Record Heaven - Sveriges bästa skivaffär på 80-talet!

PROLOG.

Record Heaven.
Aldrig har väl ett namn på en butik varit mer passande än detta. Skivhimlen.
Här fanns det skivor som jag aldrig sett men direkt då jag såg dem visste att jag måste ha.
Som hårdrockare hade man egentligen inget annat val än att utvecklas från passiv lyssnare till aktiv samlare om man besökte denna Malmöaffär på 80-talet. Det var en utveckling och förvandling av sig själv och sin person som man inte visste att man behövde men som man gladeligen ställde upp på. 

Record Heaven - vilken underbar logga!

Bara namnet får det att vattnas i munnen på mig än idag. Skivaffären som hade alla skivor som man inte ens visste existerade. Flera av de skivor som jag såg i den affären har jag fortfarande - än idag - inte ens sett bilder på hur mycket jag än söker på google, eBay, discogs och popsike.
Här följer min egen historia om skivaffären Record Heaven.

Min egen relation till affären började någon gång våren 1985 och är starkt kopplad till bandet WASP, som jag var helt såld på vid den aktuella tidpunkten och som släppt sin debutplatta på hösten året innan. Strax efter att LPn hade släppts, låt oss säga att vi befinner oss någon gång i oktober 1984, så såg jag singeln med "I wanna be somebody" i bokaffären "Bokman" i köpcentret Obs! utanför Malmö och köpte den för 19 kr. Helt sjukt att man minns sådant egentligen, men det sitter tatuerat i hjärnan på nåt sätt.

Någon månad senare, i skivavdelningen på varuhuset Tempo i Lund, hittade jag ännu en WASP-skiva - och den var märklig. Den låg i en plastficka och hade bilder på både fram- och baksida och var formad efter bandets logo.  Två låtar och priset var 39 spänn. En sådan skiva, som jag senare tack vare Record Heaven, lärde mig var en bildskiva - eller picture disc, eller i detta fallet en shape - hade jag aldrig sett tidigare och den såg så cool och ovanlig ut - och eftersom jag gillade WASP - så köpte jag den och vintern 1984-85 satt jag i mitt pojkrum och var stolt över min WASP-samling som innehöll hela tre skivor!

Tidig vår 1985 och snön har smält bort (om det ens var någon det året) och jag och en polare tog tåget till Malmö. Själv brukade jag annars ta tåget till Lund varannan vecka för att det fanns en tidningsaffär där som sålde utländska tidningar. Det var titlar som Rip, Hit Parader, Circus, Metal Muscle och liknande som lockade. Senare, i början av 1986, blev det Metal Hammer som gällde och även om den var på tyska i början så köpte jag varje nummer slaviskt. Det gällde ju att hålla sig uppdaterad om nya band och skivor, även om det betydde att varenda krona jag fick tag i gick åt.

Klassisk och trevlig hårdrocksläsning á la 80-tal.

Men den här gången åkte jag alltså med en polare och målet var Malmö i stället för Lund. Jag minns egentligen inte varför vi åkte dit, men det var ju mer spännande än den lilla stad vi bodde plus att vi tyckte att vi började "kunna" Lund. I Malmö var allt nytt och vi hade så mycket att upptäcka. Sen fanns det dessutom en McDonald´s-restaurang i Malmö, vilket även lockade en del. En sådan fanns inte i vår lilla stad förrän 12-15 år senare.

Nu blir jag hungrig!

Så där gick vi runt och strosade. Utan mål och utan mening vad jag minns. Folk som är religiösa säger ofta att en högre makt styrt dem i avgörande skeden i deras liv och i just detta fallet så är jag nästan beredd att hålla med, ateist som jag är!

Nu blir jag nostalgisk!

För där, efter att ha inmundigat cheeseburgare på McDonald´s på Gustav Adolfs Torg, så traskar vi runt hörnet in på en liten gata som hette Engelbrektsgatan. Ett tjugotal meter in på gatan, på höger sida sett från vårt håll, låg en liten oansenlig skivaffär.

Och här måste jag skjuta in en sak till förresten; ni vet hur folk ofta säger att de minns exakt var de var när de fick höra att Olof Palme skjutits eller någon annan stor händelse inträffat. Än idag minns jag var jag befann mig första gången jag upptäckte Record Heaven.
Nämligen precis utanför...

Klassisk skivsamlarmark i Malmö - Record Heavens första lokal!

Nåväl, där stod vi i alla fall utanför en skivaffär  som åtminstone såg ganska oansenlig ut från utsidan, men eftersom den verkade vara inriktad mot hårdrock så gick vi in.

PANG!
Där och då förändrades livet.

Något överdrivet kanske, men åtminstone blev livet som skivköpare och musiklyssnare aldrig mer sig likt och den syn som mötte mig när jag kom in i affären glömmer jag aldrig!

Väggarna var fulla av skivomslag, det fanns hela rader på väggarna med enbart olika bildskivor, LP-skivor i färgad vinyl, udda utgåvor - saker som jag som 14-åring aldrig hade sett tidigare!
Jag kände igen banden och tyckte att jag hade ganska bra koll på vilka plattor de släppt, men de här skivorna hade jag aldrig sett!

Inga jätterariteter med dagens mått mätt, men sett med en fjortonårings ögon 1984 så var detta ouppnåeliga, mytiska och mystiska plattor!

Jag minns att jag gick fram till ett av skivställen och bläddrade lite bland skivorna samtidigt som jag försökte se opåverkad ut av alla nya synintryck på väggarna. Blicken vandrade hela tiden upp mot skivorna på väggarna och jag fick påminna mig själv om att kolla på skivorna jag bläddrade bland. Det funkade några sekunder sen vandrade blicken uppåt igen. 

Hela denna scen minns jag helt glasklart, ungefär på samma sätt som man minns var man var och vad man gjorde när man fick höra att Olof Palme blivit skjuten eller att Cliff Burton hade omkommit. 

Sådant intryck gjorde detta första möte med Record Heaven på mig! 

Vi pratar inte om en första träff med sin blivande fru, en högvinst på tipset eller ens ett långlivat husdjur - vi pratar om en skivaffär!
Ganska sjukt egentligen.

"L.O.V.E. Macgine" i två olika versioner. Spansk promosingel i unikt omslag.
Bland de första WASP-plattorna jag såg i affären. Däckad direkt!

Efter att ha bläddrat lite bland skivorna så tog jag mod till mig och gick fram till disken och frågade om de hade något med WASP. "Ja, vi har nog en del", svarade killen bakom disken och försvann iväg in på lagret. När han kom tillbaka hade han en hel låda full med singlar med sig! Nu var det förvisso inte WASP-singlar allihop, men där var säkert en 12-15 st. Saker jag aldrig sett eller visste vad det var. En "promo". Vad är det? En testpress? Singlar från Spanien med annorlunda omslag! Japanutgåvor?

Samma här. En japansk singel med helt annorlunda omslag. 

Exotiskt. Spännande.Mystiskt. Måste-köp!

Jag höll på att smälla av och i den stunden visste jag att detta skulle bli en dyr upptäckt.

Jag hade inga pengar över att köpa något för den där första gången, men jag fick en skivlista med mig i alla fall. "Strange kind of records" hette butikens lista där de hade med sina bästa plattor, sorterade efter grupp. 

De första listorna jag fick tag i. Vällästa men välbevarade och jag ser idag dessa som en del av min skivsamling, eller snarare musiksamling. 
Kul att bläddra i. Fram till och med nummer 15 kallades listorna "Strange kind of records".

Genom denna och senare listor lärde jag mig massor. Förkortningar, skickgraderingar, vilka utgåvor som svåra att hitta, värde och så vidare. Då detta var i mitten av 80-talet så hade marknaden för counterfeits, alltså skivor som tillverkats i syfte att lura köparna att det är en sällsynt originalplatta, ännu inte exploderat som det gjort de första 15 åren av 2000-talet. Såg man en platta i deras lista så kunde man vara säker på att det var en originalutgåva.

En annan sak som utmärkte Record Heavens listor vid den här tiden var att inte heller "vanliga" bootlegs fanns med. De kom med i slutet av 80-talet och framåt, men i början var det enbart originalplattor, 100 % officiella utgåvor. Det jag lärde mig då har jag nytta av än idag när det gäller att skilja original från återutgåvor.

Lista nummer 8 var den första listan jag fick tag i.
Adressen till radioprogrammet "Rockbox" längst upp till höger och summan 13010 skriven.
Det var totalsumman av alla skivor jag ville ha i listan...

Efter denna första kontakt satt jag hemma och lusläste deras skivlista. Den första jag fick tag på var nummer åtta och jag gick igenom den grundligt nästan varje dag och hittade nya skivor som jag verkligen ville ha. På framsidan av skivlistan kan man läsa talet 13010, vilket var den sammanlagda kostnaden för alla de skivor som jag hade strukit under och ville ha. Girig och ha-galen redan då!
Bortsett från WASP-plattorna så tror jag inte att jag köpte en enda av de andra skivorna jag strukit under, men drömma kan man ju alltid göra. 

Det är tråkigt att pengar alltid ska vara ett hinder för lyckan! :-)

Tittar man på framsidan av skivlistan så ser man att jag även skrivit upp (ner?) adressen till radioprogrammet "Rockbox". Detta underbara program som räddade så många tidiga lördagskvällar och som tipsade om massor av nya grupper. Grupper som man sen kunde snoka rätt på vid nästa besök på Record Heaven, dit jag åkte minst en gång i månaden under flera års tid.

Pågatåget. 
Detta fortskaffningsmedel slukade åtskilliga tusenlappar på 80-talet tack vare mina resor till Record Heaven

Ibland åkte jag dit även om jag inte hade pengar mer än till tågbiljetten.
Låt mig citera mig själv ur mitt tidigare inlägg här på bloggen om Kiss-samlingen "The Originals II":

"Detta ändrades dock en dag på våren 1988 då jag fick skivaffären Record Heavens senaste katalog hemskickad. Där stod "The Originals II" listad. Beskrivningen var kort och gott "The ultimate item" och priset 2500 kr. Utan att tveka satte jag mig på cykeln, tog tåget till Malmö och halvsprang till skivaffären för att hinna dit innan de stängde kl. 18. 

Inte för att köpa skivan, det hade jag inte råd med, utan endast för att få titta på den. Så där stod jag i flera minuter och bara tittade på skivan som jag drömt om och tänkt på dagligen i fyra-fem år, sen gick jag tillbaka till stationen och tog tåget hem igen. Än idag kan jag uppleva det ögonblicket när jag vill".

En av de mest mytomspunna skivorna någonsin: "The Originals II".
Idag är den ganska enkel att hitta, men så har det inte alltid varit (se länk ovan).

Oftast lades pengarna som sagt på WASP-plattor och med åren byggde jag upp en samling som troligen var den största i sitt slag, åtminstone sett ur en strikt vinylsynvinkel, men givetvis var det även många andra band som lockade. 

Under andra halvan av 80-talet svämmade marknaden över av massor av nya och intressanta band - och med dem följde givetvis även en massa coola skivsläpp. De nya banden bestod av exempelvis grupper som Guns n´ Roses, Dogs D´amour och Kingdom Come, vilka varvades med mer kända band som Iron Maiden, Judas Priest och Metallica. 

Var inte skivorna roligare förr?

Givetvis samlade jag inte på alla dessa band, men det kändes som att varje gång man besökte affären så hade något av ens favoritband släppt en ny skiva; en cool singel, en bildskiva, maxi med posteromslag eller något annat som jag var "tvungen" att ha. Och förutom den eller de nya skivorna att lyssna på så följde det ju med en eller ett par nya WASP-plattor som åkte rakt in i den växande samlingen.

Fler listor. Från och med nummer 16 bytte skivlistorna namn från "Strange kind of records" till det mer logiska "Record Heaven".

Till en början var listorna i det mindre formatet A5, vilket är som ett halvt A4, om det säger er något.

Vid detta laget hade jag känt till Record Heaven ett par år och även fått deras nya listor hemskickade, och bara för att visa hur totalt uppslukad jag var av skivsamlandet så kan jag bjuda på följande anekdot. 

Jag arbetade vid den aktuella tiden i en kiosk som låg på bekvämt gångavstånd - max 50 meter - från hemmet. Den cyklande brevbäraren stannade alltid till vid luckan på kiosken och lämnade posten och i och med det så visste jag att posten även hade kommit där hemma. Varje vardag i flera års tid bad jag om ett par minuters ledighet för att springa hem och kolla posten i hopp om att det låg en ny lista från Record Heaven på golvet!

Oftast blev jag ju besviken när det bara låg tråkiga kuvert med räkningar eller reklam i posthögen på golvet innanför dörren, men ibland såg jag att den senaste listan hade kommit och då kändes hela dagen genast mycket lättare!
Det låter säkert inte klokt, men det var en närmast religiös upplevelse när jag började bläddra i den nya listan. 

Från och med nummer 22 övergick listorna till det vanliga A4-formatet. I den första listan i det nya formatet följde det även med en lapp där Record Heaven sökte folk som skulle jobba där.
Hade jag varit några år äldre hade jag sökt direkt!

Rutinen såg ut som så att jag direkt bläddrade till avsnittet om WASP för att kolla om det fanns något nytt. Egentligen var detta onödigt eftersom ägaren av affären - Micke - hade ganska bra koll på vad jag hade och fick han hem något som han visste jag saknade så la han automatiskt undan det. Men jag började som sagt ändå med att kolla WASP-delen och sen Kiss. Kiss hade alltid en stor sektion och ibland kom det till och med egna listor med enbart skivor, tidningar och prylar med Kiss. Även Metallica, Guns n´ Roses, Deep Purple, Status Quo och en del andra band förärades ibland egna listor.

Genom åren kom det en hel del speciallistor, eller vissa fall bara enskilda papper, med inriktning på en enda grupp. Jag var mest intresserad av Kiss, men det kom även listor med Iron Maiden, Metallica, Guns n´ Roses, Status Quo, Thin Lizzy och en del andra.

Efter detta läste jag noggrant igenom i stort sett hela listan. De skivor som var dyra - oavsett vilken grupp det var - la jag alltid på minnet så att jag skulle känna igen dem om jag såg dem på nån skivmässa eller skivbörs. Än idag minns jag många, många av skivorna och vad de kostade. Till och med sättet som Record Heaven skrev ut information om skivorna på i form av skivbolag-land-år blev en standard som jag använder mig av än idag.

Hit flyttade Record Heaven efter några år. Tvärs över gatan från där de ursprungligen låg.

Efter nåt år så flyttade Record Heaven till större lokaler tvärs över gatan och vid ett tillfälle hade de julskyltat med bara Kiss-prylar. Återigen är det en syn som etsat sig fast! Det var saker man bara sett på bild tidigare, om man ens visste att de fanns. Leksaksgitarren, den radiostyrda bilen, skivspelaren, dockorna - allt! Hade det varit idag hade jag givetvis tagit en bild med mobilen, men tyvärr har jag inte en enda bild vare sig från det aktuella skyltfönstret eller affären överhuvudtaget. Lite trist faktiskt. 

Efter inte allt för länge - mitt minne är dåligt men jag skulle gissa att det var under två år - så flyttade Record Heaven tillbaka till den sida av gatan där de ursprungligen låg. 

Vägg i vägg med sin gamla lokal.

Det närmaste jag kommer är en bild från framsidan av en av deras skivkataloger och då är det en bild tagen framför när de flyttat tvärs över gatan igen - till ännu större lokaler!

Detta är tyvärr den enda bild jag har från Record Heaven.
Om du som läser har andra bilder av affären så hör av dig. 

Bilder från både insidan och utsidan är intressanta!

Sådär höll det på i flera års tid. Minst en gång i månaden blev det en tripp till Malmö och WASP-samlingen växte. 80-tal blev 90-tal och den sista biten i mitt WASP-pussel kom, åtminstone försvann en del av gnistan i mitt samlande, när jag hade fått tag i "Blind in Texas" som uncut bildskiva. Sedan tidigare hade jag båda utgåvorna av omöjliga "Animal" och när "Blind in Texas" äntligen trillade in i samlingen kände jag att luften lite grann gick ur mig när det gällde WASP-samlandet. Givetvis fanns det mer att jaga, men på något sätt var det de tre första bildskivorna som outskurna testpressar som visade sig ha varit mitt undermedvetna mål hela tiden.

När WASP-samlingen stod på sin topp. De två "Animal" + "Blind in Texas" som uncut.
Efter detta började det gå utför med samlingen.

Det ska dessutom sägas att hur märkligt - för att inte säga idiotiskt - det kan låta idag så tyckte jag att det började gå utför för WASP. Det hade förvisso börjat redan i och med deras "Inside the electric circus"-platta och inte blev det bättre av hafsverket "Live...in the raw". Det riktigt idiotiska är dock att jag även tyckte att "The headless children" var ganska kass, en platta som jag uppskattar väldigt mycket idag.

Listorna från Record Heaven fick givetvis följa med på utlandssemestrarna.

När sedan den högtravande och seriösa temaplattan "The Crimson idol" kom 1992 så gav jag upp. Idag håller jag den som en av ytterst få plattor som jag ger 10 i betyg, men där och då kändes bandet passé för min del och i kombination med en mer ansträngd privatekonomi och ett tråkigare musikaliskt klimat rent allmänt så trappades både samlandet av WASP och resorna till Record Heaven ner betänkligt.

Jag besökte fortfarande affären sporadiskt, även efter att de gjort sin sista flytt, denna gång till Själbogatan. 

Record Heavens sista anhalt som fysisk affär, denna gång på Själbodgatan.
Jag är säker på att affären låg till höger i en av ingångarna, men däremot är jag lite osäker på vilken ingång det egentligen var.

Jag tror att jag fått det rätt på bilden, men rätta mig gärna om jag har fel.

Förutom en allt sämre privatekonomi så tyckte jag att det var tråkigt att köpa musik på CD. Förr kunde jag köpa en LP eller en singel för att det fanns en tidigare osläppt låt på B-sidan eller för att LP-omslaget var häftigt, men den wow-faktorn infann sig aldrig när det gällde CD.

Dessutom hade som sagt "det mörka 90-talet" redan satt sin prägel på musiken som gick i en riktning som jag, med väldigt få undantag, inte alls uppskattade.

Besöken på Record Heaven blev allt mer sällsynta och de få gånger jag var där var det inte alls säkert att jag ens köpte något. Oftast hämtade jag bara den senaste skivlistan, men även där hade CD-mediet gjort sitt intåg och börjat bli alltmer dominerande. De gamla banden - favoriterna - splittrades eller gick på halvfart, inga nya skivor släpptes i samlarutgåvor och till sist slog Record Heaven igen dörrarna som fysisk butik och en era gick i graven.

Den sista skivan jag köpte där var dock en helt ok avslutning: nämligen "Best of the beast". Iron Maidens samlingsbox från 1996 med 4 LP och en tjock bok för 350 kr. 

Sista skivan som inhandlades på Record Heaven.
"Best of the beast" med Iron Maiden. Box med 4 LP + bok.
Stor anledning till hårdrockens återkomst.

En ganska passande skiva för övrigt. Dels för att Iron Maiden varit ständigt närvarande i alla listorna jag fått från Record Heaven genom åren och alltid varit ett favoritband för mig, men även för jag anser att det var just denna skiva som, tillsammans med Kiss återföreningsturné samma år, återigen banade väg för den nya våg av hårdrock som startade där och då.

Kiss återförening blev en monumental succé som bandet fortfarande idag - mer än 20 år senare - rider på, tråkigt nog, och Iron Maiden-samlingen blev även den en mycket stor försäljningssuccé som på allvar visade att folk fortfarande ville lyssna på annat än den nya metal som vi matades med i form av Marilyn Manson, KoRn, Slipknot och Limp Bizkit. Band som jag aldrig kunnat ta till mig.

Stor anledning till hårdrockens återkomst 2:
Kiss återförening och tre alldeles utmärkta debutplattor!

Året efter släppte Hammerfall sin debutskiva "Glory to the brave" - av många ansedda som startskottet och den direkta orsaken till att nya (och ett flertal gamla) band återigen vågade satsa på klassisk hårdrock. Även Rhapsody och Nightwish släppte sina debutskivor 1997 och mer rutinerade band som Iced Earth, Blind Guardian och Stratovarius började nå allt större framgångar. Till stor del givetvis helt enkelt för att de var bra allihop, men även mycket beroende på att folk fått upp ögonen och öronen för hårdrocken igen. 

I det sammanhanget kan betydelsen av framgångarna för Kiss återförening och Iron Maidens samling inte överskattas.

Men nu tappar jag tråden.

Efter att jag åkt in till Malmö nån gång 1996-97 och upptäckt att det låg en garnaffär (!) där Record Heaven tidigare legat så ringde jag numret som stod i senaste skivlistan och fick en ny adress som gick till en affär på Bergsgatan. Samma gata som den klassiska klubben Kulturbolaget ligger på för övrigt. 

 Record Heaven var tidigt ute på nätet. April 1995 är den här listan daterad till.

Det visade sig att adressen gick till en affär som hette S.M.F. och jag vet inte om de hade något samarbete med Record Heaven, men efter några år slog även den butiken igen och idag finns Record Heaven endast på internet, där de satsar på ett stort lager av lite mer obskyra band och artister.

Vill man ha senaste Iron Maiden eller Sabaton kan man med fördel söka sig till Ginza eller CDon, men letar man efter något östeuropeiskt band från 70-talet på CD så är Record Heaven definitivt platsen att besöka.

 
På sätt och vis håller de alltså fortfarande lågan brinnande för skivor som du inte hittar överallt.
Må de hålla på länge än!

EPILOG.

Efter att mitt samlande på WASP avstannat i början av 90-talet samt en allt sämre ekonomi så beslutade jag mig för att sälja samlingen i mitten av 90-talet. Japp, det var perfekt timing - för köparen. Just när den typen av hårdrock var som allra mest ute och bara ett eller ett par år innan internet slog igenom på bred front med eBay och allt vad det innebar. 

Det var då jag såg en annons i engelska tidningen "Record Collector" där en svensk samlare uppgav att han var intresserad av WASP-plattor. Jag svarade på annonsen och han köpte en stor del av samlingen. Alla godbitarna försvann förstås och jag tvingades dessutom sälja till ett pris som i många fall låg under vad jag själv hade gett. På en del skivor gick jag jämnt eller kanske med någon krona i vinst, men på det stora hela så förlorade jag  på affären.
Det kändes lite surt och än idag svider det när jag ser WASP-plattor byta ägare för astronomiska summor. 

Men sånt är livet och om 40 - 50 år så bör jag ha kommit över det på naturlig väg.

Ägaren och grundaren av Record Heaven heter Micke och han sålde så småningom sin skivaffär och satsade istället på att ta över en liten förlusttyngd festival i Blekinge.

Festivalen heter idag Sweden Rock Festival och är en av få festivaler här i landet som går med mångmiljonvinst varje år. 

Själv sålde han sitt intresse i festivalen runt 2008-09 nånting och drog sig tillbaka med sin ekonomiska framtid säkrad. Tror jag i alla fall. Givetvis med hårt arbete och säkert en del ekonomiskt risktagande genom åren, men ändå alltid med musiken som stark grund att stå på. 

Det finns ett skönt budskap för oss alla i en sådan livsresa.

Jag vet inte vad Micke sysslar med nuförtiden - om han sysslar med något alls - men man ser honom ibland smyga omkring på den stora skivmässan i Utrecht i Holland.

Jag antar att intresset för musik och skivor aldrig försvinner.

Jag vet att det aldrig gör det för min del i alla fall och det kan jag till stor del tacka Record Heaven för.

Tack, Record Heaven!

Jag har tidigare skrivit lite om Record Heaven när jag tagit upp Kiss "Originals II" (se ovan) samt inlägget om Leaf Hound. Kolla gärna de inläggen om ni är intresserade.

Gene Simmons soloalbum, originalmålningen!

Eller nja, inte riktigt. Men kanske nästan.
För några år sedan så läste eller hörde jag att konstnären Eraldo Carugati - mannen som målade de idag så ikoniska omslagen till Kiss soloalbum 1978 - ursprungligen hade målat Gene utan blodsdroppen på underläppen.

De bestämmande tyckte att det fattades något och eftersom Eraldo hade lite färg och penslar med sig så tog han helt enkelt originalmålningen, lade till blodsdroppen där och då och resten är historia.
Med hjälp av nästintill utomjordiska kunskaper i bildredigering så har jag tagit bort blodet och originalmålningen kan alltså ha sett ut någonting i stil med det här:

Själv tycker jag Gene faktiskt ser ännu råare ut utan det rinnande blodet. Han påminner lite grann om Alex i "A clockwork orange", tycker jag.

Kiss och Poster, en perfekt kombo - del 2

Som ni kanske minns så gjorde jag ett inlägg för ett tag sedan, typ ett halvår sen, om Kiss och tidningen Poster. Eller rättare sagt - om Kiss och något som föreställa tidningen Poster. Nyproducerade tidningar alltså, men oftast grymt snygga!

Inlägget jag nämnde inledningsvis kan beskådas här, men sedan dess har det kommit ett nytt set, jag tror det var i september eller oktober förra året.

Den här gången är bilderna hämtade från tiden runt "(Music from) The Elder", vilket återigen var efter att originaltidningen slutat utkomma.

Vi får fem tidningar, ett omslag med vardera medlem samt en gruppbild.
Upplagan är begränsad till 50 set, alltså 50 ex av varje tidning.

Slayer, You against you, shaped picture disc.

Nej, Slayer har aldrig tillhört mina favoriter. Snarare tvärtom faktiskt.
Jag hörde dem för första gången på samlingen "Metal massacre III" med låten "Aggressive perfector" som jag har för mig att köpte 1984, även om skivan hade släppts året innan.
Just den låten gillade jag faktiskt, men efter det har det gått utför.
Jag gillar inte ens "Reign in blood" som många tycker är en ett mästerverk.
Oljud, säger jag!

På sin höjd kan tycka att introt till låten "Raining blood" är riktigt bra, men det är allt.

Däremot har jag alltid varit svag för specialutgåvor, udda släpp och liknande. Därför köpte jag på 80-talet "Criminally insane"-singeln på röd vinyl, korsomslag och kedja.

Ack, på det glada 80-talet fanns denna skönhet i samlingen. Tyvärr ej längre så.

Bild lånad/stulen från internet.

Tyvärr sålde jag den i mitten av 90-talet ihop med större delen av min skivsamling, men som tur var så behöver jag inte tänka på det just nu eftersom det här inlägget ska handla om en annan skiva.

Den här skönheten, logo-shaped och allt, släpptes förra året...

Nämligen den coola formskurna bildskivan, eller "shaped picture disc" som vi coola skivnördar säger, "You against you".

...och låg i det här matchande plastfodralet, vilket orsakade en del förseningar...
(visst påminner formen av huvudet på ett kramdjur?)

Den släpptes av bandets nuvarande bolag, Nuclear Blast, efter en hel del förseningar orsakade av problem med förpackningen, i slutet av 2016.

...men visst ser det coolt ut när skivan ligger på plats. Men inte nog med det, ty sedan...

Den var dock väntan, för även om det trots allt bara rör sig om en vanlig shape, så är själva inramningen och slutprodukten riktigt påkostad och snygg!

...tillkommer ett omslag, även det utskuret för att matcha skivans form och med skyddande plast...

Gjord i 500 exemplar och såldes ursprungligen till ett pris av ca 140 kr. (€ 14.99)
Skivan är slutsåld hos Nuclear Blast sedan länge, men den går i skrivande stund att hitta på Tradera för fullt acceptabla 175 kr,, medan den på eBay och discogs bjuds ut för över 200-lappen.

 ...vilket gör att den slutliga produkten ser ut så här. Mycket snygg!

Slå till på Tradera är alltså mitt råd. Jag är ganska säker på att skivan stiger i värde, men även om den inte skulle göra det så är den så snygg att du omöjligt kan ångra att du köpt den!

Wolf - The black flame, återutgåvor på vinyl, 2016.

2016 firade Wolfs fjärde platta "The black flame" tioårsjubileum och man kan ju inte fira på ett bättre sätt än att ge ut mästerverket på nytt. Jag har redan avhandlat Wolf på annan plats i bloggen (närmare bestämt här), så vi kastar oss över de olika utgåvorna direkt!

Genomskinlig gul vinyl.
Såldes i Europa och USA. 300 exemplar.

 Mint (turkos) vinyl.
Såldes exklusivt via Century Medias europeiska webshop. 100 exemplar.

 Genomskinlig (mörk) blå vinyl. 

Såldes exklusivt via Century Medias amerikanska webshop. 100 exemplar.

Sen har vi förstås den vanliga svarta vinylen som, i likhet med den gula vinylen, såldes lite varstans. Den släpptes i 500 exemplar.

I samtliga utgåvor följde det även med ett insert med färgbilder på ena sidan och texter på den andra.
Alltså inte ett likadant som följde med i originalutgåvan från 2006, vilket var svartvitt samt dessutom signerat och numrerat.

2016 - Bästa skivorna

1. TAROT - Reflections

Fullkomligt lysande debut* från Australiensiska bandet Tarot. Den dubbla leadsången må vara en vattendelare - som jag förvisso gillar - men det är de briljanta gitarrslingorna, riffen och små insticken som är skivans - och hela musikårets - stora behållning.

Välspelat, välproducerat och välskrivet. Att kalla bandet för "ännu ett band i retrovågen" känns fel, men samtidigt så är det på 70-talet som man vill placera bandet rent musikmässigt.
Musiken är mjuk och len som honung och balsam - och annan liknande skit - för öronen.

Bakom bandet står i första hand sångaren och gitarristen "The Hermit", som är samma man som även ligger bakom singeln med bandet "Dracula" som jag tog upp här på bloggen för nåt år sen samt även är ägare till lilla independentbolaget Heavy Chains Records i Australien.
Man anar en eldsjäl. En talangfull sådan!

Hur låter då Tarot?
Tja, släng ner Ghost, Blue Öyster Cult, The Devil´s Blood och ungerska Omegas 70-talsplattor i en mixer så kommer det ut något som låter ungefär som Tarot. Jag måste återigen lyfta fram gitarrpartierna, vilka genomgående är extremt starka plattan igenom. 

Tänk er de medlodiösaa gitarrsolon i Ghostlåtar som "Ritual" och "He is", solon där man ofta lämnas med att önska mer. 

På "Reflections" får man mer. Mycket mer! Ändå önskar man mer! Bättre betyg är svårt att ge!

9/10

* Rent tekniskt är detta bandets andra skiva, men då den första var en samling av deras tidiga demos så är detta deras första "riktiga" skiva.

Rekommenderad lyssning: Mountain throne

2. SAVAGE MASTER - With whips and chains

Eftersom jag uppdaterat bloggen så förtvivlat dåligt det senaste året så ligger fortfarande recensionen för den här skivan direkt under det här inlägget. För en mer djuplodande beskrivning av bandet och skivan rekommenderas alltså att du scrollar ner till den.

Vad jag kan säga lite kort om skivan är att det rör sig om en helt annan musik än nyss nämnda Tarot.
Här är det snabbt, opolerat och skränigt. Nästan lite falsksång emellanåt. Det är dock riktigt bra låtar, snygga gitarrsolon och det skriker entusiasm om bandet lång väg. det kommer man långt på!

8/10

Rekommenderad lyssning: Ready to sin

3. BRIMSTONE COVEN - Black magic

En skiva med två olika ansikten. Den ena delen av skivan är riffbaserad och 70-talsinspirerad hårdrock rakt igenom, medan den andra ger en mer malande doomkänsla. Jämför första låten "Black magic" med den sista "The Eldest tree" för att höra skillnaden.

Låtarna där emellan håller samtliga hög klass och det är tunga riff blandat med bra sång, härliga basmattor och en säker trummis. Varje instrument ligger långt fram i ljudbilden vilket ger en behaglig lyssning. 

Musikaliskt skulle jag placera bandet i samma fack som Spiritual Beggars. Välspelad 70-talshårdrock som vill låta mer oborstad än den egentligen är. Typ.

8/10

Rekommenderad lyssning: Black magic

4. RHAPSODY OF FIRE - Into the legend

När låtskrivarparet Luca Turilli/Alex Staropoli gick skilda för drygt fem år sedan så var jag säker på att det var dödsstöten för huvudbandet. Luca Turilli hade alltid målats upp i media och bland fansen som den som styrde skutan och hade huvudansvaret, medan Alex Staropoli "bara" de klassiska arrangemangen.

Detta synsätt kom dock på skam med Rhapsody of Fires förra skiva "Dark wings of steel" - den första utan Lucas inblandning - och bekräftas med eftertryck med "Into the legend". Av många betraktad som bandets starkaste sedan "Power of the dragonflame" (2002) och jag är benägen att stämma in i hyllningskören. 

Föga originellt förstås, men jag fortsätter hävda att bra låtar alltid går före nyskapande, och bra låtar finns det gott om här. Jag måste erkänna att jag blev mycket positivt överraskad.

Som alltid ytterst kompetent utfört och med sångaren Fabio Lione som kronan på verket. En av hårdrockens bästa sångare utan tvekan.

Tyvärr meddelade Fabio i höstas att han hoppar av bandet efter 20 år och lämnar Alex kvar som ensam medlem sedan debutplattan. Som den pessimist jag är så tror jag att hans avhopp är dåligt för alla parter. Jag gillar inte den nye sångaren, som har en alldeles för ljus och pipig röst att döma av de klipp som bandet släppt.
Dessutom tycker jag att Fabios nya band Eternal Idol låter mediokert som bäst.

Ett tråkigt slut på ett episkt musikaliskt äventyr, även om de faller med flaggan i topp!
Förhoppningsvis kommer ett längre inlägg om Rhapsody lite längre fram i tiden.

8/10

Rekommenderad lyssning: Into the legend

5. METALLICA - Harwired...to self-destruct

Ännu ett gäng veteraner som klämmer ur sig en platta som jag inte trodde att de var mäktiga.
Förra året släppte Iron Maiden en överraskande stark skiva, vars enda egentliga minus var att den hade mått bra av att kortas ner.

När nu även Metallica släpper en dubbelskiva med nytt material  var jag orolig att den skulle:
1) vara usel
2) vara för lång

Båda orosmolnen skingrades, åtminstone till viss del. 

Att den är usel kan vi avskriva direkt. Det här är förmodligen bandets bästa platta sedan 1991 års självbetitlade skiva, eller "Black album". Det är definitivt ett relativt lyckat försök att återgå till den typ av musik som gjorde att vi en gång i tiden höjde bandet till skyarna.

Jag kan inte heller se att plattan innehåller någon direkt utfyllnadslåt, utan det är väl snarare antalet låtar som egentligen är "för mycket" att ta till sig på en gång. På "den gamla, goda tiden" hade förmodligen ett par, tre låtar kapats från plattan för att istället släppas som exklusiva singelbaksidor och liknande.

Det är egentligen ett lyxproblem, men ändå något som spelar in.

7,5/10

Rekommenderad lyssning: Atlas, rise!

6. HAMMERFALL - Built to last

I likhet med Rhapsody of Fire så överraskar Hammerfall inte med någon originell musik, men däremot besitter de fortfarande förmågan att skriva riktigt bra och medryckande låtar. Man vet vad man får när man köper en skiva med Hammerfall och det är en trygghet i sig och räcker långt för min del.

7/10

Rekommenderad lyssning: The sacred vow

7. Widow - Carved in stone

Plattan mår nåhända...når måhända inte riktigt upp till samma höga nivå som föregångaren "Life´s blood" (2011). Det där med årtalet fick jag förresten kolla upp. Om jag fått gissa hade jag sagt att förra plattan kom 2013 eller 2014. Men 2011! Fem år sen? Det är helt sjukt vad fort tiden går!

Som tur är så har bandet skrivit bra musik under tiden så även om väntan varit lång så får vi här betalt med en riktigt bra platta. Vi bjuds på klassisk heavy metal, vilket är en ganska bred fåra. 

Bandet låter annorlunda än både Hammerfall och Blizzen, vilka är två andra band på den här listan som jag placerat i samma fack. Tyngre och aningen mörkare än dessa båda band, en sångare som inte ligger lika högt, mer framträdande gitarr och riff.
Det här är musik man som klassisk hårdrockare blir glad av!

7/10

Rekommenderad lyssning: Burning star
(Hittade tyvärr bara en liveversion. Fortfarande en bra låt, men låter mycket bättre på skiva)

8. BLOOD CEREMONY - Lord of misrule

Förmodligen bandets svagaste platta hittils, men eftersom deras tre tidigare plattor varit så fruktansvärt bra så är det ju egentligen inget dåligt betyg. Lite väl mycket tvärflöjt och annat som blir lite enahanda i längden. På tidigare skivor har de hållit detta på en lagom nivå och då har dessa - i hårdrocksammanhang - exotiska och udda toner blivit en spännande krydda. Nu tycker jag som sagt att det blir lite för mycket flöjt i annars bra låtar.
Eller för att fortsätta prata matspråk - huvudrätten är fortfarande god, men lite för starkt kryddad.

6,5/10

Rekommenderad lyssning: Lord of misrule

9. WITCHWOOD - Handfull of stars

Efter ett lite jobbigt intro, som tur är bara vara i lite drygt en minut, drar själva musiken igång och det är inte svårt att följa spåren via Whitesnake och Rainbow ända tillbaka till Deep Purple. Riffstark hårdrock á la 70-tal med en Hammondorgel hela tiden smygande i ljudkulissen. Ibland drivande, ibland i bakgrunden, men hela tiden närvarande. Jag kan tänka mig att detta låter riktigt bra live på en liten scen i någon skum lokal någonstans på en sjabbig bar.

6,5/10

Rekommenderad lyssning: Handful of stars
(Föredrar "Like a giant in a cage", men hittar den inte på youtube).

10. Blizzen - Genesis reversed

Årets obligatoriska debutanter i kategorin "klassisk heavy metal" på årsbästalistan är tyska Blizzen och de sig in på listans tionde och sista plats. För en gångs skull dessutom med en hyfsat kompetent sångare, vilket ofta är denna typ av bands akilleshäl. Jag säger inte att det är en mästersångare, för det är han inte, men åtminstone kompetent nog för att inte sången ska sticka ut på ett negativt sätt.

Som vanligt när det gäller denna typ av band så är det riffen och den rena spelglädjen och entusiasmen som lyser igenom. Även ett stort plus för gitarrerna. En del av solona på plattan tillhör några av årets bästa!

Dock stör deras evinnerliga feluttal något oerhört. "Universe" blir "uniwerse" och "reversed" blir rewersed", för att nämna två exempel.
Nu är det förvisso inte något unikt just för Blizzen, utan det är många band som har fel uttal. Svenska Night Viper presenterar till exempel sig själva som "Night Wiper" - "natt-torkare"?
Hur svårt kan det vara? Helvete!

6/10

Rekommenderad lyssning: Trumpets of the gods

Jag vet inte om det är jag som tappade stinget något under 2016 - vilket den dåligt uppdaterade bloggen kanske till viss del antyder - eller om det helt enkelt inte kom lika många plattor som de senaste åren. 

De fyra första plattorna på listan var/är riktigt bra, men där jag för några år sen fick jag utöka till till tjugo plattor för att få med alla som jag tyckte var värda att nämna, kändes det i år nästan som att jag fick kämpa för att få ihop tio plattor som var tillräckligt bra.

Visst har band som Testament, Megadeth, Spiritual Beggars och Avantasia - för att nämna några - alla släppt plattor som är bra, men är de bättre än skivorna på listan? Nej. I några fall kanske lika bra, men då framhäver jag hellre ett nytt okänt band.

Det är möjligt, kanske rentav sannolikt och troligt, att ett par av skivorna på listans nedre del kommer att bytas ut mot några av de nämnda, men just nu ser listan ut som den gör och det är den listan som för evigt kommer att gälla som "Epicus 10 bästa skivor 2016".
Givetvis en oerhörd ära för de inblandade!

Tyvärr verkar det vara kutym att minst ett bra band per år lägger ner. I år (eller förra året) så hade turen (eller oturen) Purson (och nu ska jag sluta med så många parenteser).
Det stör mig att jag aldrig fick se dem live. De var bokade till Muskelrock både 2012 och 2013, men drog sig ur båda åren. 

Jag hade även några små planer på att åka till London när de spelade på nåt jubileum för skivbolaget Rise Above, men även det rann ut i sanden. 

Purson - Desire´s magic theatre
Ingen märkvärdig skiva, men ett snyggt omslag i alla fall.

Det märkliga med Purson är att de var som bästa innan de släppte sin första skiva!

Liveklippen var magiska, men när skivan väl kom så var den experimentell i överkant för att passa min smak helt och hållet.
Bra, men kunde varit betydligt bättre. 

Hej då, Purson :-(

Deras andra och sista skiva "Desire´s magic theatre" kom 2016, men den fastnade jag aldrig för, utan den blev något av en besvikelse. Trist att de lagt av dock. Liveklippen som finns på youtube skvallrar om ett riktigt bra liveband.

Väl mött 2017!

Savage Master - With whips and chains.

Savage Master

Det är lika bra att säga det direkt. Jag föll för bandet direkt när jag hörde dem första gången, vilket inte var så länge sedan. Det var en fantasilös video till låten "Ready to sin" som bara innehöll några stillbilder på bandet och lite info om deras kommande skiva. Men låten. Låten!

Den var ganska torftigt producerad, trummorna låter inget vidare, sångerskan skrek snarare än sjöng och alltihop lät överlag väldigt amatörmässigt. Men jag kunde inte komma ifrån att låten trots det - eller kanske tack vare det - träffade precis rätt. "Under the banner - 666" vrålar bandet föga originellt i kör under refrängen och på något sätt är det omöjligt att värja sig emot inlevelsen, energin, entusiasmen och charmen som strömmar ut ur högtalarna. 

"With whips and chains" LP och CD

Sagt och gjort, baserat enbart på styrkan i låten fick det bli en beställning av deras album "With whips and chains" på vinst och förlust. Detta album visade sig vara bandets andra, så givetvis fick även den första skivan ("Mask of the Devil") följa med i ordern. Ja, och en singel också, i två olika färger. Det är lika bra att göra rent hus när man ändå beställer!

Lika bra att slå till ordentligt när man ändå är igång!

Hur låter då skivan, brister alla ut i en gemensam fråga.
Till att börja med så är det en ganska kantig och rå produktion och jag vet att en del inte gillar när det låter så. Jag personligen har inga problem med detta, utan ser hellre att plattor är underproducerade än överproducerade. Skräckexemplet är Def Leppards "Hysteria". En platta som fullständigt dryper av topplåtar, men som är nästintill olyssningsbar på grund av den överdrivna och perfekta produktionen.

Det problemet har som sagt inte Savage Master, utan här möter vi bandet som de verkligen låter. Det är kraftfullt framfört med stabilt trumspel och bas och kompgitarrer som sitter precis som de ska.
Det som sticker ut är dock gitarrsolona, som genomgående är väldigt melodiska och bra trots den taffliga produktionen. Även om musiken överlag är ganska rå och avskalad klassisk amerikansk metal á la tidigt 80-tal, så skänker gitarrsolona - även om även dessa kan vara furiösa - en stunds lugn och tid för återhämtning, innan nästa anfall.

"With whips and chains".
Ultra clear vinyl med poster och foto. 150 ex.

Sen har vi sångerskan Stacey Savage, som är något av en vattendelare. Antingen gillar man henne eller också gör man det inte. Hennes sätt att skrik-prata fram texterna, aggressivt och hotfullt och ibland påfrestande och på gränsen till ur ton, kan bli lite påfrestande i längden. Jag hade svårt för henne i början, men efterhand som skivan och låtarna har växt in i hjärnan så tycker jag snarare att hennes sätt att sjunga tillför originalitet till bandet i större grad än något annat.

Rösten ligger helt i linje med den bild av lågbudget som skivan dryper av. 

Lågbudget behöver inte vara samma sak som dåligt och är det definitivt inte i fallet Savage Master. 

Live har hon dock fortfarande en del att lära. Hon utstrålar inte direkt självsäkerhet på scenen och hon ger snarare intryck av att inte känna sig bekväm där. Oftast står hon bara där i sina S/M-kläder med armarna hängande längs kroppen och headbangar lite halvhjärtat när hon kommer ihåg att göra det. Åtminstone är det så jag känner när jag ser exempelvis det här liveklippet av titellåten från festivalen "Keep it true" i april i år.
Med lite fler spelningar och längre turnéer så bör dock även scennärvaron komma naturligt. 

Ingen vidare utstrålning direkt.

Om det fanns någon rättvisa i världen så hade "With whips and chains"-plattan genererat en massa spelningar, men då skivan släpptes i april och den fortfarande inte riktigt tagit fart, så verkar tyvärr inte detta bli fallet.

Lite positivt är dock att High Roller Records, vilket är bolaget som gett ut bandets båda skivor, släpper en ny upplaga av vinylversionen av den senaste skivan i oktober eftersom den första sålt slut. Förvisso var den totala upplagan av första pressningen bara på tusen exemplar, men ändå.
Kanske finns det rättvisa i världen trots allt?

Men tillbaka till bandet; förutom Stacey som visar sitt ansikte, så framträder övriga medlemmar med huva. De är dock inte hemliga utan deras namn och vilket instrument de spelar står prydligt angivet på skivorna. Jag vet inte om deras image ska föreställa ett gäng bödlar - eller möjligen Staceys S/M-slavar - som hon håller i schack genom piskor och kedjor (minns skivtiteln).

Vad de ska föreställa är inte viktigt, men lite komiskt blir det dock när en av "bödlarna" har tjocka glasögon under sin huva. Det ser bara fel ut.
Man får ingen respekt för en lönnfet och närsynt bödel med glasögon! 

Missförstå mig inte. Jag har inget emot folk med glasögon - jag använder dem själv ibland - men har man en image som tuff bödel som poserar med kedjor och yxor så undermineras den imagen kraftigt av närvaron av tjocka glasögon. Förlåt, jag kan inte hjälpa det, det bara är så!

Allvar, kolla bilderna. Hur skräckinjagande är han? Även om han hade varit nersölad med blod och kommit skrikande mot mig med kniv och yxa i fullmånens sken, så hade jag inte kunnat låta bli att dra på smilbanden åt honom. 

Om du läser det här, o du närsynte bödel, kan du inte ha linser åtminstone på fotosessionerna och spelningarna? Du är ju en grym gitarrist och låtskrivare. Snälla?

Ja ja, du är jättetuff!

Nåväl, den lilla parentesen till trots, som snarare är en komisk tilldragelse och som i mina lätt hånande ögon faktiskt bidrar till att göra bandet mer originellt och intressant, så är "With whips and chains" utan tvekan en av årets bästa skivor hittills.

8/10

Kiss och Poster - en perfekt kombo!

Kiss och tidningen Poster gick hand i hand på 70-talet. Genom sina färgsprakande affischer så bidrog Poster starkt till att Kiss slog igenom i Sverige. I en tid då de få musiktidningar som fanns endast favoriserade vänstervriden progg - främst genom tidningen "Musikens Makt" - så stack Poster ut med sin kommersiella "ge-läsarna-vad-de-vill-ha"-inställning. 

Och läsarna ville ha färgaffischer av sina idoler att sätta på väggarna. Posters. Eller "tapeter" som tidningen själv ibland benämnde dem. 

Fräcka bilder på artisterna och banden som inte var fina nog att platsa i "Musikens Makt" publicerades i överflöd - och publiken älskade det! Vartenda tonårsrum tapetserades med posters från tidningen med det passande namnet!

Det var Abba, The Runaways - som också slog igenom stort i Sverige just tack vara Poster, Thin Lizzy, AC/DC, John Travolta och en hel massa andra. Men mest av alla var det Kiss. Runt 80 posters blev det sammanlagt från 1975 till 1980, inklusive tre specialtidningar enbart om Kiss. Räknar man dessutom med framsidor och specialposters som gick att beställa genom tidningen så når man nästan upp i hundra!

Med tanke på att det idag finns många som samlar på tidningen Poster - och givetvis ännu fler som samlar på Kiss - så är det kanske inte så konstigt att det dykt upp "nya" exemplar av tidningen. 

Att det kommer ut bootlegvarianter av tidningar är inget jag hört talas om annat än i fallet med Poster faktiskt. Även om det givetvis i grunden är fel ur alla upptänkliga moraliska och legala aspekter, så kan jag inte låta bli att fascineras av dessa nya utgåvor och jag köper dem så fort det kommer ut en ny tidning. 

Nedan följer en liten genomgång av vilka tidningar som finns att tillgå om man letar.

Ha i åtanke att ingen av dessa är utgivna "på riktigt" utan det rör sig om pirattidningar, utgivna av fans / privatpersoner på 2000-talet. Vackra hyllningar, men helt utan koppling till ursprunget.

Det här setet var de första bootlegtidningarna att dyka upp på marknaden. Det var runt 2007 som dessa först såg dagens ljus och de kallas ibland för "ryss-tidningarna" eftersom deras ursprung tros vara just Ryssland. Tidningen är tryckt på ganska skört papper. Inte alls lika tjockt eller samma kvalitet som originalet från 70-talet.

Personen eller personerna bakom tidningarna utnyttjar här också en gammal beprövad försäljningstaktik i Kiss-kretsar: nämligen att ge ut samma tidning med ett omslag för varje medlem och ett gruppomslag. 

Det är alltså endast omslag och baksida som skiljer sig åt mellan de olika tidningarna. Övrigt innehåll är detsamma. Som kuriosa kan nämnas att det här var första gången Ace fick ett eget "Poster"-omslag. Låt gå för att det är på en pirattidning. Bättre än inget! 

Nästa uppsättning tidningar är kanske de som är bäst gjorda och mest påkostade.

Dessa kallas ofta för "tidningarna från Tysken" eller "tysk-tidningarna". Ni kan säkert gissa er till varför. Dessa såldes under ett par års tid på auktionssidor som eBay och Tradera, runt 2008-2011 nånting och här är papperskvalitén lite bättre än på "ryssarna", även om det fortfarande är en bit kvar till kvaliteten som originalet hade.

Även här utnyttjas det faktum att varje bandmedlem får ett eget omslag, men innehållet skiljer sig en del åt mellan tidningarna. En del posters förekommer i flera tidningar, men det är ändå hyfsad variation. Bland annat så får vi en poster med varje medlem ur den klassiska "red room session" från 1974.

Utöver detta så medföljer det även en extra stor poster med varje tidning. Alla fem är olika.

"Tysken" som gav ut dessa sålde även en massa olika Kiss-posters i hög kvalitet, där de flesta hade "Poster"-logon i ena hörnet, men som alltså var nytryck och såldes rullade. Han sålde även en del gamla och svårhittade promoposters i nytryck. Mycket fina och hög kvalitet.

Rätt vad det var en dag så försvann "Tysken" från alla auktionssidor och sedan dess är både tidningarna och de lösa affischerna ganska svåra att hitta.

Här har vi ett set som producerades i Nederländerna i slutet av 2015 eller möjligen i början av 2016. Bilderna är från cirka 1982 vilket är intressant eftersom originaltidningen slutade komma ut 1980! Men det spelar mindre roll i sammanhanget, för det är ett fint set vi bjuds på och vi kan gratulera Eric Carr som även han alltså härmed får ett eget Poster-omslag för första gången!

Här har man valt att döpa tidningen till Super-Poster* och det här setet har samma posters i alla nummer och det är endast omslaget som skiljer.

Upplagan är begränsad till 100 set, alltså 100 ex av varje tidning.

* Efter den tyska tidningen med samma namn som gavs ut under ett par år i slutet av 70-talet och som i stort sett var en kopia av den svenska tidningen. Tidningen producerades i Sverige av den vanliga Poster-redaktionen och skeppades sedan till Tyskland.

Ännu ett set med Super-Poster från Nederländerna. Det här utkom 2016 och är i skrivande stund det senaste hela setet som givits ut. Den här gången bjuds vi på bilder från 1982-83 och vi välkomnar Vinnie Vincent som gör sin debut som omslagspojke. Återigen är det bara omslaget som skiljer tidningarna åt. 

Även denna gång är upplagan begränsad till 100 set.

Uppe till vänster: Utkom runt 2011 och behandlar åren 1976-77

Uppe till höger: Utkom runt 2012 och behandlar åren 1974-75

Nere till vänster: Utkom runt 2014 och behandlar åren 1978-80

Nere till höger: Utkom 28 maj 2016, på 40-årsdagen av Kiss mytomspunna spelning på Gröna Lund i Stockholm. Tidningen ägnas uteslutande åt Kiss vistelse på Gröna Lund och de första som köpte tidningen fick även med en reproduktion av den klassiska konsertaffischen i stort format. 

En riktigt fin utgåva!

Utöver de tidningarna som jag gått igenom ovan så har det under 2015 och 2016 även utkommit en del tidningar i mindre format än det klassiska "Poster-formatet".

Du ser dessa tidningar nedan.

Gemensamt för samtliga tidningar är att det är samma person som ligger bakom allihop och de ska tydligen bara vara tryckta i 15-20 exemplar vardera. Samtliga är gjorda i A4-format utom den lilla tidningen i översta raden längst till vänster. Den kallas för "Supermini-Poster" och är i A5-format.

De fyra originalmedlemmarna fick var sin tidning (nedre raden) vilka senare även återtrycktes i en

samlingstidning (nedre raden till vänster).

Till vissa av tidningarna gav upphovsmannen även ut "löpsedlar" i A3-format.

Det är riktigt bra kvalitet på tidningarna, men jag tycker att de är på tok för dyra för egen del då de går på 350 kr/st. Dessutom tycker jag att Poster ska vara i A3-format. Allt annat är bara fel.