Huntress fortsätter att övertyga!

Huntress fortsätter att vara mer produktiva än genomsnittsbandet, då deras senaste skiva "Static" är det tredje albumet sedan debuten 2012. "Tre plattor på tre år", brukar sångerskan Jill Janus påpeka i intervjuer och även om det inte stämmer helt och hållet så är det utan tvekan ett bra tempo de håller.

Kvaliten på låtarna håller fortfarande en riktigt hög klass, vilket är imponerande inte bara med tanke på den snabba utgivningstakten, utan även när man betänker mängden spelningar och turnéer de gjort mellan skivorna. Det borde inte gå att prestera på hög nivå när man nästintill är på konstant resande fot. Bedriften blir inte mindre av att tre medlemmar bytts ut sedan förra skivan, nämligen gitarristen Ant Crocamo samt basisten Ian Alden och trummisen Carl Wiezbicky. De två sistnämnda var dessutom ursprungsmedlemmar.

Den lila vinylen var bara tillgänglig via bandets Pledge-kampanj.

Givetvis beställde jag de signerade utgåvorna av både LP och CD.

Kärnan i bandet, både kreativt och själsligt, är utan tvekan nämnda Jill och gitarristen Blake Meahl. Till sin hjälp har de på den nya skivan nye gitarristen Eli Santana och Blakes bror Tyler på trummor - båda även hemmahörande i Holy Grail. Ett band där för övrigt även Huntress förste basist Eric Harris ingick. Hårdrocksvärlden är liten.

Detta var lite om historien om bakom plattan som är ämnet för dagen: "Static".

Inledande "Sorrow" är vad man kan kalla för en typisk Huntress-låt -snabb och melodisk, och till låten har bandet även gjort en cool video. Det känns befriande att veta att det fortfarande finns band som lägger ner pengar och energi på att göra sevärda videos till sina låtar. Minns "Zenith" från förra plattan eller "Eight of swords" och "Spelleater" från debuten. Mycket bra allihop! Just låten "Spelleater" var för övrigt den låt som fick mig att få upp ögonen för bandet.

För att få ihop pengar, bland annat till att göra sin senaste video, så körde bandet en kampanj på Pledge Music, där man erbjöds köpa signerade exemplar av nya skivan, modellbilar som använts i nämnda video, samtal med valfri bandmedlem via Skype och så vidare. Samtliga bilder, det vill säga båda två,  i det här inlägget är på saker som jag köpte i Pledge-kampanjen. 

En cool "filmposter" för videon till låten "Sorrow", som påminner om nån gammal bortglömd skräckrulle från 50-60-70-talet. Signerad av bandet, regissören och säkert någon till!

Skivan har som vanligt sin största styrka i Jills kraftfulla röst och hon behärskar allt från höga till låga toner, skrik, growl och ja, vad som helst verkar det som. I kombination med Blakes frenetiska men samtidigt melodiska musik, så blir resultatet återigen mycket bra.

Inför skivan berättade Jill att hon under många år lidit av schizofreni och en del andra psykiska sjukdomar vilket hon även delat med sig av i skivans texter. Nu är jag förvisso sällan intresserad av just texterna, utan det är mer musiken som lockar och den är bra på "Static". 

Förutom nämnda "Sorrow" så vill jag även lyfta fram "Mania", "Flesh" och "I want to wanna wake up", men samtliga låtar håller hela vägen. Möjligen att det mattas lite rent kvalitetsmässigt mot slutet och de tre sista låtarna är kanske inte de första som jag hade lagt in på en Huntress-samling som introduktion till nya fans. Inte för att de är dåliga och inte heller är de att klassa som utfyllnad, men de är ändå svagare än övriga låtar.

Finns det något som är riktigt dåligt med skivan då? Ja, faktiskt. Omslaget ser gräsligt ut, tycker jag. Det är en av få gånger som jag är glad över att det finns streamingtjänster, köparna slipper se det!
Jag måste även flika in att jag tycker att nye trummisen Tylers spel låter mer mekaniskt än det gjorde på de två första plattorna. Absolut inte dåligt, långt därifrån, men ändå är det något som jag tycker mig lägga märke till. Carl var måhända inte lika tekniskt skicklig (eller också var han det, vad vet jag), men det känns som att han hade mer fantasi i sitt spel. När en okunnig person som jag lägger märke till sånt så hörs det skillnad.

I samband med att skivan släpptes så blev det även känt att Jill drabbats av livmodercancer och att hon genomgått behandling och ingrepp där livmodern opererats bort. 

Helt förståeligt har hennes trötthet - både fysiskt och psykiskt - efter behandling och operation gjort att bandet endast genomfört några enstaka spelningar efter att skivan släppts, bland annat på "Motörheadboat" i oktober. De lär dock komma tillbaka med full kraft under 2016 och kommer att tjuvstarta lite lätt med en handfull spelningar i slutet av december. Jag håller tummarna för att de även når Sverige för tredje gången nästa år och varför inte på Sweden Rock Festival? Det var tre år sen sist.

Just nu hoppas jag dock bara Jill blir frisk och pigg igen. Både hon och Huntress hör hemma på vägarna!

STATIC: 8/10

Christian Mistress, Magister Templi, Night Viper - live i Helsingborg.

Christian Mistress, Magister Templi, Night Viper

Live på Kulturföreningen Rebus, Helsingborg. 2015-10-18

Söndagar är ingen optimal dag för konserter och speciellt gäller detta när spelningarna börjar redan vid 16-tiden och dessutom varvas med skateboardåkning, men icke desto mindre var detta förutsättningarna som gällde vid det aktuella evenemanget. Det var den för mig tidigare obekanta föreningen "Kulturhuset Rebus" som hade snott ihop ett synnerligen imponerande startfält för en ynka hundralapp i entré. Det var amerikanska Christian Mistress, norska Magister Templi och svenska Night Viper som stod på programmet. Spännande!

En underbar hemmagjord skylt - med bokstäverna gjorda av maskeringstejp - hälsar oss välkomna.

Då det redan på förhand gjorts klart att det även skulle vara en skateboardtävling i samma lokal så såg jag till att inte anlända förrän klockan 16, vilket var tiden som angetts då Night Viper från Göteborg skulle vara första band på scen.

"Scen" är förresten en väldigt generös beskrivning av vad som erbjöds banden som skulle uppträda. Det fanns ingen! Inte så mycket som några SJ-pallar att kliva upp på eller ens en gammal sliten matta för att i alla fall påskina att det finns ett "scenområde". Ingenting! Banden och deras utrustning stod rakt ner på det slitna cementgolvet och hela lokalen andades gammal nerlagd industribyggnad.

Basisten och trummisen röjer medan sångerskan tar det lite lugnare och pustar ut.

Tyvärr drog skateboardandet ut på tiden och inte förrän vid kvart i fem drog Night Viper igång. Jag hade hört talas om bandet, men aldrig hört dem tidigare och jag blev riktigt positivt överraskad. Det som sticker ut från minnet är främst sångerskans och basistens energi. Ingen av dem stod still många sekunder och sångerskan hoppade konstant från det ena benet till det andra medan basisten stod längst fram och öste likt en ung Steve Harris (stora ord!) eller Gottrid Åhman från numera nerlagda In Solitude. Härligt att se!

Även trummisen lever kvar i minnet då hon hade ett leende i ansiktet hela spelningen igenom. Att de trivdes på scenen var uppenbart, trots de redan beskrivna ganska torftiga förhållandena i lokalen. 

Fullt ös!

De båda gitarristerna var märkligt nog de som märktes minst, men det beror inte på att de var osynliga utan snarare på att den redan nämnda trion sken starkare. Eller också beror det på att man är så van vid att det är just gitarristerna som ska synas mest och när det är en basist eller trummis som tar för sig så lägger man det mer på minnet eftersom det är ovanligt. En riktigt bra spelning var det hur som helst där vi bjöds på renodlad och oförfalskad heavy metal med rötterna i 80-talet, som sig bör. Efteråt köpte jag en t-shirt och en vinylsingel av dem, vilket var den enda musik de hade tillgänglig vid tillfället, men deras debutskiva släpps den fjärde december på finska bolaget Svart Records och den är givetvis förbeställd på både CD och vinyl.

Jag sa att det inte fanns så mycket som en matta på cementgolvet. 

Här är bildbeviset på att jag hade fel!

Några små intermezzon inträffade när jag skulle handla av dem förresten.
Eftersom min kroppshydda är av det större slaget så köper jag tröjor mest som souvenirer samt för att stötta bandet i fråga. När trummisen frågade vilken storlek jag ville ha på tröjan så sa jag att det inte spelade någon roll eftersom den ändå skulle vara för liten. Hon såg helt chockad ut och sa att "är det du som ska ha den så passar säkert den här" och gav mig en tröja i storlek XL. Det var ju snällt sagt förstås, men givetvis hade jag rätt. Den passade icke.

Nästa lilla scen utspelade sig när jag skulle köpa deras vinylsingel, vilken fanns i svart vinyl och en begränsad upplaga i vit vinyl. Givetvis ville jag då ha den i vit vinyl och killen som skötte försäljningen (trummisen hade smitit iväg nu) öppnade en låda med singlar och läste ingående i den mycket svagt upplysta lokalen innan han räckte över den till mig. Då det var en svart prick på etiketten på omslaget så utgick ifrån att den betydde att det var den svarta vinylen jag fått och lämnade tillbaka den och sa att jag ville ha en vit vinyl och pekade på den svarta pricken och förklarade min teori att den här vinylen var märkt med en svart prick för att visa att vinylen var svart. 

Orsaken till mycken huvudbry. En märklig logotyp, liten text och obefintlig belysning 

är inte optimalt när man ska köpa skivor av bandet.

Efter mycket dividerande och där trummisen efter ett tag kom tillbaka för att styra upp det hela så kom vi fram till att jag hade fel. Den svarta pricken på etiketten var helt enkelt skivbolaget Svart Records logotyp och under denna stod det mycket riktigt "limited white vinyl". Som ursäkt för att jag ställt till med problem så köpte jag två exemplar av skivan i stället.

Night Viper hade snabbt packat ihop sina grejer och näst på tur stod norska Magister Templi som ganska snabbt var på plats och verkade klara att köra igång. Då visade det sig att de var tvungna att vänta eftersom det skulle vara semifinal i skateboardrampen varvid ytterligare trekvart av väntan tog vid. Helt ologiskt att varva dessa två aktiviteter och jag hoppas att man inte gör om detta vid eventuella framtida event. Dessutom så blev de som åkte skateboard varma av sitt åkande varför en stor port lämnades öppen vilket ledde till att hela lokalen blev ordentligt nerkyld. Inte heller detta var optimalt när man stod stilla och väntade på nästa band.

Sångaren i Magister Templi uppträdde i en varm, långärmad tröja. Jag förstår honom!

Nåväl, efter ett tag hade de åkt klart och efter att domarna delat ut poäng till dem så var det dags för Magister Templi att träda upp på scenen. Eller rättare sagt, ta steget in på den del av cementgolvet där bandet skulle stå. Jag hörde först talas om bandet runt 2011-12 nånting när deras landsmän i bandet Devil tipsade om dem på sin facebooksida, men precis som i fallet med Night Viper så hade jag aldrig lyssnat på dem. Återigen blev jag oerhört positivt överraskad!

En lite udda sångstil och även en skum scenpersonlighet.

Men att allting inte är som allting annat uppskattas alltid.

Deras blandning av heavy och doom i kombination med sångarens säregna stil på scenen gjorde ett mycket starkt intryck på mig och efteråt köpte jag hela deras diskografi på sammanlagt tre CD. Från själva spelningen minns jag inte så mycket mer än att en tjej i publiken var ett mycket stort fan som sjöng med i varenda text och när sångaren märkte det gick även fram till henne och de delade på sången i nån refräng. Häftigt för henne! Han gick även runt ute bland publiken och sjöng och ett tag var jag orolig för att han skulle komma fram till mig som inte kunde ett ord av deras texter, men som tur var så vände han och gick tillbaka till sina bandkamrater i stället och jag kunde andas ut.

Efteråt köpte jag som sagt alla deras tre CD-skivor och den som fastnade direkt var den som heter "Lucifer, Leviathan Logos" (2013). Det finns hur mycket bra som helt på den! Alltifrån det talade partiet i inledande "Master of the temple" till den korta, men löjligt geniala refrängen i "Lucifer". 

När jag lyssnat på den tillräckligt länge satte jag på deras nya skiva "Into duat" (2015) och den håller precis lika hög klass! Med sitt egyptiska texttema, med titlar som "Osiris", "Anubis" och "Sobek" - vilka samtliga är gamla egyptiska gudar - är låtarna lätta att känna igen och de flesta sätter sig även musikaliskt ganska omgående. 

Jag vet inte riktigt i vilken genre jag ska placera bandet för de står med en fot i heavy metal och en i doom. Köp själv och lyssna! En positiv överraskning utlovas!

Efter detta var det dags för det enda band jag på förhand kände till och anledningen till att kört dit - amerikanska Christian Mistress. När de spelar på bara några mils avstånd så vore det ju näst intill kriminellt att missa dem så jag tog chansen.

Efter en lite seg start i den kalla lokalen tog det sig även för Christian Mistress.

Lägg märke till gitarristens Randy Rhoads-inspirerade gitarr. 

Tyvärr visade det sig att den trista skateboardtävlingen inte var klar än, ty nu skulle det minsann bli en spännande final också. Totalt ointressant att titta på för alla andra än de närmast sörjande och jag vill återigen betona att om liknande arrangemang planeras i framtiden så lägg dem i så fall i var sitt tidsblock eller i olika delar av lokalen. Inga skateboardare kollade på banden och ingen ur bandpubliken tittade på skateboard.

När det äntligen var dags för Christian Mistress så var det så kallt i lokalen att jag stod och hoppade och hackade tänder. Detta bekom dock inte sångerskan som traskade igenom oss i publiken och fram till mikrofonen i vad som såg ut att vara ett linne men som troligen var en bandtröja med avslitna ärmar. Som om det nu skulle spela någon roll.

Efter ett tag tog det sig och både bandet och publiken blev varma i kläderna.

Vi bjöds på flera låtar från deras förra skiva "Possession" (2012), vilket var den enda skiva jag hade hört med dem. De har även släppt en platta tidigare med titeln "Agony & opium" (2010) samt den nya "To your death" (2015) vilken inhandlades efter spelningen. Spellistan dominerades av låtar som jag inte kände igen, men som jag i efterhand har känt igen när jag lyssnat på deras nya skiva. 

Spelningen var ett gediget dagsverke, men emellanåt sken det igenom att de undrade vad det var för ställe de hamnat på.
"C´mon, make some noise for us! This might be the only time we play at this venue", sa sångerskan Christine Davis vid upprepade tillfällen med en lätt ironisk ton och ett illa dolt leende.

Professionella som de är så lät de inte de yttre omständigheterna påverka sitt framträdande, men jag kunde inte låta bli att tänka att det måste kännas konstigt att som amerikanskt band på turné i Europa och hamna på ett cementgolv inför max 20 betalande åskådare. 

Publiken var dessutom lite avvaktande i början ända till nämnda sångerska helt sonika tog några steg fram och rent fysiskt grep tag i de som råkade stå närmast och drog dem närmare scenen. Detta hjälpte och efter ett tag var hela åskådarskaran koncentrerad framför scenen. 

Speciellt tydligt blev det efter att sångerskan Christine gått ut till publiken och bokstavligt tagit tag i några och dragit dem närmare scenen.

Även om de flesta av låtarna var nya för mig så lät det mycket bra och jag passade på att köpa deras nya skiva efter spelningen och även den är riktigt bra. Efter en svag start har 2015 visat sig bli ett riktigt bra skivår trots allt.
Återigen rör det sig om metal med doominslag, även om det här är betydligt mer metal än doom. Jag vet egentligen inte vad det låter som. Överlag är det för långsamt för att vara heavy metal, men samtidigt är det för snabbt för att vara doom. Återigen, köp plattan "To your death" och bedöm själv!

Avslutningsvis måste jag säga att det på det hela taget var en mycket bra och i alla fall av mig uppskattat tillställning. Tre riktigt bra band för en hundring kan man aldrig någonsin klaga på.
Dock skulle jag som sagt vilja att framtida evenemang inte väver ihop olika aktiviteter på det sätt som nu var fallet. Båda delarna av publiken var ointresserade av varandra och jag är ganska säker på att skejtarna var lika trötta på att vänta på att banden skulle spela klart, som vi konsertbesökare var på att skatetävlingen skulle avslutas. 

Det blev lite inköp även den här aftonen.

Som tidigare nämnts så skulle jag tro att det var max 20 betalande besökare och resten av publiken bestod av medlemmar ur de andra banden. Det är tråkigt att så få dyker upp när det anordnas ett så trevlig arrangemang, även om det till stor del säkert går att förklara med dag och tidpunkt. Obefintligt med information och reklam gör säkert sitt till också. 

Blir det liknande arrangemang så hoppas jag att folk har vett att uppskatta arbetet som eldsjälarna bakom detta lagt ner och dyker upp och tittar!

Till sist måste jag även be om ursäkt för de synnerligen torftiga bildernas undermåliga kvalitet. Ett tag tänkte jag skriva att det är bättre med dåliga bilder än inga bilder alls, men när jag ser dem nu så är jag inte så säker på det.

Year Of The Goat - The Unspeakable

Year Of The Goat - The unspeakable

Jag föll för gruppen direkt när jag såg dem live första gången, vilket var på Muskelrock 2012. Veckan efter såg jag dem på Sweden Rock Festival och de var snudd på lika bra där! Senare samma år släppte bandet sin debutplatta och hade jag haft en skivaffär i närheten och tyckt om att röra på mig så hade jag troligen sprungit benen av mig för att köpa den direkt när den släpptes. Nu har jag inte någon skivaffär i närheten och ej heller gillar jag att röra på mig, så jag beställde i stället skivan i lugn och ro från Ginza eller nåt och fick den bekvämt levererad hem i brevlådan.

Year Of The Goat

Förväntningarna på skivan efter de makalösa spelningarna var skyhöga - men infriades tyvärr inte riktigt den gången. Låtarna fanns där, ingen som helst tvekan om den saken, men det var något som saknades. Det lät för lamt och för tamt. Det var för lite riv och klös i låtarna. 

2013 såg jag återigen bandet live och återigen lät det riktigt, riktigt bra! Det låter helt enkelt tyngre och rakare live på något sätt. Det är i och för sig inget unikt för Year Of The Goat utan stämmer väl på de flesta hårdrocksband, men i just det här fallet var det extra påtagligt.

Förra året släppte bandet en EP med titeln "The key and the gate" och den blev jag inte förtjust i alls faktiskt. Faktum är att jag så smått började att misströsta och förlika mig med tanken på att bandet på skiva var ett annat - och tråkigare - band än på scen. 

The Unspeakable CD: signerad och numrerad bandversion med 

sigillförseglat äkthetsbevis samt medlemskort. 200 exemplar.

Sen hörde jag nya "The unspeakable" och höll på att smälla av!

Vilka låtar! Vilka melodier och harmonier!

Det låter förvisso fortfarande väldigt välpolerat, men det är ändå tillräckligt stor skillnad i ljudet för att göra skivan betydligt roligare att lyssna på än debuten. Nu pratar jag alltså enbart om ljudet, för som sagt - låtarna på debuten var det som sagt inget fel på.

Att inleda en skiva med en låt på nästan tretton minuter gör bara ett band som tror på sin produkt, och det är precis vad Year Of The Goat gör när de drar igång med makalösa "All he has read". Thomas Sabbathis mjuka stämma ledsagar oss genom låtens många olika skiftningar och när låten är slut har jag svårt att tro att det verkligen gått tretton minuter. Det är få låtar som klarar av att hålla intresset hos lyssnaren uppe under så pass lång tid, men här är det inga problem.

Resten av låtarna på plattan är mer normallånga på runt fyra-fem minuter, även om avslutande "Riders of vultures" sticker iväg till sju och en halv. 

Det jag fastnar för genomgående på hela skivan är, förutom nämnda sång, det härliga gitarrspelet. Det har ett mjukt anslag och inte det vanliga heavy metal-riffandet á la Accept till exempel. Dessutom är gitarrsolona precis så långa och välspelade och melodiösa att man aldrig hinner tröttna utan man lämnas hela tiden med att önska mer. Ett knep som bland annat Ghost är ypperliga på att utföra.

The Unspeakable dubbel-LP: splatter-vinyl, signerad och numrerad bandversion 

med sigillförseglat äkthetsbevis samt medlemskort. 300 exemplar.

Det är förresten svårt att komma undan jämförelsen med just Ghost. Båda banden har, åtminstone vid en första anblick, en snarlik filosofisk åskådning och båda banden är extremt melodiösa med en sångare som står i bjärt kontrast med budskapet i texterna eller den mentala ljudbild man skapar i fantasin när man ser bandet utan att ha hört dem tidigare.

Det finns många höjdpunkter på plattan, men några som sticker ut lite extra är refrängen till "Black sunlight", outro-mässandet i "Riders of vultures" och gitarriffet efter drygt halva "The sermon" som vi bara hör där. Varken förr eller senare i låten. Bara just där under kanske 15-20 sekunder. Riktigt bra!

Finns det något som är dåligt då? Nej, inte direkt faktiskt. Det finns ju alltid saker som kan bli bättre, men därmed inte sagt att det är dåligt. Det är dessutom svårt att sätta fingret på exakt vad det skulle vara. Varje låt på plattan har något som är riktigt bra: ett riff, en övergång, en refräng, ett trumbeat eller vad det nu kan vara. Utan tvekan en av årets bästa plattor hittills!

Går vi utanför själva musiken för att leta fel så måste jag dock säga att texthäftet är ganska svårläst. Jag uppskattar förvisso den personliga touchen med handskrivna texter, men jag får verkligen kämpa för att kunna läsa texterna.

Riktigt coolt också att man kunde (och i skrivande stund fortfarande kan) beställa en egen version direkt från bandet antingen i form av en dubbel-LP i splatter vinyl gjord i 300 exemplar och endast tillgänglig via bandet, som dessutom signerat och numrerat skivorna. Förutom den exklusiva utgåvan av vinylen så får man även ett svart plastkort av kreditkortsstorlek med guldtryck och ett eget nummer, samt ett äkthetsbevis som är förseglat med bandets sigill. Jag älskar det!

Även CD-versionen kommer med samma kort och äkthetsbevis och signerad av bandet på insidan.

Jag har inte velat öppna något av mina äkthetsbevis, men som jag förstått det så ska man kunna registrera sig online och på sätt kunna hamna på bandets gästlistor när de spelar, få rabatter och specialerbjudanden bland annat.

Man borde nog öppna och använda ett av dem...

The Unspeakable. Napalm Records exklusiva utgåvor:

Dubbel-LP i guldvinyl och stort ryggmärke. 100 exemplar.

CD i sex-sidig digipack och tygmärke. 200 exemplar.

Jag köpte givetvis även plattan via Napalm Records och då fick man förutom den i 100 exemplar begränsade guldvinylen även ett stort, runt tygmärke. Enda klagomålet jag har på detta är att ryggmärket borde ha legat med i förseglingen och inte bara följa med löst som nu är fallet.

Även med CD-utgåvan medföljde ett runt tygmärke i första upplagan när man beställde från bolaget direkt.

Under tiden det tagit att skriva det här har skivan hunnit starta om och det gör mig inget alls. Jag har spelat den många gånger de senaste veckorna utan att tröttna och det lär jag inte göra den här lyssningen heller. Ut och köp!

8,5/10

Luca Turilli´s Rhapsody - Prometheus: Symphonia Ignis Divinus

LUCA TURILLI'S RHAPSODY - Prometheus: Symphonia Ignis Divinus
Det fanns en tid då den gode Luca spottade ur sig mästerverk efter mästerverk, år efter år.

Sviten från Rhapsodys debutskiva "Legendary tales" (1997) till samma bands "Symphony of enchanted lands II" (2004) innefattade inte mindre än sex plattor som jag räknar på gränsen till mästerverk allihop och inget band kommer ens i närheten av en sådan hög kvalitet på platta efter platta. Lägg därtill ytterligare två soloplattor av Turilli under samma tid där båda (framförallt den första - "King of the Nordic twilight") håller mycket hög klass, så förstår ni att jag har mycket höga förväntningar på varje nytt släpp från maestro Turilli.

Senaste given, som jag kallar kort och gott "Prometheus" släpptes i slutet av juni, men jag har medvetet dragit ut på den här recensionen. Orsaken var att jag helt enkelt ville ge den ett par, tre, sju-åtta, tio-femton extrachanser. Min initiala uppfattning om skivan var nämligen stor besvikelse och jag gav den ursprungligen bara en fyra (av tio) i betyg. Jag tyckte att det var på tok för mycket körer med vilka man dränkte sångaren Alessandro Conti. Vidare tyckte jag att det var alldeles för mycket inslag av operaliknande stycken, svåra texter på latin och/eller italienska samt att skivan var groteskt överproducerad där alla instrument till synes låg längst fram i mixen - hela tiden!

Jag vägrade att ge skivan en fyra i betyg och därför lät jag den vara ett tag. På något sätt kändes det inte troligt att Luca Turilli skulle kunna ägna över ett år på skivan och sen släppa ifrån sig...en fyrapoängare!

Nej, det gick inte för sig och jag gav som sagt skivan ett flertal chanser innan jag kom fram till att höja betyget rejält!
Det visade sig nämligen att jag i min inledande besvikelse över den relativt frånvarande power metal som Luca gjort sig känd för, då hade missat att albumet faktiskt innehåller en hel del bra musik.
Visst finns här massor av dubbeltramp, hög sång, maffiga körer och allt annat som kännetecknar klassisk power metal, men framförallt finns här melodier och refränger som alltid varit Luca Turillis styrka och kännetecken. Han har bara valt att klä sina melodier i en till viss del annan musikalisk skrud den här gången.

Här finns massor av bra musik för den som kan se bortom förväntningarna. Jag tycker dock fortfarande att det är lite för välproducerat eller kanske snarare tillrättalagt och onödigt polerat. Det låter för perfekt, helt enkelt. Jag tycker också att det är lite väl hög sång av Alessandro sett över hela skivan. Det är inte det att han inte klarar tonerna, för det gör han galant, men det blir lite tråkigt att lyssna på samma höga tonläge i längden. Enformigt. Även de stora körerna hade med fördel kunnat dras ner ett eller ett par snäpp. Den gamla sanningen om att "less is more" stämmer här, även om Yngwie säkert inte håller med.

Lite oroväckande är det att Luca inte ser sig själv som gitarrist i första hand, utan som kompositör. Han uttryckte detta i en intervju i Sweden Rock Magazine och även om det givetvis bara är han själv som kan svara på frågan, så tycker jag att han borde ta mer plats som gitarrist på plattan. Det är slöseri med sådan talang att inte utnyttja den betydligt mer.

Avslutningsvis så vill jag betona att ni som köper skivan inte bör förvänta er en fortsättning på hur klassiska Rhapsody en gång lät. Detta är "Film Score Metal" och inget annat!
Massor av bra melodier och träffsäkra refränger, men på något sätt blir det för mycket av allt vilket ger resultatet att det blir svårt att ta till sig något.
7/10

Nya skivor med Lucifer, Powerwolf och Lord Fist.

Så här i slutet av sommaren och en bit in på hösten så duggar skivsläppen med gamla och nya favoritgrupper tätt. Min gamle hjälte Luca Turilli har släppt sitt andra album efter att han lämnade Rhapsody of Fire, sångerskan Johanna Sadonis släpper sitt nya band Lucifers debutskiva, de katolska varulvarna i Powerwolf är tillbaka och likaså är ockultisterna i Year Of The Goat.

LORD FIST - Green Eyeleen
Jag tänkte dock börja med ett helt annat band, nämligen finska LORD FIST och deras debutskiva "Green Eyeleen".
Redan när jag såg omslaget blev jag positivt inställd till bandet. Målningen i sig är kanske inte så spektakulär, utan det är snarare de sköna färgerna i gul och grön nyans som jag faller för i kombination med deras retrodoftande logo.

Jag minns inte riktigt hur jag kom i kontakt med bandet, men jag minns att jag gillade vad jag hörde. Vad jag hörde visade sig vara titelspåret från deras debutskiva "Green Eyeleen" och vad vi bjuds på är på intet sätt revolutionerande eller nyskapande. Däremot är det riktigt bra och kompetent utförd heavy metal ur den klassiska skolan.

Lord Fist "Green Eyeleen" grön vinyl + CD

Massor av medryckande riff, välspelade gitarrsolon och ett härligt sväng i kompet. Som vanligt när det gäller denna typen av små och okända band är det tyvärr sångaren som faller lite utanför ramen och inte riktigt håller samma klass som övriga i bandet. Jag föredrar dock att inte klaga på sångaren utan väljer i stället att säga att han låter originell.

När man lyssnar på skivan så känns det som en tidsresa till England runt 1982. Det låter inte riktigt som de allra första NWOBHM-banden, utan snarare som ett bättre producerat band ur andra vågen.
Jag tycker att hela skivan är riktigt bra med massor av bra riff, melodier och solon. Inget mästerverk förvisso, men helt klart ett band som är väl värda att kolla upp och som blir spännande att följa.
7/10


POWERWOLF - Blessed and possessed
Den glada trallmetallens okrönta kungar är tillbaka med fullängdare nummer sex i ordningen och allt låter precis som vanligt. Antingen så gillar man det eller också gillar man det inte. Ett tredje alternativ kan vara att man gillade det fram tills för några år sedan men har tröttnat. Ett fjärde alternativ kan vara...
Nej, nu räcker det med alternativ! Powerwolf låter som Powerwolf alltid har gjort och personligen gillar jag det. Varför ska man ändra på sig om man trivs med det man gör? Om man dessutom är bra på det och folk gillar det så finns det ingen som helst anledning att ändra sig det minsta. AC/DC har fattat det. Motörhead har fattat det. Powerwolf har fattat det. Kort sagt - man vet vad man får när man köper en platta med dem. Till och med omslagen är förvirrande lika varandra med varulvar och en stor måne alltid närvarande.

Powerwolf - Blessed and possessed:

Guld vinyl + poster. 100 exemplar.

Stilig trälåda som innehåller två "mediabooks", en singel i guld vinyl, ett radband och stor flagga. 

Jag gillar det som sagt och jag blir glad av deras musik och inlevelse i de larviga texterna. Allt måste inte vara seriöst när det gäller musik och man måste inte rädda världen som pretentiösa kritikerfavoriter som Sting och Bono. Tvärtom! Det är förlösande att bara kunna lyssna till bra musik utan att behöva gräva ner sig i texthäftet för att söka mening och djupare innebörd. Vi matas dagligen med skit som händer i vår värld och att då kunna fly verkligheten med ett gäng varulvar på korståg för katolicismen känns som sagt förlösande.

Trälåda i 500 exemplar.

Hur låter det då? Ja, för det första tycker jag att låtarna är betydligt bättre än på förra plattan "Preachers of the night" som jag av någon anledning aldrig riktigt kom in i. Musiken är mer medryckande på något sätt på den nya plattan, men i övrigt är allting sig likt. Attila Dorns mäktiga röst sitter som en smäck över Maria Falk Schlegels ödesmättade kyrkoorgel och bröderna Greywolfs riffande gitarrer. Extremt välproducerat som vanligt. "Let there be night" är en ganska lugn, men halvtung, sak som avslutar plattan. Den får också bli avslutning för denna simpla text.
8/10

PS.
"Blessed and possessed" finns även i begränsad utgåva med en bonus-CD där bandet tolkar inte mindre än tio av sina egna favoriter och jag måste rekommendera er att lyssna på dessa versioner.
De är i stort sett identiska med originalen och vanligtvis är detta inget bra tecken. Varför spela in en låt om den inte låter annorlunda? Då är det ju bättre att lyssna på originalet? Japp, det brukar stämma, men här görs det med sådan finess och det är som vanligt så välproducerat och maffigt att flera av låtarna faktiskt överträffar originalen!
Ja, jag vet att det är att svära i kyrkan, men jag tycker till exempel att Powerwolfs version av Running Wilds gamla dänga "Conquistadores" är ett sådant exempel. "Power and glory" - ursprungligen av Chroming rose - är ett annat.
Kolla upp bonus-skivan!


LUCIFER - Lucifer I
Som jag sörjde när The Oath splittrades redan innan deras första skiva släpptes i april förra året. Det hade varit spännande att få följa utvecklingen av det bandet över åtminstone ett par plattor till. Nu blev det dock inte så utan huvudpersonerna Linnéa Olsson (gitarr) och Johanna Sadonis (sång) gick skilda vägar och tämligen omgående fann Linnéa ett nytt hem i finska Beastmilk (som numera bytt namn till Grave Pleasures och släpper sin nya skiva i början av september) medan Johanna satsade på att bilda ett helt nytt band. Resultatet blev det föga originellt ljudande Lucifer.

Ännu ett band i raden som låter tidigt 70-tal, med ockult image och låttexter. Bandet själv inser dock att genren "ockult 70-talsdoftande retrorock" troligen har spelat ut sin roll och gör folk trötta snarare än nyfikna, och därför kallar de sin musik för "magic rock" i stället.
Det får mig att le och tänka på Rhapsody och Luca Turilli som i sin glans dagar envisades med att hävda att de inte spelade power metal, utan snarare "symphonic epic metal", "Hollywood metal" eller "cosmic metal"...

Ursäkta sidospåret, vi återkommer till Luca Turilli och hans version av Rhapsody nästa gång.
Nu är det Lucifer och deras debutplatta "I" som gäller. Fantasilösheten i bandnamnet, den fantasilösa albumtiteln och det trista omslaget till trots - detta är faktiskt riktigt bra!

Lucifer - Lucifer I:

Die-hard i guld vinyl med 7" singel och nyckelring med logo. 200 exemplar. 

Jag var en av många som blev grymt besviken på första singeln "Anubis" och tyckte att den var på tok för seg och släpig. När fullängdaren nu kommer så låter det nästintill som ett annat band! Visst är det fortfarande tidig 70-talsrock i den tyngre klassen som gäller och en del av det släpiga hänger fortfarande kvar, men på det hela taget är det ändå betydligt mer "luftigt" än på nyss nämnda singel.

Vi bjuds på massor av riff som fastnar direkt, coola basslingor som oförtrutet maler i bakgrunden och ett stabilt trumspel rakt igenom. Dessa ingredienser är det dock ganska många nya band som besitter i sin strävan att låta dåtid och det som i första hand skiljer Lucifer ur mängden är sångerskan Johanna.
Hennes röst är skör och stark på samma gång (ja, jag vet att det låter som en floskel) och hon har dessutom förmågan att hitta sköna sångmelodier som inte bara följer huvudriffet rakt av.

Möjligen att hennes röst kan bli lite enahanda i längden och detta i kombination med en del överdrivet sega och doomiga låtar gör att betyget stannar vid en sjua. Byt ut låtar av typen "Sabbath" och "Morning star" mot lättare toner som inledande "Abracadabra" (liveklipp, låten börjar vid 37 sekunder) eller "Total eclipse" så hade betyget höjts minst ett snäpp. Potentialen finns helt klart för att nå de riktigt höga höjderna!
7/10

Mötley Crüe på Olympen i Lund 1986.

Idag tänkte jag bjuda på en flashback till 1986. Den 25 februari närmare bestämt. 

Platsen: Olympen i Lund. 

På scen: Mötley Crüe ute på sin "Theatre of pain"-turné.

Jag ber om ursäkt för att bilderna är av undermålig kvalitet. Det var strikt olagligt att smuggla in kameror i konserthallarna på den tiden och flera gånger, bl a Kiss och Dio, togs min billiga, platta kamera i beslag av vakterna i entrén. Jag minns inte vad det var för kamera, men den såg ut ungefär så här:

Något jag däremot minns är att det alltid var lika besvärligt att få tillbaka kameran efter konserten, ungefär som att vakterna gjorde allting extra tidskrävande bara för att man skulle tröttna och lämna kameran hemma nästa gång.

Deras taktik funkade, för de här bilderna är faktiskt de enda som jag tog på spelningar på hela 80-talet!

Så en dålig kamera i ett skakigt publikhav med dålig belysning är en av orsakerna till att bilderna är av kass kvalitet. En annan orsak är givetvis att jag bara fotograferat av de små bilderna här. Jag har tyvärr ingen scanner, för i så fall hade bilderna förstås blivit bättre och allra bäst hade det ju varit med en negativscanner. Skaffar jag en sådan i framtiden så är dessa bilderna de första jag kommer att scanna in och då kommer det i så fall en uppgradering av bilderna här. Det är ett löfte!

Här och nu får ni dock hålla till godo med följande tidsdokument!

 Tommy klinkar på sitt piano under "Home sweet home". Ni ser honom långt där bak i den suddiga fjärran. Som tur är så finns det annat att titta på...

På den tiden hade jag alltid dille på att köpa poster, turnébok och halsduk på alla de spelningar jag såg. Turnéboken ligger tyvärr nerpackad så den har jag ingen bild på. Postern är en riktigt stor baddare som jag givetvis glömde att ta måtten på när jag fotograferade den. Gissningsvis ca 100 x 150 cm. Komplett med datumlapp och allting. I och för sig står det på affischen att de spelade i Lund den 25:e februari, så vad jag skulle sätta den där för har jag faktiskt ingen aning om. 

Märkligt nog så köpte jag nästan aldrig någon turnétröja. Jag minns inte varför, men pengar spelade nog in i bilden och poster, bok och halsduk gick alltid före. 

Lite oflyt får man säga, för hade jag köpt en turnétröja i stället på alla konserter på 80-talet och sålt dem idag så hade jag nästan kunnat dra mig tillbaka och levt gott på slantarna. Jaja, det är ingen att sitta här och gräma sig och vara bitter.

Det har man hela ålderdomen på sig att göra!

Sweden Rock Festival 2015 - lördag 6 juni.

På lördagen körde jag hemifrån strax efter tio på förmiddagen. Resan till Sweden Rock tar lite drygt en timme och med tanke på att jag då skulle vara vid insläppet redan vid 11:30 och hur fint allt flutit på dagen innan så skulle jag ha god tid på mig innan Portrait började spela kl 12:15. 

Det lät bra i teorin, men verkligheten blev en helt annan.

Det började bra. Jag hade tur med trafiken och allt flöt på utan problem och jag var på plats vid insläppet ca tjugo minuter tidigare än vad jag hade räknat med, strax efter klockan 11. Nu var det bara det att kön till insläppet var den längsta jag någonsin sett under mina år på festivalen. I stort sett hela knalleområdet var kö-område! Poliser stod och dirigerade folket som vällde dit, men till ingen nytta, för det var precis lika tjockt med folk dit de dirigerade oss. Torsdagsköerna var ingenting jämfört med detta och jag insåg ganska snabbt att även om det var ca en timme kvar till Portrait skulle gå på scen så riskerade jag att missa en stor del av spelningen.

Jag tycker nästan att sångaren Per ser lite orolig ut. Ta det lugnt. Du är bland vänner!

Det tog ca en timme och en kvart att komma in och det är inte ok. Det är långt ifrån att vara ok på en "premium festival" som Sweden Rock. Någonstans vid en halvtimme går min smärtgräns för vad som kan vara förståeligt att behöva köa, men att mer än fördubbla den tiden är bara...dåligt. Det är det enda ordet jag kan komma på. Dåligt.

Det enda negativa på en annars helt lysande organisatoriskt och logistiskt genomförd festival.

Nåväl, efter strulet med köandet så kom jag fram till det stora Rockklassikertältet där Portrait redan spelat i ca en kvart. Tyvärr hann jag bara se två låtar innan konserten fick avbrytas i förtid på grund av den lite lätt omskriva "ölburksincidenten". 

Portrait i en av de två hela låtar jag hann se med bandet.

Problem vid insläppet och gitarristen till höger är orsakerna till att det inte blev fler låtar än så...

Det var en av gitarristerna (David, längst till höger på bilden just här ovanför) som kände sig givmild och skulle dela med sig av sitt överflöd av öl och därför bestämde han sig för att kasta ut en ölburk till publiken. Tyvärr tog han i för mycket och ölburken flög och flög och flög genom luften innan den slutligen bestämde sig för att landa rakt på mixerbordet och explodera och spruta öl överallt.

Såja. Oron i blicken är borta och Per är sig själv igen. Det var väl bra.

Ytterligare en låt kunde spelas, den eminenta "Our roads must never cross" innan spelningen fick avbrytas i förtid och mixerbordet skruvas isär och rengöras. Ett snöpligt slut på en i övrigt mycket bra konsert.

Jag måste dock erkänna att jag är fruktansvärt imponerad av kastet!

Efter denna lite sorgsna och för tidiga sorti så lallade jag runt på området och visste inte riktigt vad jag skulle göra. Jag gick till ståndet där de delade ut gratis exemplar av tidningen "Pondus", men hur jag än har försökt att uppskatta den de senaste kvällarna så hittar jag inget roligt alls med den faktiskt. Ett under att den fortfarande kan ges ut!

Den vanligtvis så naturligen frontmannen Jocke Berg kändes ganska stel och fantasilös.

En liten stund senare så skulle Hardcore Superstar spela på festivalscenen och de har varit något av ett favoritband ända sedan jag såg dem som förband till Motörhead på KB i Malmö 1999 (tror jag) och dagen efter ringde till Ginza och beställde deras debut-CD och mitt kärleksförhållande till bandet har hållit i sig genom åren.

Efter det har jag sett dem ytterligare tre gånger och jag har aldrig blivit besviken. 

Tyvärr var det dags att bli det nu. 

Hela bandet rockar loss i..i..i..tja, nån låt.

Med tanke på att bandet bara hade en timme på sig, att de har massor av högkvalitativa, energiska och medryckande låtar och att sångaren Jocke Berg är en frontfigur av rang, så lyfter spelningen aldrig riktigt. "Visa händerna", "klappa händerna" och "ni vet vad jag vill se" var i stort sett det enda han körde med konserten igenom, vilket blir ganska tröttsamt och enahanda. Det hade inte skadat att lägga till några andra repliker, eller för den delen ta bort/dra ner på några av de redan överrepresenterade. 

"Jag måste försöka komma på något annat att säga än bara "klappa händerna" och "visa händerna".

Jag vet inte om det berodde på avsaknaden av flera av mina favoritlåtar, i första hand "Someone special", det faktum att de spelade i mitt på dagen  i stekande sol eller nyss nämnda släta intryck av Jocke, men något var det som gjorde att jag inte alls gick igång på spelningen. 

De flesta som såg dem verkar dock tycka att det var en riktig kanonspelning, så vad vet väl jag?

Efter Hardcore Superstar gick jag och satte mig i det stora tältet för att få lite välbehövlig skugga. Kombinationen av att ha suttit uppe länge på natten och att gått upp (relativt) tidigt på morgonen började kännas nu. Så fort jag satte mig ner så höll jag på att somna. En skön känsla förvisso, men det var inte bekvämt att sitta vid bordet och sova så jag beslutade mig för att gå och lägga mig och vila i gräset vid backen borta vid ingången.

Riot V - vilken extremt positiv överraskning!

Det var då jag hörde det!

Vad då?

Ljudet av hela festivalens mest positiva överraskning!

Varenda låt som spelades lät riktigt bra!

Borta från Rock Stage hade Riot V spelat i ca en kvart och det lät riktigt bra så i stället för att gå och ta en tupplur så styrde jag stegen mot Riot V. Det ångrade jag definitivt inte. Vilka låtar! Vilket ös! Vilken sångare! Vilka riff! Vilka solon!

Varje solo satt som en fläskläpp och levererades med känsla och finess.

Jag är inte speciellt bekant med bandets material sedan tidigare, men här stod jag och hytte med näven och headbangade lite diskret i varje låt! 

Anders Modd och Simon Johansson från Wolf stod en bit bort och diggade i den sorgligt fåhövdade publiken. Ja, för att vara på festivalens näst största scen så vill jag nog hävda att uppslutningen var riktigt dålig.

Den nye sångaren lät riktigt, riktigt bra!

Men jag är den siste som ska klaga egentligen! Jag var på väg mot en efterlängtad sömnstund i gräset och hade inte heller den minsta tanke på att se bandet. Som tur är styrdes jag på rätt väg och fick se en timme av oförfalskad heavy metal när den är som bäst! Tack som van, Riot V!

Det enda negativa jag har att säga om Riot är att jag är förbannad på mig själv för att jag missade den första kvarten!

Jag fick även lära mig att Riot numera heter Riot V eftersom den nuvarande sångaren tydligen är deras femte i ordningen vilket jag inte hade en aning om tidigare. Den ende medlemmen jag kände till sedan tidigare var den för tre år sedan bortgångne gitarristen Mark Reale och han hyllades av både bandet och publiken i slutet av spelningen. Vackert!

Stort tack till Riot V. Hoppas på ett återseende inom kort!

Nåväl, efter Riot V så var det bara en kvart kvar till det att min störste barndomsidol - Ace Frehley - skulle gå på scen. Jag har sett honom ihop med det återförenade Kiss 1996, 1997 och 1999 samt solo 2008 och 2009, men detta var förmodligen den mest harmoniska upplagan av honom som jag sett. I alla fall gav han sken av att trivas alldeles förträffligt. 

Ace verkade trivas både på scenen och med sig själv.

Han skämtade inför låten "Snowblind" ("this is a song I wrote about cocaine") och efter "Cold gin sa han att "I wrote that song on the subway in New York city over 40 years ago. What happened? *skratt* What happened?".

Eller som när han kört sitt klassiska solo med den rykande gitarren: "40 years later and I´m still smokin´".

Varje liten lustighet följdes av Aces klassiska och smått legendariska skratt. Troligen väldigt inövat och synnerligen ospontant, men det var ändå kul att höra.

Den rykande gitarren - ett klassiskt Ace-attribut!

Konserten då? Helt ok. Han gav oss några självklara Ace-klassiker från Kiss-eran i form av "Rip it out", "Cold gin", "Rocket ride", Shock me" och "New York groove". Att han dessutom dammat av den underbara "Strange ways" gör att man blir nästan tårögd!

Några oväntade låtar som "Love gun" och "Deuce" framfördes också och jag menar "oväntade" i den meningen att Ace inte skrivit dem och egentligen inte har något med dem att göra. Kanske en liten hämnd för att Kiss spelar hans "Shock me"? Eller så tycker han bara att de är kul och bra låtar att spela. Jag kan bara hålla med!

"New York fucking city" står det på tröjan. Men ojdå, så tuff man kan vara!

Nåja, det får vara hur det vill med det, men bra lät det i alla fall. Vi fick även en del låtar från hans senaste platta "Space invader", en från "Trouble walkin´", men i övrigt var det tunnsått med Frehley-låtar efter Kiss. Den enda jag minns på rak arm som spelades från första "Frehley´s Comet" var bagatellen "Breakout". Jag gillade den inte då och jag gillar den inte nu.

Ordet "klassisk" blir lätt uttjatat när man pratar om Ace, men här är han i alla fall i en av sina mest klassiska poser!

Det är snudd på tjänstefel att framförallt "Rock Soldiers" inte spelades. I mitt tycke hade även "Into the night" och "Words are not enough" gärna fått ta plats i setet.

På det hela taget var det dock en bra konsert och det var kul att återigen få se min gamle idol. Inte bara spela utan även på fullt allvar verka trivas med sig själv och sitt liv. Sånt blir jag glad av att se!

Riktigt bra! Tack för i år!

Efter detta var Sweden Rock Festival 2015 över för min del. Klockan var knappt 17:30 och jag ville verkligen se Judas Priest också. Tyvärr gjorde min trötthet sig återigen påmind och det fanns ingenting, ABSOLUT INGENTING, som jag ville se fram tills dess att Judas Priest skulle börja fem timmar senare. Fem timmar att bara gå omkring är en ganska lång tid så jag tog beslutet att helt sonika köra hem i förtid. 

När rapporterna började komma om hur bra Judas Priest tydligen hade varit så ångrade jag mig, men som min kloka gamla mormor alltid brukade säga: "Det är så dags att pissa till kvälls när halva natten har gått"!

Avslutningsvis måste jag bara säga att Sweden Rock Festival ännu en gång har visat sig vara den i särklass bäst organiserade festivalen. Det enda jag kan klaga på är insläppet vid huvudentrén som jag upplevde strulade ovanligt mycket i år, men i övrigt flöt allt på utan problem. 

Bara en sådan sak som att ha rikligt med riktiga toaletter på flera ställen på områden och som dessutom hålls rena och fräscha. Eller den enkla tillgången till dricksvatten. Ljudet på scenerna upplevde jag i år som mycket bättre och att förlägga Rockklassikerscenen i ett stort tält var mycket bra! Även det stora tältet med bänkar där man kan sitta i skuggan och ta igen sig är verkligen uppskattat.

Väl mött på festivalen 2016!

Betyg på de band jag såg (nästan) hela spelningar med:

Hardcore Superstar: 2/5
Riot V: 4/5
Ace Frehley: 3,5/5