W.A.S.P. - bilder från första plattan (1984)

Bloggen är tillbaka!
Det var minsann inte igår. Inte i förrgår heller! Inte ens förra året! För att sammanfatta det hela så kan man säga att det var ett tag sen. Varför? Det har jag egentligen ingen aning om. Jag hade gärna kommit med klyschor som att "livet kom emellan" eller "livspusslet är svårt att lägga", men det stämmer inte, för jag har inte gjort något annat än vanligt. Tiden har gått bara!

Men så dök senaste numret av Sweden Rock Magazine upp i lådan för nån vecka sen, det med W.A.S.P. på omslaget, och inuti fanns det outtakes från fotosessionen till deras första skiva. Jag har alltid älskat omslagsbilden och genom åren har jag letat frenetiskt i tidningar och på nätet efter fler bilder. Det MÅSTE ju ha tagits fler bilder än bara den vi ser på skivans framsida.

Men det är svårt att hitta bilder från den tiden och jag har faktiskt bara hittat ynka tre stycken genom åren. Nämligen dessa. Det borde ju i alla rimlighet finnas fler, och om någon av er sitter på några andra bilder från omslagsplåtningen så hör gärna av er!
(Och med "bilder från omslagsplåtningen" så menar jag bilder där bandet befinner sig på, eller i närheten av, stenberget eller att man ser skelettet i bakgrunden).

Men så dök alltså Sweden Rock Magazine upp och då påmindes jag om att en kille vid namn Kevin Wallace hade lagt upp en del bilder som hans pappa tagit vid just det fototillfället. Pappans namn var/är Russell Wallace och all cred går alltså till honom och sonen Kevin. 

Bilderna är fotografier tagna av fotografier, alltså inte scannade och således inte någon hög kvalitet, men de är ändå klart intressanta att se, tycker jag. 

Är man omslagsstjärna så åker man givetvis med stil!

Bygget tar form.

-Nu är du ett snällt skelett och stannar där, annars jävlar...!

-Det där hörde ni inte mig säga! Är det förstått?

Nu är det bara bandet som fattas.

Chris och Randy leker med elden.

Nu börjar det likna nåt!

Dubbelexponering. Synd, för den bilden med Blackie till höger har vi inte sett innan.

Ben Rangel och Chris slappar i soffan efter en hård dag framför kameran.

Något annat som kom fram i ungefär samma veva var ett alternativt omslag till första plattan. Den här provtryckningen visar hur man lagt till en slags spindelvävseffekt. Något overkill enligt mig, men om detta hade blivit det slutliga omslaget så hade man ju inte vetat om något annat och därmed tyckt att det varit precis lika coolt som man tycker att det faktiskt blev.

Samma Kevin la även upp en del outtakes, främst individuella bilder på medlemmarna, från fotosessionerna för "The last command" och "Inside the electric circus", men dessa får vänta tills en annan gång.

KISS - Royal highnesses II, bootleg box

 Så var det dags igen. En ny, fet och välgjord box med Kiss har sett dagens ljus. Den här gången är det "Royal highnesses"-boxen, som kom för nåt år sen, som får en uppföljare. Logiskt nog har den döpts till "Royal Highnesses II". Jag struntade i att köpa den förra boxen eftersom jag tyckte att skivorna såg så tråkiga ut, utformade som gamla view master-skivor. Den här gången kunde jag dock inte låta bli.

Vi bjuds på två konserter i tämligen kass kvalitet, men som vanligt är så är det ju inte i första hand ljudet på inspelningarna - märkligt nog eftersom man i grunden gillar just musiken - utan utgåvan som sådan, lyxigheten, som man betalar för. För ordningens skull så kan jag väl berätta att två av skivorna (Ace och Paul) innehåller en publikinspelning från San Antonio Hemisfair Arena, 1979-10-19, medan den andra konserten (Peter och Gene) är från San Diego Sports Arena en dryg månad senare, 1979-11-29. Ljudet på båda är som sagt bedrövligt, men San Antonio är väl möjligen något bättre. Därmed inte sagt att det är bra!

Nåväl, bland innehållet i övrigt hittar vi en stor poster, en slags promo flat med bandets sju senaste skivsläpp (inklusive soloplattorna), en påse med fem vykort (en på varje medlem + en gruppbild) samt ytterligare en liten påse med tre plektrum.

Nästa roliga sak som medföljer är ett kuvert i hårdpapp. Detta innehåller de fyra medlemmarna som pappfigurer, eller "cut out paper dolls" som de kallas för här. Mer roliga är snygga faktiskt.

Till sist har vi så den obligatoriska 76-sidiga boken. Den brukar vanligen vara boxens höjdpunkt, och det är den väl även denna gång egentligen, men jag tycker nog att den känns mindre genomarbetad än vanligt. Kanske brändes allt krut på boken i föregående box? Med det sagt så finns här ju fortfarande en hel del roligt att läsa och se, bilden på Gene i vulkanlandskapet har jag till exempel inte sett innan, men på det hela taget så känns boken mest framstressad som något som "måste vara med" och utan den kärlek och möda som vanligtvis brukar genomsyrar den.

Mitt slutbetyg blir att detta nog är den svagaste boxen hittills. Dåligt ljud på inspelningarna och en halvintressant bok motsvarar inte priset den här gången. Rolig att ha, precis som alla dessa boxar, men absolut inget jag kommer att återvända till de närmaste åren.

KISS och tidningen Poster - del 6

Vi skriver mitten av maj 2021 och ett nytt set av "Super Poster" har just sett dagens ljus. Som traditionen bjuder kommer tidningen med ett omslag för varje medlem + en gruppbild. Innehållet är dock i stort sett detsamma i alla fem. Ja, förutom själva omslaget då. Och baksidan. Och omslagets och baksidans respektive insidor. Ja, ni fattar.

Bilderna är hämtade från 1974 och tidningen är även daterad som nummer 12-1974, vilket är lite kul eftersom tidningen "Poster" bara kom ut med två nummer det året, och tidningen "Super Poster" inte började komma ut förrän flera år senare! 
Men det är ju petitesser i sammanhanget och inget att haka upp sig på.

Tidningarna är av hög kvalitet och i klassisk Posterstorlek, men tyvärr är de flesta av affischerna i tidningen bara "halvstora". Alltså inte fulla utvik, utan av samma storlek som tidningens framsida. Lite trist, kan jag tycka.

Totalt 100 set har tillverkats, det vill säga 500 exemplar sammanlagt, och de lär försvinna från marknaden innan man hinner säga "statsepidemiolog". Priset för ett helt set när de släpptes var 120 Euro, så räkna med minst 300 kr per tidning så här i början. Förmodligen mer. Sen blir de dyrare...

KISS - Melting snow at Richfield. Ny bootleg.

I dagarna har det släppts en ny bootleg med Kiss och som vanligt är det en ganska påkostad historia. Den här gången är det spelningen i Richfield Coliseum, Cleveland, Ohio från den åttonde januari 1978 som får äran att bli sparad till eftervärlden på det här sättet. 

Omslaget är en lite annorlunda variant än vad vi är vana vid. Det är ett utvikbart omslag, men inte gatefold. Omslaget öppnas på mitten, som två dörrar ungefär, och fullt uppvikt bjuds vi på det ikoniska "Alive II"-uppviket. Den bilden tröttnar man ju aldrig på, men jag kan nog tycka att man kunde valt en annan bild ändå. Det finns ju inget Kiss-fan i hela världen som inte redan sett den bilden.
Men visst tål den att ses igen...

Skivorna ligger "i mitten" av omslaget, vilket är öppet åt båda hållen, och finns i fyra olika färger: gul, svart, orange och röd. Dessa finns i 75 exemplar vardera och är individuellt numrerade.

Totalt finns det alltså 300 exemplar av den här skivan (75 set per färg) och den röda sticker ut såtillvida att skivorna ligger i röda innerpåsar (övriga färger kommer i svarta) och dessutom ser etiketten, som upplyser om vilken färg det är på skivorna, annorlunda ut. Det står inte att vinylen är röd, utan det står "Alive II". Helt ologiskt! Numreringen stämmer dock och jag hade turen att få samma nummer av varje färg.

Det medföljer även en poster, som är likadan i alla utgåvorna, samt ett klistermärke på ca 20 x 20 cm med texten "KISS ALIVE II" (varför envisas de med att skriva det?) där färgen skiljer sig åt beroende från vilken utgåva det är hämtat. 

Omslaget är även belagt med en plastlikande beläggning vilket gör att det känns tjockt, tåligt och lite extra lyxigt.

Ljudet är dock allt annat än lyxigt. En ganska alldaglig, på gränsen till dålig, publikupptagning och är inte vad som i första hand lockar till köp. Nej, det är själva utgåvan som sådan som är riktigt snygg och som kicka igång "måste-ha"-begäret. Nypriset låg på ca 600 kr/st och de lär inte bli billigare med tiden. 

High Roller beställning del 2: Chalice - Trembling crown

I beställningen från High Roller Records gömde sig även denna lilla pärla. Precis som bandet i förra inlägget - Lord Fist - så kommer Chalice från Finland och "Trembling crown" är deras fullängdsdebut. De har tidigare släppt en kassett och en singel, vilka förvisso lovat gott, men att de skulle vara mäktiga att få ur sig ett album av den här kalibern trodde jag inte.

Debuten, demokassetten från 2017

Singeln "Silver cloak" från 2019

Skivan inleds med ett klassiskt hårdrocksintro á la gitarriff som direkt sätter tonen för hela skivan. Rent ljudmässigt låter det riktigt bra och välproducerat och musikaliskt bjuds vi på en stor variation, utan att låta framtvingat eller forcerat eller malplacerat. Så när första låten avbryts av en refräng som vid första lyssningen egentligen inte verkar höra dit, eller när sologitarren får ytterligare en helt annan ton en stund senare, så passar det in.

Titelspåret är ett annat bra exempel, där vi mitt i låten bjuds på ett mellanspel av flamencoliknande akustiska gitarrer. Bakom de akustiska gitarrerna hörs smäckra toner från elektriska gitarrer, först lite smygande i bakgrunden innan de övergår i frenetiskt och medryckande solande och riffande. Och allt detta inom loppet av andra halvan av en låt! Underbart!

Debut-LP i ultraclear vinyl (150 exemplar) och CD i slipcase.

Låtarna är överlag ganska långa, de två kortaste är runt fem minuter och resten ligger på sju och en halv minut och uppåt, men de känns inte alls så långa. Jag har många favoritstycken på skivan, men ett som sticker ut lite extra är i tredje låten "Hunger of the depth", vilken på några få ställen i refrängen har försetts med en helt avvikande ton som får mig att tänka på In Solitude i sina bästa stunder.

Skivan bjuder på allt ifrån långa instrumentala partier, udda instrument, episka passager och en massa  utflykter i det audiovisuella landskapet vilka vi oftast inte är vana att ta. Det känns välkommet och nytt och fräscht. Det är ömsom hårt och ömsom väldigt melodiskt, med nämnda akustiska gitarrer och till och med en gammal hederlig Hammond. Eller är det en mellotron? Jag vet inte, men det låter bra och passar in.

Jag har absolut inget att klaga på, utan den här plattan golvade mig totalt när jag kom i kontakt med den första gången i slutet av 2020 och har inte ändrat uppfattning så här tre-fyra månader senare. I vissa stycken hör man att sångaren har ett lite väl finskt uttal, men de är ju därifrån, och det är egentligen inget som stör, så jag vet inte varför jag tog upp det. Sångaren - i likhet med övriga medlemmar -  är för övrigt mycket kompetent, vilket annars vanligen är akilleshälen för de flesta nya band.

Man vet att en skiva är riktigt bra när till och med en instrumental låt med en så totalt outtalbar titel som  "Karkanxholl" känns angelägen. Sju låtar och inte en enda som jag känner att jag vill hoppa över, vilket väl egentligen är det bästa betyget!

Betyg: 9/10

High Roller Records 1: Lord Fist - Into the wilderness

Årets första skivpaket från High Roller Records!

Årets först skivbeställning från High Roller kom i början av februari, och ska jag vara helt ärlig så hade jag skjutit på den ett tag, då jag ville få med ett par plattor vilka i sin tur fått sin releasedag framskjuten. Men till slut kom skivpaketet alltså, och det blev lilla julafton hemma hos Epicus!

En väldigt stor förbättring hos High Roller jämfört med senast jag beställde där, är att alla skivor som de ger ut på sitt eget bolag är tydligt märkta med vilken färg det är på vinylen. Till och med etiketten är i samma färg som vinylen för att det ska bli ännu tydligare. Stort plus!

Plus också för att de har börjat sälja sina skivor inplastade. Tidigare har de oftast bara kommit i plastfickor, men nu är de alltså inplastade och fina! 

Som vanligt ett stort plus för deras paketering. De välpackade skivorna ligger i en stor låda, vilken i sin tur ligger i en ännu större låda med kantskydd på insidan i form av skumgummi. Så har de packat större paket i flera år, och jag kan inte nog berömma dem för det!

Jaja, nog om det. de kommande dagarna, vilket säkert blir "de kommande veckorna" om jag känner mig själv rätt, så hade jag tänkt gå igenom en del av skivorna som fanns i paketet och först ut blir finländska Lord Fist!

Lord Fist skrev jag om här på bloggen för några år sedan då de släppte sin debutplatta "Green eyeleen", vilken jag tyckte var en kompetent utförd heavy metal-skapelse. Välljudande utan att på något sätt återuppfinna hjulet. 

Vill jag göra det lätt för mig, vilket jag vill, så skulle jag nog säga att detsamma kan sägas om uppföljaren, 2020 års "Into the wilderness".

Det är snabbt, medryckande, riffstarkt, välproducerat och det är fortfarande sångaren som är det svagaste kortet. Lär man sig dock att acceptera sången så som den nu är så väntar en riktigt skön musikalisk upplevelse. Och det ska i ärlighetens namn sägas att sången inte på något sätt är usel. Jag har hört betydligt sämre. Det är bara det att i kombination med att övriga instrument och låtar är så pass proffsigt framförda så skänker sången något av en b-känsla över alltihop. Vilket är synd, för bandet är bra och här finns potential till något större.

LP i olivgrön färg på vinylen. 150 exemplar samt CD i slipcase.

Till skivans höjdpunkter hör det väldigt korta och - ironiskt nog instrumentala - lugna mellanspelet "Moonhalo", "Arkona cross II" och framförallt det avslutande titelspåret. Låtarnas längd pendlar mellan drygt tre och knappt fem minuter och de tio låtarnas totala speltid är 34 minuter. Föredömligt sett ur ett vinylperspektiv, men med tanke på att det gått över fem år sedan förra plattan så är det ändå i snålaste laget. 

Nåväl, här finns potential, men trots det så känns det som ett flygplan som rusar fram över startbanan i full fart utan att kunna lyfta. Eller som ett flygplan som står still och rusar motorerna men inte kommer iväg. Eller någon annan klen liknelse, men ni fattar poängen. 

Det som började lovande på debuten bibehålls här, utan att ta ett enda steg fram. Jag vill dock höra några rejäla framsteg på nästa platta!

Betyg: 6/10