2015 sammanfattning - årets skivor, konserter och lite till!

Så har ännu ett år gått och med det kommer givetvis den med skräck blandade förtjusningen att sammanfatta året och utse årets bästa skivor. Som vanligt är det extremt svårt att utse de inbördes platserna på listan över vilka skivor som varit bäst och troligen kommer de vanliga frågorna efter några veckor: "hur tänkte jag när jag placerade x framför x?" och "varför missade jag att ha med x på listan?". Men det är sånt man får ta och som man får leva med. Som tur är så är det ju inte på liv och död, ty i så fall hade jag varit avliden för länge sen!

Skivornas placering i årsbästalistan här nedan har jag funderat över ett tag nu och känner mig ganska lugn i sinnet över placeringarna 1-6. Därefter är det mycket dagsformen som avgör vilken plats resten av skivorna får. I år blir det bara tio skivor på årslistan, jämfört med tjugo förra året. 2014 var väl helt enkelt ett bättre skivår, antar jag. Men nu kör vi!

De tio bästa skivorna år 2015 är....

1. YEAR OF THE GOAT - The Unspeakable (9/10)

Fullkomligt lysande skiva som fått oförtjänt lite uppmärksamhet. De flesta som hört skivan älskar den och jag hoppas att fler får upp öronen för detta band. Låtarna håller samma höga klass som debuten, men produktionen är bättre. Det låter inte lika tamt och platt utan det är en mer levande produktion. Jag håller tummarna för att åter kunna få se bandet live under 2016! 

2. GHOST - Meliora (8,5/10)

Den gamle påven och de namnlösa gastarna har gjort det igen! De har släppt en skiva som slår det mesta av allt annat som släppts under året. Att hålla en så hög kvalitet för tredje skivan i rad är imponerande. Det är både tungt och medryckande och som vanligt är det refränger som sätter sig direkt! "He is" är av många ansedd som årets bästa låt och det är inte svårt att förstå varför- Lysande!

3. BLACK TRIP - Shadowline (8/10)

Jag gillade första skivan riktigt mycket, men den andra är ännu bättre! Det känns som att allting är ett snäpp bättre, från själva låtarna till framförandet till produktion och till och med omslaget, som jag tycker är ett av årets snyggaste i all sin enkelhet. De uppfinner inte hjulet på nytt, men de framför sin metal med oförfalskad kärlek och det är omöjligt att inte gilla det!

4. ENFORCER - From Beyond (8/10)

I allt väsentligt en delad trea med Black Trip, men eftersom jag inte gillar delade platser så fick jag ta det svåra beslutet att låta Enforcer bli fyra i stället. Jag hoppas att detta inte förstör deras karriär allt för mycket... :-)

Heavy metal med en sylvass egg och knappt en lugn stund för återhämtning på hela skivan. En ångvält som kör på i 180. Det är omöjligt att inte svepas med och där får det räcka med floskler! Det är riktigt bra platta. Gott så!

5. POWERWOLF - Blessed And Possessed (810)

Ytterligare en mycket stark platta från de tysk-rumänska katolska varulvarna med sin patenterade kyrkoorgel. Likt AC/DC och Motöhead känns det som att varje ny skiva de släpper är en upprepning av vad de tidigare släppt, men vad gör det så länge de gör det bra? Och de gör det bättre på den här skivan än på förra. Det är snabbt, välspelat och välproducerat. Precis som det ska vara när Powerwolf är i farten! 

6. HUNTRESS - Static (8/10)

Här var listans egentligen enda riktiga huvudbry: ska Huntress få 7,5 eller 8 i betyg? De hade hamnat på samma plats (nr. 6) på listan oavsett vilket, för så pass bra är skivan. Till slut bestämde jag mig för en åtta i betyg tack vare skivans mycket starka första hälft. Tre plattor av mycket hög kvalitet på lite mer än tre år är det inte många band som mäktar med i dagens musikbransch. Huntress klarar dock av det med bravur.

7. DEAD LORD - Heads Held High (7,5/10)

Ett av Sveriges bästa liveband och här på sin andra skiva så har de dragit ner lite på de allra mest uppenbara Thin Lizzy-referenserna och börjat hitta sin egen stil. Den stilen är inte alls tokig och jag hoppas att de fortsätter utvecklas i samma riktning för då kan det bara bli bättre. Bra är det redan!

8. MAGISTER TEMPLI - Into Duat (7,5/10)

En mycket stark platta, med låtar som drivs av riktigt tunga riff. En lyckad korsning mellan den doom som bandet emellanåt flörtar med och heavy metal. Därtill en originell sångare som ger låtarna ännu en dimension.

9. NIGHT VIPER - Night Viper (7,5/10)

Årets debut! Pigg och nästan lite punkig i sin framtoning har jag förundrats över skivans kraft flera gånger då jag lyssnat på den. På flera ställen tycker jag mig kunna höra influenser i rakt nedstigande led från Metallicas "Kill ´em all". Helt klart ett spännande band att följa!

10. CHRISTIAN MISTRESS - To Your Death (7,5/10)

På sin tredje skiva hittar bandet från Portland, Oregon helt rätt. Förresten, varför "hör det till" att alltid skriva ut delstaten när det man skrivit en amerikansk stad? Man skriver ju inte "Örebro, Närke", "Milano, Lombardiet" eller "Hannover, Niedersachsen". Nåväl, det lämnar vi därhän, men bandet i fråga har både en egen stil och ett eget sound och dessutom en sångerska med en röst som passar perfekt till musiken. 

...och där var listan slut!

Just utanför topp tio hittar vi bland annat Lucifer med sin debutskiva "Lucifer I", Uncle Acid & The Deadbeats med sin fjärde fullängdare "The Night Creeper", finska nykomlingarna Lord Fist med debuten "Green Eyeleen" och Iron Maiden med sin förvånansvärt starka "The book of souls". Alla fyra är bra plattor, men når inte riktigt upp till de på listan. Lord Fist ska dock bli spännande att följa och att Iron Maiden hade ett så starkt album i sig trodde jag definitivt inte efter de senaste tre sömnpillren!

En samling som är värd att nämna är "Rock n´ Roll Rebels & The Sunset Strip". En samling på fyra CD samt ett tjockt häfte där vi får höra och läsa om många av de band som tillhörde den legendariska eran i Los Angeles på 80-talet, men som aldrig slog igenom för den breda massan. Här finns en hel del guldkorn och det mesta är i mycket bra kvalitet rent ljudmässigt.

Vad finns det i övrigt att säga om skivorna och banden på listan?

Tja, att sex av dem är från Sverige visar på två saker:

1) att jag gillar svenska band

2) att svensk hårdrock står sig bra även internationellt 

Tilläggas kan att de tre sista banden på listan, alltså de på plats 8-10, samtliga spelade på Kulturhuset Rebus i Helsingborg i oktober.

Därmed har vi alltså även kommit fram till kategorin "Årets konserter"!

Till skillnad från föregående år kommer jag inte att lista spelningarna efter betyg, utan det blir helt enkelt en kortfattad tripp längs minnenas allé i kronologisk ordning. Kommer jag ihåg konserterna idag så är det ju ett bra betyg!

Den första spelningen jag minns från 2015 var på Babel i Malmö då Blues Pills spelade där. Förband var Vidunder och det lokala Malmöbandet Magic Jove och det var utan tvekan det sistnämnda som imponerade mest på mig. Att Blues Pills var bra visste jag ju redan och de gjorde mig inte besviken.

Magic Jove, Babel, Malmö

Blues Pills, Babel, Malmö

Nu tar vi ett hopp framåt i tiden till april, då det mäktiga Wolf spelade på The Tivoli i Helsingborg, med gamla klassiska 220 Volt som förband. Wolf blir man så klart aldrig någonsin besviken på och även 220 Volt gjorde bra ifrån sig. Samma kväll hade bandet, Wolf alltså, premiär för sin nya öl - eller ale, som de döpt till Wolf Heavy Metale. Lite småfyndigt!

220 Volt, The Tivoli, Helsingborg 

Wolf, The Tivoli, Helsingborg  

En dryg månad senare befann jag mig på Biljardkompaniet i Kristianstad där jag skulle se Black Trip för första gången. De gav järnet trots att så få personer hade hittat dit. Skärpning, Kristianstadfolk!

Black Trip, Biljardkompaniet, Kristianstad.

Juni var en bra månad för konserter och den började på bästa tänkbara sätt med Ghosts uppvärmningsgig i hemstaden Linköping på lilla Club Doom och The Crypt. Jag hamnade inte jättelångt bak, men ändå såg jag i stort sett ingenting. Dagen efter blev bättre då bandet spelade på Sweden Rock Festival och jag gick tidigt till scenen där Ghost skulle spela. Den här gången såg jag betydligt bättre och var mycket nöjd med konserten!

 Ghost, Club Doom, Linköping.

Ghost, Sweden Rock Festival.

Dagen efter var det dags för Wolf igen och dagen efter överraskade Riot V med en riktigt bra spelning! Även gamle barndomsidolen Ace Frehley sticker ut från minnet på ett positivt sätt från festivalen.

Wolf, Sweden Rock Festival.

 Riot V, Sweden Rock Festival.

Ace Frehley, Sweden Rock Festival.

Nästa minne jag har är från spelningen på Rock n´rollklubben i Lund med Royal Ruckus, som jag nog sett över tio gånger vid det här laget. De levererar alltid! Med sig den här gången hade de dessutom bandet som överraskat så positivt på mig ihop med Blues Pills tidigare under året - Magic Jove!

Magic Jove, Rock n´ Rollklubben, Lund.

Magic Jove gjorde en riktigt, riktigt bra spelning och jag vill återigen passa på att tipsa om bandet. Ge dem en chans!

Den här kvällen tillhörde dock Royal Ruckus som utan tvekan gjorde den bästa spelning jag sett med dem. Det är helt uppenbart att rutinen de börjar få från spelningar på exempelvis Sweden Rock       (jo, jag såg dem där också) börjar ge resultat. Alla medlemmarna tar för sig på ett helt annat sätt än tidigare och mest av allt märks det på sångerskan och fronfiguren Guernica Mancini. Vilket underbart namn förresten! Det är en säkerhet och pondus i hela bandet som gjorde att publiken rycktes med och faktiskt blev det lite trängsel framför den lilla scenen. Mycket bra!

Royal Ruckus, Rock n´ Rollklubben, Lund.

I oktober besökte jag ett för mig nytt spelställe, nämligen Kulturhuset Rebus i Helsingborg. Jag hade köpt biljett för att jag ville se amerikanska Christian Mistress, vilka inte hör till vanligheterna att man får chansen att se. Med på köpet fick jag norska Magister Templi och Night Viper från Göteborg som inledde tillställningen.

Night Viper, Kulturhuset Rebus, Helsingborg. 

Efter en mycket energifylld spelning som gjorde mig glad i sinnet, tog Magister Templi över och även om deras musik är helt annorlunda än Night Vipers, så gjorde de lika stort positivt intryck på mig. Avslutande huvudbandet Christian Mistress höll även de en hög klass så det var en riktigt lyckad utflykt, särskilt med tanke på den synnerligen överkomliga entrékostnaden på endast 100 kr.

Magister Templi, Kulturhuset Rebus, Helsingborg. 

Christian Mistress, Kulturhuset Rebus, Helsingborg. 

Lite drygt en vecka senare hade Enforcer tagit med sig Wolf och spelade på lilla KB18 i Köpenhamn. Det var en skum lokal som låg längst in i en gränd och inte heller här hade jag varit där tidigare, men för två sådana eminenta band var det mer eller mindre ett måste att ta sig dit. Banden gjorde mycket bra ifrån sig båda två trots den dåliga uppslutning av publik. Niklas i Wolf hade lite svårt att bestämma sig för om han skulle prata svenska eller engelska med publiken och det blev lite av varje.

 Wolf, KB18, Köpenhamn

Enforcer, KB18, Köpenhamn

Året avslutades i konsertväg redan i november med dubbla doser av Ghost, först i Lisebergshallen i Göteborg den 11 november och några dagar senare i Köpenhamn den 14:e. Den sistnämnda hade en lite spänd känsla över sig då det var dagen efter dödsskjutningarna i Paris och även om ingen sa något så tror jag att alla kände sig lite extra på vakt. Från scenen påbjud Papa Emeritus III en tyst minut för att hedra offren vilket var vackert, även om en del drägg respektlöst fortsatte att bröla.

 Ghost, Lisebergshallen, Göteborg.

 Ghost, Amager Bio, Köpenhamn.

På det hela taget ett bra konsertår!

Om jag ändå MÅSTE lyfta fram några konserter lite extra så får det bli Royal Ruckus / Magic Jove på Rock n´ rollklubben i Lund och Christian Mistress / Magister Templi / Night Viper på Kulturhuset Rebus i Helsingborg. Kombinationen små, intima spelningar, extremt bra framförande av alla band, positiv överraskningseffekt och entusiastisk publik gör att dessa båda spelningar sticker ut lite extra.

Under året har det dykt upp en del debutanter också och de jag vill lyfta fram lite extra är Göteborgsbandet Night Viper (ett jävla tjatande om dem), Malmöbandet Magic Jove och finska  Lord Fist. Jag har redan skrivit om alla tre, men jag vill ändå framhäva dem lite extra.

Royal Ruckus är ett annat band som jag gärna vill fortsätta att pusha för, vilket jag gjort i flera år nu! Det känns som att det äntligen håller på att lossna lite för bandet i och med att de får spelningar även utanför sin omedelbara närhet. Senaste året ha de spelat i Uppsala, Linköping, Göteborg och till och med en liten avstickare till Kroatien. Med mycket mer. Dessutom har de nyligen släppt sin fjärde EP "Wake Up" och med lite flyt så fortsätter det åt rätt håll för bandet!

Som en parentes vill jag även flika in att Huntress gjort årets coolaste musikvideo till låten "Sorrow"!

Till sist det tråkiga som hänt under året.

Sorgligt 1 - In Solitude

2013 hade jag skivan "Sister" med In Solitude som det årets bästa här på bloggen. I fjol var det       Sister Sin och deras "Black Lotus" som hamnade överst på listan. I år meddelade båda banden att de lägger av. Riktigt tråkigt och det grämer mig mycket.

Sorgligt 2 - Sister Sin 

Rent personligen kan jag även meddela att 2015 var första åren sen 2010 som jag inte sett Spiders live en enda gång. Det får jag förhoppningsvis ta igen under 2016.

Sorgligt 3 - inget Spiders på hela 2015!

Avslutningsvis måste givetvis även Lemmy nämnas. Min absoluta favorit när det gäller ikoner inom hårdrocken. Den störste, kort och gott. Vad man än skriver för hyllningstext så blir det för lite. Han är utan tvekan den som fått flest hyllningar på sociala medier av de avlidna musiker jag kan komma ihåg på rak arm. Än idag, mer än en vecka efter hans hastiga bortgång, domineras trådarna på olika hårdrocksforum av honom och Motörhead. Även det han sa till Mikkey Dee när han fått beskedet är värt att upprepas: "I´ve had a good run. Fuck it!".

Tragiskt. Sorgligt. Ofattbart. R.I.P. Lemmy!

Jag lyfter på hatten för Lemmy och ser fram emot ett 2016 som förhoppningsvis innehåller färre av dessa trista händelser.

Enforcer - Live by fire. Sjukt fet box!

Enforcer blir bara bättre och bättre för varje skiva och deras senaste studioplatta "From beyond" är utan tvekan en av årets bästa. Därför är det lite trist att båda konserterna som den här boxen innehåller är inspelade 2013, alltså nästan två år tidigare. Lite trist och mycket märkligt att man väljer att släppa så pass gamla spelningar på skiva nu, men det är alltjag har att invända på den negativa sidan. Eller nästan förresten, det finns en sak till som jag kommer till alldeles strax.

Just den här utgåvan i box-version gjordes i 500 exemplar och såldes endast via Nuclear Blast postorder. Till min stora förvåning sålde den slut enbart på förhandsbokningar och när datumet för släppet väl kom så var den alltså redan slutsåld. Lite överraskande som sagt, eftersom 500 exemplar ändå är ganska mycket och den släpps ju även som CD/DVD, vinyl och säkert även som download och annat modernt. Imponerande.

Nu till själva innehållet och givetvis är musiken det huvudsakliga och här bjuds vi på två olika inspelningar. Den första är inspelad i Aten i januari 2013 och den kommer i full version på CD och i något nerklippt version på LP. 

Boxen innehåller även den i sig begränsade utgåvan med CD och DVD i utvikbart digipak och då får du dessutom en professionellt TV-inspelad konsert från Tokyo i oktober samma år.
Både LP och CD/DVD finns givetvis även att köpa separat så du behöver inte leta efter den här boxen för att hitta dem.

Men om vi nu ändå fortsätter att prata om just det här släppet så är själva boxen stor som en LP skiva och ganska tjock och innehållet är inget annat än rent godis!

Här finns LP-versionen av konserten i blå vinyl och den färgen finns bara att få i den här boxen. Den nyss nämnda begränsade CD/DVD-utgåvan finns som sagt också med här och likaså en stor poster med omslagsmotivet. Som om inte det vore nog så medföljer även en 10" vinylsingel med tre nya låtar, ett individuellt numrerat äkthetsintyg samt en 48-sidig bok med massor av intressanta bilder från bandets första tio år.

Underbart!

Om jag nu ska återkomma till det negativa så stör det mig att DVD-konserten är ganska dåligt dubbad, eller snarare synkad. Troligen (med 99 % säkerhet) har bandet valt att rätta till eventuella missar i konsertupptagningen och det säger jag inget om. Som Paul Stanley brukar säga: "Det finns ingen anledning för oss att låta ljudet av en tappad gitarr vara med bara för att det äkta". Jag håller med till 100 % och har inget emot att saker och ting fixas till och förbättras i studio i efterhand.

Dock bör det göras med finess och här blir det uppenbart ganska ofta att sångaren sjunger trots att han har huvudet bortvänt från micken och just sådana saker kan störa mig något alldeles fruktansvärt. Det funkar som sagt om man lyssnar på en CD, men när man ser konserten på TV så vill man att det åtminstone ska se äkta ut, även om det inte är det till 100 %. Missförstå mig inte, jag gillar det jag ser och både öset och spelglädjen och publikrespnsen lyser igenom på ett riktigt bra sätt. Men jag kan ändå inte komma runt dubben/synken och njuta fullt ut.

På den andra konserten, den på CD och LP alltså, går ju sådant av förklarliga skäl inte att lägga märke till - och således heller inte att reta sig på - och då blir det mycket mer njutbart i sinnet. Riktigt bra!

Något som också var riktigt, RIKTIGT snyggt var den medföljande boken där livebilder, promobilder, konsertaffischer och annat visas upp i kronologisk ordning. Speciellt turnébilderna på bandet utanför scen är roliga att se. Som till exempel när de poserar på en amerikansk landsväg med "turnébussen" (en van med släp) och en massa öde landskap i bakgrunden. Av bara den bilden får man en känsla av att nästan själv vara med i sällskapet och kan tänka sig in i hur det är att vara ett kompisgäng som kör runt i det stora landet i väst och spelar. Det finns något romantisk i det, samtidigt som det vittnar om ett riktigt hårt slit att köra från ställe till ställe i en liten van.

Bilden på bandet där de står och käkar i ett sunkigt litet kök i Holland är en annan höjdare.
Sen finns det ju ett gäng bra bilder på bandet på scen också, men de två nämnda bilderna är de jag minns bäst, eftersom de ger en bild av bandet som man vanligtvis inte ser.

På det hela taget så är jag riktigt nöjd och glad över att jag efter mycket velande till slut bestämde mig för att köpa den här boxen. Från början hade jag egentligen tänk att köpa den "bara för att ha den" och hade ingen tanke på att öppna plasten. Oturligt nog så hade plasten spruckit längs hela den ena sidan och eftersom boxen var slutsåld så orkade jag inte hålla på att munhuggas med Nuclear Blast heller utan öppnade den alltså, vilket jag faktiskt inte ångrar!
Den är värd varenda krona och även om den som sagt är slutsåld hos Nuclear Blast så går den säkert att hitta på någon auktionssida nära dig så småningom. Nypriset var ca 400 kronor och hittar du den till ett pris inte alltför mycket över det så tycker jag definitivt att du ska slå till.


Jag tänkte avsluta det här inlägget med att göra reklam för ett framtida inlägg som kommer att handla om skivbutiken Record Heaven i Malmö, vid tiden då den var en fysisk butik. Den affären gjorde ett stort intryck på mig och i stort sett alla som lyssnade på hårdrock och hade ett uns av samlarinstinkt i sig. Åtminstone alla i min bekantskapskrets och jag förmodar att de flesta som bodde i närheten av affären kände likadant. Det blir en personlig hyllning skriven utifrån egna minnesbilder av, i mitt tycke, tidernas bästa skivaffär.

Jag hoppas kunna skriva och publicera inlägget någon gång runt jul eller nyår. Den som lever får se. Såvida man inte heter Stevie Wonder. Då får man bara leva.
Vi avslutar med ett par fotografier ur några av Record Heavens smått legendariska skivlistor.
Läs, minns och återkom om en vecka eller två...

 Några Iron Maiden-skivor man inte ser så ofta.

 Första Kiss-plattan från 1974 som testpress hittar man inte var dag.

 Fyra klassiska LP i ett unikt promo-set.

Några roliga AC/DC-plattor.

Vi avslutar resan i Record Heavens gamla skivlistor för den här gången med två udda Deep Purple.

Black Trip + Dead Lord - olika trots likheterna!

Det är något med de båda banden Dead Lord och Black Trip som gör att jag nästan ser dem som tvillingband. Bortsett från det faktum att båda banden är svenska så finns det en hel del som sammanbinder dem, i alla fall på ytan. Båda släppte sina debutplattor 2013, de delade en singel 2014 (se tidigare inlägg), deras nya skivor släpptes med en veckas mellanrum tidigare i år och som om inte det vore nog så hade Dead Lords sångare på sig en Black Trip-t-shirt när en av deras konserter TV-filmades 2014. Inte illa!

Hakim Krim på tysk TV i sin Black Trip-tröja!

Sedan jag skrev om det första släppet av denna singel (se länk i första stycket) så har High Roller Records hunnit med att 

ge ut singeln i 500 exemplar till. 250 ex vardera i lila eller svart vinyl.

Om det inte räcker med likheter där så kan jag hänvisa till den tyska tidningen "Deaf Forever" nummer 7 där närheten mellan banden blir sjukligt uppenbar. Redan på omslaget så står bandnamnen tätt ihop, inne i tidningen är artiklarna om banden direkt efter varandra och på redaktionens topplisa över de senaste månadernas bästa skivor så ligger banden etta och tvåa!

Går man ner på mikronivå och granskar de olika skribenternas listor så ser man även där ligger banden ofta direkt efter varandra, men där får ni helt enkelt ta mig på mitt ord!

De båda banden trängs om utrymmet på omslaget...

...och inne i tidningen slår de också följe...

...precis som skribenternas topplista! Imponerande läsning. Notera Ghost på delad åttondeplats.

Skrapar man lite djupare så inser man dock att banden trots allt inte är speciellt lika varandra. Snarare kompletterar de varandra på ett ypperligt sätt och man tröttnar inte på dem även om man skulle spela deras två senaste skivor i sträck efter varandra i fyra timmars tid. Ja, det var precis vad jag gjorde för någon månad sen när jag satt och slängde filer och rengjorde datorns hårddisk från en massa överflödigt bråte. Allt som allt tog det ca fyra timmar och det var dessa två plattor jag hade igång och som avlöste varandra. Jag tröttnade inte på en enda låt, utan snarare ville jag höra mer, vilket ju alltid är ett bra tecken.

 Även på tyska tyska tidningen Rock Hards framsida trängdes de...

...och samma sak i deras topplista, men här låg de några steg lägre.

Om vi börjar i alfabetisk oordning med Dead Lord så tyckte jag att deras debutskiva - även om den var riktigt bra - lät lite väl mycket som en Thin Lizzy-kopia. Det lät som skivan Thin Lizzy hade spelat in 1978 men aldrig släppt, typ.

Jag ska försöka sluta skriva Thin Lizzy nu och på den nya skivan "Heads held high" finns förvisso referenserna till nyss nämnda grupp kvar, men de är inte på långa vägar lika påtagliga. Det är främst gitarrkompet och trumspelet i själva verserna som minner om Phil Lynotts band.

Som ofta är fallet så är det sångaren man lägger märke till först. Ibland på gott och ibland på ont, men i Dead Lords fall är det definitivt på gott då Hakim Krim har en mycket uttrycksfull röst som skiljer sig från mängden och som sticker ut på ett positivt sätt.

Även gitarristen Olle Hedenström utmärker sig på ett positivt sätt med ett flertal mycket minnesvärda gitarrsolon, ibland i rena dueller med nyss nämnde Hakim. Mycket underhållande och bra!

Basisten och trummisen sköter sitt utan att sticka ut, vilket till stor del förmodligen kan förklaras med att mitt intresse för bas och trummor är begränsat. De kompletterar på ett utmärkt sätt.

Dead Lord

Skivan har spelats flitigt och jag har inte tröttnat än. Det vi bjuds på är välspelad och välproducerad gitarrdriven hårdrock med fokus på melodi. Möjligen mattas farten en aning med låtarna 4-6 och drar ner betyget ett snäpp, men det är ju å andra sidan ytterst få skivor som håller genuint hög klass rakt igenom. Det ska också nämnas att bara för att tempot mattas och jag tycker att låtarna blir lite segare, så betyder det inte att låtarna är dåliga. Bara lite sämre än de andra på plattan, men samtidigt betydligt bättre än det mesta annat som släpps.
Jag vill även passa på att ge stort beröm till det coola omslaget!

Dead Lords senaste skiva "Heads held high". 

Här är High Roller Records egen upplaga, 200 exemplar i klar vinyl + poster & textblad.

Min absoluta favorit på skivan är den annorlunda "The bold move" som börjar väldigt lugnt och långsamt ökar för att komma upp i ett vansinnigt gitarrtempo innan den tvärt och abrupt återgår till det lugna tempot och slutar på samma sätt som den började. Oväntat och enastående vackert! Sannerligen "a bold move".

Även "Ruins" är en låt som jag vill lyfta fram. Samma sak här, det är det vackra gitarrspelet, solona och senare det gemensamma solot som gör mig nästan tårögd. 

Klicka på länkarna nedan så får ni se låtarna live där Hakim förresten har ovan nämnda Black Trip t-shirt på sig!

7,5/10

Rekommenderad lyssning:

Ruins

The bold move

Black Trip

Nu går vi raskt vidare till det andra bandet för dagen: Black Trip och deras "Shadowline".

Här är det betydligt mer fartfyllt och rifforienterat. Jag kommer att tänka på årtalet 1980 och anledningen är att skivan till stor del låter som en hybrid av två av de bästa skivorna som kom det året: Thin Lizzys "Chinatown" och Iron Maidens debutplatta. Den har drivet och energin från "Iron Maiden", medan man plockat känslan för melodi och gitarrkomp från "Chinatown".

Till och med själva ljudbilden låter som en kombination av dessa plattor. Det är välproducerat, men låter ändå rått och opolerat på något sätt. 

Om Dead Lord är 30/70 i förhållandet heavy metal/hårdrock, så är siffrorna de omvända för Black Trip. Det är mer fart överlag och sångaren Joseph Tholl har ett riv i rösten som passar perfekt för den här typen av musik. Kanske förloras en del av den själfullhet som kan höras hos Dead Lord, men å andra sidan låter detta mer som klassisk metal-sångare, vilket är ytterligare en skillnad mellan de på ytan ganska lika banden.

Black Trips senaste skiva "Shadowline". Orange spräcklig vinyl.

Har ni hittat den här obskyra bloggen så är jag övertygad om att ni känner till alla turer med bandmedlemmar och vilka andra band de är med i och tidigare varit med i. Det är en riktig härva som jag inte tänker ta upp här, men vi kan konstatera att - trots att "Shadowline" bara är bandets andra fullängdare - så har medlemmarna var för sig hunnit med betydligt mer än så.

De kan utan tvekan sitt hantverk och är nästan vad man kan kalla en supergrupp inom sin genre.

Att de är rutinerade märks på både låtskrivande och framförande. Det låter kvalitet lång väg.

Precis som i fallet med Dead Lord så vill jag även skjuta in att jag gillar omslaget väldigt mycket. Klassiskt i all sin enkelhet!

Black Trip live på Biljardkompaniet i Kristianstad den 22 maj, 2015.

Jag hade glädjen att se bandet inför en sorgligt fåhövdad publik på Biljardkompaniet i Kristianstad i maj i år där de gjorde en synnerligen stabil spelning och har ni möjlighet så är mitt råd att se bandet. Det rådet gäller förstås även Dead Lord och med tanke på att de verkar ha så mycket gemensamt så vore ju en gemensam turné något att sukta efter.

8/10

Rekommenderad lyssning:

Shadowline

The storm

Vad är det här för nåt? Är det månne en fingervisning om vad som kan komma att dyka upp här på 

bloggen inom de närmaste veckorna? 

Spänningen är olidlig...

W.A.S.P. - Golgotha

Jag blir inte klok på den här skivan.

När jag lyssnar på låtarna så är det egentligen bara "Shotgun" som faller utanför ramen och utmärker sig som ren utfyllnad. Övriga låtar är allt ifrån "helt ok" till "riktigt bra", men ändå minns jag inte en enda av dem när skivan är slut.

Det ska redan här sägas att jag tycker att skivan faller in i mönstret som inleddes med "Dominator" (2007) och som fortsatte med "Babylon" (2009) där låtarna på samtliga tre skivor låter ganska snarlika varandra. Skillnaden är dock att topparna från de två föregående skivorna saknas på den nya, vilket i ärlighetens namn egentligen började märkas redan på förra skivan. Det blir nästan plågsamt uppenbart här. 

"Golgotha" släpptes i en begränsad upplaga (1500 exemplar) i en rund plåtburk med logon i relief.

Mycket stilig utgåva som förutom CD i digipak även innehåller ett kort, en tygflagga, ett litet hängsmycke samt en vinylsingel som bara finns tillgänglig i den här utgåvan.

Från "Dominator" kan vi exempelvis hämta "Take me up" och "Heaven´s hung in black", två låtar som inte skämts för sig på någon W.A.S.P.-samling och från "Babylon" kan man plocka "Crazy" och "Godless run" till samma hypotetiska samlingplatta. Låt vara att båda de sistnämnda i sin tur är rip-offs på egna tidigare låtar ("Wild child" och nyss nämnda "Heaven´s hung in black" känns igen), men från senaste plattan kan jag inte hitta ett enda spår som jag absolut vill spara för eftervärlden. Eller jo förresten, titelspåret. Men det är också allt.

I stort sett varenda låt känns igen från tidigare plattor, utan att för den sakens skull vara rena kopior. Det är som om Blackie kört sina låtidéer i en mental centrifug om och om igen de senaste skivorna för att få ut mesta möjliga ur dem. Den första rundan klarar de sig bra. Andra omgången är hysad även om man börjar se tecken på slentrian och nu - tredje gången gillt - är låtidéerna helt urvattnade och bara ett fåtal borde ha klarat sig igenom kvalitetskontrollen.

Som låtskrivare är det förvisso bra att ha en egen stil, vilket Blackie Lawless onekligen har. Det här gränsar dock tyvärr till ren fantasilöshet.

Förutom plåtlådan så passade jag även på att lägga vantarna på utgåvorna i silver vinyl och guld vinyl, 200 exemplar vardera.

Det är inte det att det är dåligt, utan snarare låter det oengagerat och trött. Blackie må ha en grym röst, men här sjunger han antingen för högt eller också kvider han fram snyftningar och det blir ganska påfrestande i längden att lyssna på. 

Vill man vara ironisk kan man då framhäva på pluskontot att skivan bara är 43 minuter, men med tanke på att det gått ganska exakt sex år sedan förra skivan, vilket är det i särklass längsta gapet mellan två skivor i bandets karriär, så tycker jag nog att man kan förvänta sig något mer av Gamle Svarten.

Å andra sidan, eftersom detta är det bästa han förmår att åstadkomma så kanske vi bör sänka förväntningarna inför framtida släpp. Han har ju skämt bort oss med grymt mycket bra musik genom åren. 

Till det positiva hör dock gitarrspelet som även den här gången är briljant. Doug Blair har en förmåga att, även om gitarrerna i grunden också är ganska höga och nästan lite "skrikiga", i stort sett hela tiden hitta rätt ton och melodi utan att det blir enerverande på samma sätt som exempelvis Blackies höga röstläge.

Man varför stoppa där?

I samband med den nya skivan återutgav Napalm Records även "Dominator" och "Babylon" och eftersom pengar är till för att rulla var det bara att fortsätta fylla varukorgen.

Båda släpptes som guld vinyl i 100 exemplar vardera samt i röd vinyl, 200 exemplar vardera.

Nu ska jag inte racka ner på Blackie alltför mycket dock, för det finns ju även stunder då hans röst kommer till sin fulla rätt. Framförallt gäller detta i de lite lugnare partierna på skivan och titelspåret är inget annat än ren magi och ger oss en skymt av den storhet som fortfarande går att frambringa.

Nyss nämnda titelspår borträknat, så gör den ganska skräniga produktionen att herr Laglös till och med i de lugna partierna överlag låter mer ansträngd än han förmodligen egentligen är.

Jag har gett skivan så pass många chanser vid det här laget att jag till sist insett att den faktiskt inte är en växare. Låtarna fastnar inte på samma sätt som de en gång gjorde. Förhoppningsvis kommer historien att visa att "Golgotha" var en liten nedgång i en annars mycket stark diskografi. 

6/10

Rekommenderad lyssning:
Last Runaway
Golgotha

We are Twisted fucking Sister!

Twisted Sister är för många ett plojband som kom från ingenstans och slog igenom tack vare skojiga musikvideos på TV och barnvänliga allsångsrefränger. Det kanske stämmer att de slog igenom på bred front tack vare just detta, men som band hade de redan vid det laget kämpat i åtta långa år på alla upptänkliga barer och småhak i New Yorks förorter. Få band har slitit så hårt för att nå sitt slutliga genombrott och de förkroppsligar uttrycket "paying their dues".

"We are Twisted fucking Sister" är en dokumentär på över två timmar (två timmar och tretton minuter för att vara exakt) som tar dig med på en djupdykning i bandets historia och slutar ett par år innan bandet slår igenom. Nygjorda intervjuer med samtliga medlemmar i den klassiska line-upen och även andra tidigare medlemmar, roadies, fans som var med från starten, skivbolagsfolk i både USA och England - listan kan göras lång!

Allt ackompanjeras av ett fullständigt unikt bildmaterial från de riktigt tidiga åren.

För de av oss som tidigare sett VH1-dokumentären "Behind the music" om bandet och DVD-samlingen "The videos" framkommer kanske inte så jättemycket ny, direkt matnyttig information, men den här dokumentärens stora styrka ligger i all detaljrikedom och återigen; det rika bild och filmmaterialet.

Det är egentligen ganska sjukt att tänka att bandet arbetade sig upp till en position i New Yorks klubbvärld där de drog upp till 10 000 åskådare, mer än de flesta "stora" banden, men ändå vägrades ett skivkontrakt. Som mest drog de 23 000 åskådare till en spelning. Gratis inträde förvisso, men ändå. 23 000 är inte dåligt!

Genom de nygjorda intervjuerna och gamla ljud och filmupptagningar så får vi följa bandet och det är en mycket detaljerad bild som ges av ett oborstat band som inte tvekar att ge sig i slagsmål med publiken, förolämpa den eller håna den - allt för att få en reaktion. Twisted Sister var på många sätt ett "farligt" band och ljusår ifrån den "We´re not gonna take it"-image som de målade in sig själva i ett hörn med senare.

Själva dokumentären finner vi på disc 1, men det medföljer även en bonus-DVD som är väl värd att kolla på. Över en generöst tilltagen tid på nästan två och en halv timme bjuder extramaterialet på massor av intervjuer och anekdoter som inte kom med i huvudfilmen. Vi får bl a höra om hur den ansvariga kvinnan för fanklubben i England blev åtalad för att ha vidarebefordrat bandets meddelanden till fansen - ett meddelande där de använt svordomar. Hon dömdes till 500 pund i böter!

Vidare får vi berättelser om hur Dee i stort sett varje kväll hoppade ut i publiken för att slåss, men att de trogna fansen längst fram tröttnade på att han alltid landade på dem med sina knän eller armbågar och att de vid en spelning helt enkelt flyttade sig så att han landade på golvet. Efter denna hårda landning slutade han att hoppa ut bland publiken...

Eller att de billiga tröjorna som bandet sålde för under två dollar styck var av usel kvalitet men idag är värda smärre förmögenheter.
Eller att Anvil var ett av få band som spelade skiten ur dem på scen, men hur de (Twisted) såg det som en utmaning och redan nästa kväll var det omvända roller.
Sådana små berättelser är guld värda!

Att ett flertal av de ursprungliga fansen får komma till tals och berätta om sin kärlek till bandet ger ett extra djup och trovärdighet till hela projektet.

Det bjuds som sagt på massor av små liveklipp i dokumentären, snuttar av låtar för att accentuera en poäng, och det som hade kunnat höja betyget ett snäpp är om man haft med de kompletta låtarna på bonusskivan. Jag begär inte att vi ska få hela konserterna - om de ens finns kvar - för det är ganska korniga och gryniga filmer. Ofta med dålig skärpa och där ljusstreck dröjer sig kvar efter att kameran råkat filma en lampa eller rent åldersmässiga tecken sen streck på skärmen eller suddig bild. Så det är ju inget som hade varit njutbart att se på under en hel konsert, men nog hade vi orkat med en sju-åtta kompletta låtar alltid. Men vem vet, de kanske har fler DVD:er på gång och kanske att vi någon gång i framtiden får se mer ifrån dessa tidiga år.
Nu får vi förvisso en mycket väl tilltagen bonusdisc ändå med massor av intressant information och roliga anekdoter så jag ska inte sitta här och gnälla. 

Den här dubbel-dvd:n finns i skrivande stund svensktextad för 99 kr hos både Ginza och CDon och jag kan starkt rekommendera den även för folk som kanske inte har bandet som favoriter i vanliga fall.

8/10