling crown" är deras fullängdsdebut. De har tidigare släppt en kassett och en singel, vilka förvisso lovat gott, men att de skulle vara mäktiga att få ur sig ett album av den här kalibern trodde jag inte.

Debuten, demokassetten från 2017

Singeln "Silver cloak" från 2019

Skivan inleds med ett klassiskt hårdrocksintro á la gitarriff som direkt sätter tonen för hela skivan. Rent ljudmässigt låter det riktigt bra och välproducerat och musikaliskt bjuds vi på en stor variation, utan att låta framtvingat eller forcerat eller malplacerat. Så när första låten avbryts av en refräng som vid första lyssningen egentligen inte verkar höra dit, eller när sologitarren får ytterligare en helt annan ton en stund senare, så passar det in.

Titelspåret är ett annat bra exempel, där vi mitt i låten bjuds på ett mellanspel av flamencoliknande akustiska gitarrer. Bakom de akustiska gitarrerna hörs smäckra toner från elektriska gitarrer, först lite smygande i bakgrunden innan de övergår i frenetiskt och medryckande solande och riffande. Och allt detta inom loppet av andra halvan av en låt! Underbart!

Debut-LP i ultraclear vinyl (150 exemplar) och CD i slipcase.

Låtarna är överlag ganska långa, de två kortaste är runt fem minuter och resten ligger på sju och en halv minut och uppåt, men de känns inte alls så långa. Jag har många favoritstycken på skivan, men ett som sticker ut lite extra är i tredje låten "Hunger of the depth", vilken på några få ställen i refrängen har försetts med en helt avvikande ton som får mig att tänka på In Solitude i sina bästa stunder.

Skivan bjuder på allt ifrån långa instrumentala partier, udda instrument, episka passager och en massa  utflykter i det audiovisuella landskapet vilka vi oftast inte är vana att ta. Det känns välkommet och nytt och fräscht. Det är ömsom hårt och ömsom väldigt melodiskt, med nämnda akustiska gitarrer och till och med en gammal hederlig Hammond. Eller är det en mellotron? Jag vet inte, men det låter bra och passar in.

Jag har absolut inget att klaga på, utan den här plattan golvade mig totalt när jag kom i kontakt med den första gången i slutet av 2020 och har inte ändrat uppfattning så här tre-fyra månader senare. I vissa stycken hör man att sångaren har ett lite väl finskt uttal, men de är ju därifrån, och det är egentligen inget som stör, så jag vet inte varför jag tog upp det. Sångaren - i likhet med övriga medlemmar -  är för övrigt mycket kompetent, vilket annars vanligen är akilleshälen för de flesta nya band.

Man vet att en skiva är riktigt bra när till och med en instrumental låt med en så totalt outtalbar titel som  "Karkanxholl" känns angelägen. Sju låtar och inte en enda som jag känner att jag vill hoppa över, vilket väl egentligen är det bästa betyget!

Betyg: 9/10

High Roller Records 1: Lord Fist - Into the wilderness

Årets första skivpaket från High Roller Records!

Årets först skivbeställning från High Roller kom i början av februari, och ska jag vara helt ärlig så hade jag skjutit på den ett tag, då jag ville få med ett par plattor vilka i sin tur fått sin releasedag framskjuten. Men till slut kom skivpaketet alltså, och det blev lilla julafton hemma hos Epicus!

En väldigt stor förbättring hos High Roller jämfört med senast jag beställde där, är att alla skivor som de ger ut på sitt eget bolag är tydligt märkta med vilken färg det är på vinylen. Till och med etiketten är i samma färg som vinylen för att det ska bli ännu tydligare. Stort plus!

Plus också för att de har börjat sälja sina skivor inplastade. Tidigare har de oftast bara kommit i plastfickor, men nu är de alltså inplastade och fina! 

Som vanligt ett stort plus för deras paketering. De välpackade skivorna ligger i en stor låda, vilken i sin tur ligger i en ännu större låda med kantskydd på insidan i form av skumgummi. Så har de packat större paket i flera år, och jag kan inte nog berömma dem för det!

Jaja, nog om det. de kommande dagarna, vilket säkert blir "de kommande veckorna" om jag känner mig själv rätt, så hade jag tänkt gå igenom en del av skivorna som fanns i paketet och först ut blir finländska Lord Fist!

Lord Fist skrev jag om här på bloggen för några år sedan då de släppte sin debutplatta "Green eyeleen", vilken jag tyckte var en kompetent utförd heavy metal-skapelse. Välljudande utan att på något sätt återuppfinna hjulet. 

Vill jag göra det lätt för mig, vilket jag vill, så skulle jag nog säga att detsamma kan sägas om uppföljaren, 2020 års "Into the wilderness".

Det är snabbt, medryckande, riffstarkt, välproducerat och det är fortfarande sångaren som är det svagaste kortet. Lär man sig dock att acceptera sången så som den nu är så väntar en riktigt skön musikalisk upplevelse. Och det ska i ärlighetens namn sägas att sången inte på något sätt är usel. Jag har hört betydligt sämre. Det är bara det att i kombination med att övriga instrument och låtar är så pass proffsigt framförda så skänker sången något av en b-känsla över alltihop. Vilket är synd, för bandet är bra och här finns potential till något större.

LP i olivgrön färg på vinylen. 150 exemplar samt CD i slipcase.

Till skivans höjdpunkter hör det väldigt korta och - ironiskt nog instrumentala - lugna mellanspelet "Moonhalo", "Arkona cross II" och framförallt det avslutande titelspåret. Låtarnas längd pendlar mellan drygt tre och knappt fem minuter och de tio låtarnas totala speltid är 34 minuter. Föredömligt sett ur ett vinylperspektiv, men med tanke på att det gått över fem år sedan förra plattan så är det ändå i snålaste laget. 

Nåväl, här finns potential, men trots det så känns det som ett flygplan som rusar fram över startbanan i full fart utan att kunna lyfta. Eller som ett flygplan som står still och rusar motorerna men inte kommer iväg. Eller någon annan klen liknelse, men ni fattar poängen. 

Det som började lovande på debuten bibehålls här, utan att ta ett enda steg fram. Jag vill dock höra några rejäla framsteg på nästa platta!

Betyg: 6/10

KISS - Hotter than hell tour 1974-75 - ny, fet box!

En ny, underbar box har släppts ut på marknaden!

Så har ännu en bootleg-box med Kiss sett dagens ljus. Den här gången är det turnén för "Hotter than hell" som får sig en liten genomgång i form av tre konserter på fyra bildskivor, en tjock bok, två posters, en reproduktion av en gammal promo display, åtta vykort och fem glasunderlägg. Låter det spännande så beror det på att det ÄR spännande! Låter det inte spännande så ber jag om ursäkt för att jag inte skrev dramatiskt nog.

Boxen innehåller tre konserter fördelade på fyra bildskivor.
Som brukligt är när det gäller Kiss pryder varje medlem en skiva var.

Vi börjar med själva skivorna. Fyra stycken är de till antalet, bildskivor närmare bestämt. En skiva med en bild på varje medlem från samma fotosession som den officiella skivan. Bildskivorna kommer i omslag med samma bilder fram och bak som skivan har. Den första skivan är den med Ace och innehåller spelningen från Parthenon Theatre i Hammond, Indiana, den 18 oktober 1974. Man klämmer in hela spelningen - 9 låtar plus trumsolo - på plattan men det låter ändå helt ok i min modesta anläggning. "Hela spelningen" är dock en sanning med modifikation. "Hela den inspelade delen av spelningen", menade jag. "Deuce" och "Strutter" spelades inte in och "Got to choose" är inte komplett. Men detta är vad som finns inspelat så vi får nöja oss med det.

Baksidorna av omslagen och skivorna. De små bilderna är olika på varje skiva.

Nästa skiva är den med Gene på bild och här har vi en välljudande inspelning från The Brewery i East Lansing, Michigan, den 21 oktober 1974. Alltså bara tre dagar efter spelningen på den första skivan. Här får spelningen breda ut sig över hela tre sidor och fortsätter alltså in på första sidan på nästa skiva i boxen, vilken är den med Paul på framsidan. På den andra sidan har vi inledningen på konsert nummer tre, den klassiska Winterland Ballroom i San Francisco den 31 januari 1975. Den fjärde och sista skivan i boxen, med Peter som motiv, innehåller resten av Winterland-spelningen.

De fyra första bilderna är från baksidorna av omslagen i den här boxen.
Den femte bilden från den "riktiga" skivan.

Om inspelningarna som sådana har jag inget att tillägga. Det låter bra rent inspelningsmässigt, men samtidigt hörs det ju att bandet fortfarande är under viss utveckling. Det jag kan ha en liten invändning mot är att man valt att ta med San Francisco-spelningen. Detta är ju en klassiker som florerat bland videosamlare sedan sent 80-tal och till och med givits ut officiellt i den första "Kissolgy"-boxen. De flesta Kiss-fans har redan både hört och sett den och hur bra den än är så hade det varit roligare att skicka med något lite ovanligare. Som typ Hammond och East Lansing, de två första konserterna i den här boxen. Även dessa finns förstås ute bland samlare, men troligen med lite mindre spridning än just San Francisco 1975. 

Samma sak här. Den sista bilden från den officiella skivan för jämförelse. 
De fyra bilderna från den här boxens skivor föreställer Peter Criss med sin fru Lydia.
Jag är osäker på om det är Lydia som är med även på den officiella utgåvan.
Har ni information om detta så hör gärna av er!

Nåväl, så länge ens största klagomål över musiken är att man får höra Winterland-spelningen en gång till, så får man ändå anses leva i en lycklig tillvaro.

En rolig detalj är att de små bilderna på baksidorna av omslagen är outtakes från den ökända fotosessionen för "Hotter than hell". Den där till och med Paul blev full. Plakat! Bombad! 

Nu skojar vi allt till det, ty på de två raderna med bilder ovan är ordningen den omvända!
Den officiella bilden först och bilderna från den här boxen sen. Omväxling förnöjer.

Vi går vidare i boxen, ty vi har ju inte hela dagen på oss!
Nästa lilla sak är en påse med åtta bilder utformade som vykort i hårdpapp. Bilderna föreställer konsertannonser och reproduktioner av hemmasnickrade konsertaffischer. Även fem glasunderlägg medföljer i påsen.

Åtta bilder i vykortsstorlek och fem glasunderlägg.

Vidare har vi två posters, den ena från nyss nämnda fotosession och den andra en snygg livebild. 

Det medföljer även en snygg reproduktion av en tidig reklampryl, en så kallad "promotional mobile display". Fint ska det vara. Testa säga det fem gånger i snabb följd. Ja, jag håller med. Det var faktiskt inte så svårt. Då är det svårare att säga "statsepidemiologen extraknäcker på Nationalencyklopedins prenumerationsexpedition". Där kan vi prata om svårt att säga! Det var till och med svårt att skriva!

Den nyproducerade promo-displayen.

Original-displayen

Original-displayen ihopsatt. Snygg!

Till sist har vi då boken! Den som brukar vara hela boxens största behållning. Visst, musiken i all ära, men den kan man oftast lyssna på via Youtube, men bilderna i boken är oftast helt unika. Om inte alla är opublicerade så är i alla fall en stor del det, medan resten är väldigt sällsynta. Åtminstone tycker jag det, och då tycker jag ändå att jag har ganska bra minne när det gäller bilder. 

Boken är alltid en av de absoluta höjdpunkterna när de här boxarna släpps
och denna är inget undantag.
80 sidor ren magi!

I boken finns det som sagt massor av bilder och de allra, allra flesta är livebilder i färg, men även en del backstage och outtakes och några i svartvitt. Boken innehåller även en del uppgifter om vilka bootlegs som finns att tillgå från den aktuella eran och några enklare översiktssidor av kassetter, vinyl och 8-track-kassetter i olika utgåvor från olika länder. 

Men framförallt finns här en massa konsertrelaterade bilder i form av reklamposters, tidningsannonser, rapporter och recensioner från samtiden. Oerhört roligt att läsa och ta del av. Speciellt i kombination med de snygga bilderna. 

Ska jag ha en liten, liten invändning mot boken så är det att det hade varit roligt med fler bilder från "fylleslaget" när de plåtade bilderna för baksidan av "Hotter than hell". Jag kan på rak arm bara erinra mig att vi får en bild, ett uppslag, från det tillfället i den här boken.
Jag kan tycka att en sådan mytomspunnen händelse i Kiss tidiga karriär hade varit värd att uppmärksamma betydligt mer. Men det är kanske bara jag?

Nåväl, på det hela taget är det en underbar box som går loss på från 2000 kr och uppåt. Om du har turen att springa på den överhuvudtaget, vill säga. Den släpptes i 100 exemplar slutet av februari 2021 och är i stort sett redan omöjlig att få tag på.

Kiss - Partners in crime volume 2: Besatta av bagateller.

För drygt ett år sedan släpptes Kissboken "Partners in crime– vår livslånga jakt på sanningen", vilken jag tycker är en av de allra bästa böckerna som skrivits om Kiss. Eller rättare sagt, en av de allra mest underhållande böckerna som skrivits om delar av Kiss historia. Det var ingen biografi eller regelrätt historieberättande om bandet, utan författarna Alex Bergdahl och Carl Linnaeus gick på djupet i specifika delar av bandet som intresserade dem speciellt. Resultatet blev utomordentligt lyckat!

Nu har alltså uppföljaren kommit. "Partners in crime vol. II – besatta av bagateller" följer samma mönster som första boken. Det blir djupdykningar och specialstudier av utvalda delar av bandets historia, med en detaljrikedom som får en att häpna. 

Faktiskt så till den milda grad att det ibland nästan kan bli lite för mycket. Nu låter jag kanske lite negativ, men låt mig förklara hur jag menar.

Ni vet hur det är när man står i affären och ska köpa lösgodis. Man står och tittar på det enorma utbudet innan man noga väljer ut vilka sorter man vill ha. Bara det bästa är gott nog! Sen kommer man hem med påsen och häller upp innehållet i en skål, och då sker – märkligt nog – ytterligare ett urval. Trots att alla bitarna redan är favoriter, så lyckas man ändå göra några till mer favoriter än andra.

Så känner jag för en del av kapitlen i den här boken. Samtliga är intressanta, men vissa blir ändå mer favoriter än andra.

Den här bokens stora dragplåster på förhand var djupdykningen om det magiska året 1973. Och visst är det imponerande! Här serveras massor av information utspritt över tre kapitel. Informationen i sig kanske inte nödvändigtvis är ny, men här presenteras den i ett sammanhang som vi aldrig tidigare sett.

Låt mig också här förtydliga att när jag skriver att "informationen inte nödvändigtvis är ny", så menar jag för de av oss som i åratal slaviskt följt författarnas övriga förehavanden i bokform, artikelform och poddform.

Många av oss har dessutom köpt (nästan) alla böcker som kommit ut, lusläst alla tidningar och rotat i alla hörn av internet i jakt på information. Det är dessa personer jag menar när jag skriver att "informationen inte nödvändigtvis är ny". 

Jag är dessutom ganska säker på att en stor del av läsarna, i alla fall de som förbokat och ivrigt väntat på att boken ska släppas, faktiskt tillhör just dessa personer.

För gemene man, den flyktige lyssnaren, hårdrockaren som tycker att Kiss är ett band i mängden och alla andra – de som kanske får boken i julklapp eller som ännu inte ens är medvetna om att den släppts – för dem är det givetvis ett berg av ny information!

Så hur står sig då boken jämfört med sin föregångare? Ja, för det första så är den ca 40 sidor tjockare (365 sidor mot förra bokens 323 för att vara exakt) så det är ju ett plus. Omslaget är återigen riktigt snyggt. Åtminstone om man kollar flyktigt och går efter färgerna, vilket jag ofta gör när jag bestämmer mig för om jag gillar något eller inte.

Börjar man däremot särskåda omslaget så är det ju en hiskelig bild, men det är ju samtidigt tjusningen och troligen också själva meningen med valet av omslagsbild. Ända sedan jag såg bilderna från fotosessionen första gången runt 1990 så har jag stört mig på att Genes dräkt är trasig. Att dräkterna är hopkok från olika tidsepoker kan jag köpa, men att de inte ens kunde ta fem minuter och laga Genes bröstplåt retar mig. Tack vare många år i terapi hade jag precis börjat komma över det, när författarna nu drar upp det igen. Tack för det…

Av själva innehållet är det främst den andra halvan av boken som jag verkligen går igång på. Som jag skrev tidigare så är ju allt bra, men den andra halvan berör företeelser och en tid som jag själv kan knyta an till. Tidningen OKEJ, Frehley’s Comet, fanzines, Paul Stanley solo, Eric Carr, Kiss Expos, köpvideos och så vidare. Hög igenkänningsfaktor här för ett Kissfan född på 70-talet. 

Sen måste jag även säga att jag inte hade en aning om att Eric Singer 1985 hade repat med…

Nej, förresten. Det ska jag inte avslöja här. Köp boken och läs själv! Det är kul att lära sig nya saker!

Finns det då något att klaga på med boken? Nej, egentligen inte. Visst finns det alltid utrymme för förbättring, men nu är vi nere på mikronivå. 

Jag kan tycka att det är lite tråkigt att inte få bilderna på Peter Criss före-Kiss grupp Chelsea i lite bättre kvalitet. Att tränga in tre små svartvita bilder på en halvsida är inte optimalt. Jag, och säkert många med mig, har inte sett dessa bilder tidigare och det hade varit roligt att se dem i något bättre upplösning. 

Samma sak med bland annat tidningsklippen i kapitlet om Paul Stanleys soloturné 1989. Det hade varit sjukt kul att kunna läsa recensionerna i de klippen, men det går tyvärr inte på grund av den ringa storleken.

Å andra sidan så funkar det fint med bilderna på annonserna från The Daisy, tidiga konsertannonser, Bill Aucoins visitkort från Direction Plus och så vidare, så överlag är det här inget problem. Men ändå…

Något annat som jag reagerade över ett flertal gånger var ologiska radbrytningar. Det ju inte något som författarna kan lastas för, men det stör mig ändå en liten aning att läsa ord som re-plokal, blås-vart, sjutti-otalet och liknande. Det hade varit så lätt att antingen flytta bindestrecken något steg åt höger eller vänster, eller helt enkelt hoppa till en ny rad. Re-plokal hade kunnat bli rep-lokal, blås-vart hade blivit blå-svart och sjutti-otalet hade blivit sjuttio-talet. 

Som sagt, mikronivå.

Om man förbeställde boken via Ginza så fick man en poster 

av/på/med Ace Frehley, samt ett kort signerat av författarna. 

Bilden på Ace är för övrigt tagen vid samma spelning som bilden på Gene som medföljde 

som poster i den första boken: Tulsa, Oklahoma, den sjätte januari 1977.

Om jag ska bli något allvarligare så är det möjligen att det ibland känns som att det är FÖR mycket fakta att kunna förhålla sig till. Detaljer och bagateller i alla ära, men när datum, adresser, nya personer, spelställen, replokaler och annat beskrivs på ett så här ingående sätt, ofta inom loppet av en eller ett par sidor, så har i alla fall jag svårt att ta till mig all fakta. Möjligen får jag läsa boken en eller två gånger till, vilket jag givetvis kommer att göra, och kanske fastnar informationen lite lättare då.

Något annat som jag reagerade över var att författarna ibland har en tendens att sväva iväg lite väl långt från ämnet. Jag kommer inte på något konkret exempel just nu, men vid ett par tillfällen kom jag på mig själv att tänka "vad har det med saken att göra?".

Men som jag skrev i recensionen av den förra boken så är det ju bättre att sitta och klaga över för mycket information än motsatsen. Fast nu när jag tänker efter så vet jag inte om det stämmer. Motsatsen till "sitta och klaga över för mycket information" är ju att "stå och vara glad över för lite desinformation" och jag vet inte om det är bättre faktiskt. Men ni förstår vad jag menar, hoppas jag. 

Men som sagt, detta är i grunden småsaker som var för sig inte påverkar betyget, men som sammantaget möjligen gör det. Gillade du den första boken så kommer du att gilla den här. Jag personligen älskar när nörderiet når den här nivån. Vi har under alla år blivit matade med Kiss egen tillrättalagda historiebeskrivning och det är helt underbart att det outtröttliga grävandet och den aldrig sinande nyfikenheten hos två svenska fans orsakar den ena sprickan efter den andra i Kiss tidigare så gedigna fasad.

2013 skrev Carl den utomordentliga biografin "Kiss – den osminkade sanningen", och med de båda "Partners in crime"-böckerna så börjar det nästan att kännas som att "den gamla sanningen" håller på att försvinna. Det är ju givetvis i grunden något bra, men rent nostalgiskt så kan jag ibland sakna tiden då allt som Gene och Paul sa var sant. Eller om det stod i OKEJ. Eller om det var ett rykte på skolgården. 

Rykten och skrönor som "Gene har skurit av strängen under tungan för att göra den längre". "Vår sista spelning med smink var i Rio 1982 och det var över 300 000 i publiken". "Den nya skivan är en återgång till "Destroyer"-soundet". "Vi spelade in soloplattorna för att Ace och Peter hotade lämna bandet annars" och så vidare. Det hade varit riktigt kul om det kommit en bok byggd endast på sådant innehåll. Så kallade "Kiss-sanningar".
Boken hade kunnat döpas till "Den sminkade osanningen". *blink blink*

Det där sista stycket var en parentes. Men visst hade det varit häftigt med en sån överdrivet tillrättalagd bok?

Nåväl, jag ska avrunda det här nu. Tyvärr blev det ingen releasefest/föreläsning vare sig i Helsingborg eller Göteborg på grund av den här olycksaliga lilla pandemin, vilken fortsätter att sätta sina tarvliga små käppar i det berömda hjulet. Jag hade bokat plats på Helsingborgs Stadsbibliotek den 30 oktober, men jag får helt enkelt tacka författarna här istället och önska dem lycka till i deras fortsatta grävande. 

Det gläder oss infanterister i Kiss Army!

8/10

Lucifer och Sweden Rock Magazine

Sweden Rock Magazine levererar!

Inte nog med att deras nummer 3-2020 hade ett omslag som var tecknat av bandets inte helt okände trummis Nicke Andersson, föreställandes sångerskan och tillika nämnde trummis fru Johanna Platow Andersson (tidigare Sadonis) - komplett med flammor i nederkanten av sångerskans hår och lite kusliga kyrkogårdsinslag här och där - nej, om man tecknade en ny prenumeration på tidningen så fick man dessutom en vinylsingel med bandet. 

Denna singel finns endast i 111 exemplar och gick alltså endast att få om man började prenumerera på tidningen. Eller rättare sagt, 91 nya prenumeranter fick en singel, ty tidningen var även snäll nog att lotta ut tjugo exemplar till redan existerande prenumeranter och jag hade turen att vara en av dessa tjugo. Som extra bonus visade det sig dessutom att singlarna är individuellt numrerade. 

Låten på A-sidan kan endast fås via den här singeln och är en nyskriven låt som är menad att låta som Motörhead, eller åtminstone i deras anda. Tydligen var Nicke involverad i ett projekt för en del år sen som i korthet gick ut på att han skulle skriva låtar som Lemmy sen skulle lägga sång på. Detta genomfördes aldrig men låten härstammar från den tiden. Fast nu med Johannas skira stämma istället. 

Bra? Ja. Jättebra? Nej.
En bra rocklåt. Varken mer eller mindre. Dock är det i det här fallet själva utgåvan som är det roliga och att det är en bra låt är mer som en kul bonus.

Kiss bootleg-box, The Originals 2

Ahh, dessa underbara bootlegboxar som dyker upp ett par gånger om året. 

Dyra är de, men än så länge är de värda varenda krona. 

För nåt år sen satte vinylpiraterna sina trätänder i "The Originals" (se inlägget här) och 2019,
i september-oktober nånting hade turen kommit till uppföljaren, logiskt nog kallad "The Originals II".

Bara titeln "The Originals II" får det att vattnas i munnen hos varje 40+ Kissamlare med självaktning. Det kan vara svårt för de lite yngre samlarna att förstå plattans dragningskraft och för att närmare förstå mystiken kring detta släpp så kan jag
rekommendera ett tidigare inlägg här på bloggen.

Men nog om tidigare inlägg och sånt nu! Låt oss istället med förbehållslös kärlek kasta oss över objektet för detta inläggs intresse:
bootlegboxen "The Originals II".

Hela boxen andas kvalitet rakt igenom. Allt ifrån den vackra boxen, till de klassiska och supersnygga planscherna,
via de tre läckra bildskivorna och den magiska boken!
Alltsammans förpackat i en box begränsad till hundra exemplar.

Men vi tar det från början och inleder givetvis med själva boxen.

Den går i samma stil som originalboxen. Med andra - men precis lika fula - tecknade ansikten.

Det finns för övrigt en budgetvariant av den här boxen 

där dessa fula tecknade ansikten medföljer som masker. 

Bara en sån sak.

Om vi öppnar boxen så hittar vi givetvis lite skivor. Närmare bestämt tre stycken bildskivor med inspelningar från 1976 (två stycken) och 1977.
De tre skivorna rör sig designmässigt i samma trakter som deras officiella studioskivors motparter, vilket underlättar för att hålla koll på vilken turné konserterna är inspelade.

Den första skivan, med ett något manipulerat "Destroyer"-motiv, är således inspelad under "Destroyer"-turnén. 

Närmare bestämt i Houston, den 13 augusti 1976.

Skiva nummer två kretsar kring tiden för "Rock and roll over", inspelad på turnén för denna skiva i New Orleans, 4 december 1976.

Bilden på skivan är en tidig teckning som refuserades.

I stora drag är bilden densamma som den som kom att användas, dock med en del betydande ändringar av Paul. 

Hans sminkning och hår ser helt annorlunda ut på den här tidiga bilden och man förstår varför han ville att den skulle göras om. 

Även färgen i bakgrunden är ändrad, men i övrigt är det samma bild.

Till sist har vi skivan som spelades in under "Love gun"-turnén (Houston, 1 september, 1977) och bilden av medlemmarna är densamma som på "Love gun"-plattan. Dock är den här hämtad från framsidan av brädspelet "On Tour" med sin mörkblå bakgrund. På baksidan av skivan ser vi hur spelet såg ut. Snyggt designat!

Alla tre skivorna kommer i likadana omslag, där ett hål är utskuret på framsidan ("die-cut" som det så vackert heter på skivsamlarspråk) 

så att man kan se bildskivans framsida.

Även baksidorna är identiska för alla tre och är dessutom likadana som boxens baksida, så den behöver vi inte ta upp plats med att visa här.

Det var skivorna. Vad har vi mer för godbitar i boxen?

Jo, vi har ett kuvert med samma fula tecknade ansikten på igen. Vi kommer inte undan dem!

Inuti kuvertet har vi tio riktigt snygga foton i ca A5-storlek. 

Varje foto har en vit ram, men den har jag redigerat bort på bilden nedan, ser jag.
Ni får helt enkelt föreställa er den.

Mycket stiliga bilder.

Nästa sak vi hittar i boxen är en folder med fem stora posters.

Sjukt snygga motiv tagna från några av de mest klassiska fotosessionerna som gjordes vid den här tiden. 

Det vattnas i munnen på mig bara jag tänker på de här bilderna!

Jag menar, kolla bara!

Uttrycket "sjukt snygga" kan inte användas nog mycket om dessa affischer!

De är verkligen..öhh..sjukt snygga.

"Klassiskt" är bara förnamnet!

Och avslutningsvis har vi då förstås den obligatoriska 76-sidiga boken. 

Affischer och konserter i alla ära, men boken är nästan alltid högtidsstunden för egen del, och den här gången är inget undantag.

Framsidan är kanske inte så mycket att skryta med.

76 sidor magi väntar!

Förutom alla snygga livebilder...

...och de är många...

...så förekommer det en hel del text...    

...och bilder på skivor, posters och merchandise från tiden.

Även klipp från tidningar, konsertbiljetter och gamla annonser finns avbildade.

På baksidan av boken får vi bilder på de "riktiga" maskerna, alltså de som följde med i originalutgåvan. 

En vacker och värdig avslutning av en riktigt vacker och genomarbetad bok!

AAARRGGGHH!!
Är det redan slut?

Ja, tyvärr.

Återigen har de ljusskygga skaparna lyckats få fram en produkt som på många sätt bräcker officiella släpp. Det enda negativa är priset.

Runt 2000 kr fick man hosta upp redan när boxen var ny och den lär ju varken bli billigare eller enklare att hitta med åren.

Mitt råd är dock att lägga vantarna på den om ni hittar den. 

Pengar kommer och går, men lyckan över en snygg skiva består!

Ha det gott så ses vi ute bland skivbackarna!