W.A.S.P. - nya bildskivor...och lite Judas

Äntligen har de två bästa skivorna med W.A.S.P. släppts som bildskivor.

  Två mästerverk äntligen som bildskivor!

1992 års "The Crimson Idol" släpptes för någon månad sen och det blev ett givet köp. Skivan som återskapade förtroendet för W.A.S.P., eller snarare för Blackie, och som i allt väsentligt är att betrakta som inget mindre än ett mästerverk. Vackert så.

Och så igår - fredagen den 7 juli 2017 - släpptes även debuten som bildskiva. ÄNTLIGEN!

Det har hunnit gå nästan 33 år sedan den först släpptes på hösten 1984 och även om jag är nostalgiskt färgad så är det i mitt tycke ett av de bästa debutalbumen någonsin. Musiken, bilderna, attityden, framförandet - det gick inte att bli tuffare än så i en 14-årings värld 1984.

Att skivan aldrig släpptes som bildskiva på 80-talet är något av ett mysterium. Det årtiondet var ju helt galet när det gäller bildskivor. Det var bild-LP, bild-maxi, shapes, bildsinglar och allt möjligt, men just i fallet W.A.S.P. stannade det vid bild-maxi och shapes. Inte förrän 1989 bröt man mönstret när deras femta skiva "The Headless Children" blev den första bild-LP som släpptes med bandet.

Men debuten lyste med sin frånvaro på bildskivescenen.

Skivan har klarat sig undan till och med under de senaste årens galna trend där massor av äldre skivor har återutgivits- både på vanlig vinyl och bildvinyl - både officiellt och inofficiellt.

Men nu är det alltså äntligen dags och det är återigen Madfish Records som står för släppet.

Skivan kommer i ett omslag där framsidan är utskuret så att man ser vinylen och allt matchar originalutgåvan mycket väl, med samma bilder på både fram- och baksida av omslaget.

Baksidan av själva vinylen är dock lite taffligt designad kan jag tycka, då man helt sonika kopierat ena sidan - den tråkiga sidan dessutom - av originalinnern utan att ta hänsyn till om det passar eller ej. Resultatet blir att hela Tony Richards huvud försvunnit och halva Chris Holmes dito.

Ful och sönderskuren baksida. Usch.

Jag hade hellre sett att de haft omslagets baksida även som baksida av bildskivan, eller kanske en närbild av skelettet, eller den andra sidan av innersleeven, eller...., ja i stort sett vad som helst hade varit bättre än den tråkiga, svartvita och rumphuggna bild vi får nu.

Eller vad tycker ni?

 Mitt eget förslag till baksida på bildskivan. Mycket snyggare!

  Eget förslag nummer två.

Eget förslag nummer tre.

Mycket snyggare, eller hur?

Men nog tjatat om den tråkiga baksidan. Den förnämliga framsidan uppväger allt och bara det faktum att skivan äntligen släppts som bildvinyl är värt att fira! Tack Madfish Records!

Men om vi ändå ska hålla oss kvar vid bildskivor som jag stör mig på så måste jag nämna Judas Priests debutplatta "Rocka Rolla". Skivan släpptes tio år tidigare ä'n W.A.S.P.s debut, men det är inte skivan i sig som jag har problem med, utan det är återigen designen.

Här är den! Källan till nästintill gränslös irritation:

De ansvariga har alla chanser i världen att göra på ett annorlunda sätt. Det är ett så enkelt motiv och tacksamt att designa en bildskiva av. 

Det är ju bara att klippa ut den runda kapsylen och låta den utgöra själva bilden på skivan. Centrumhålet hade man lagt mitt i kapsylen och allt hade varit frid och fröjd. Hur svårt kan det vara?

Men ooooooh nä! Icke!

Jag undrar hur de tänkte.

”Nej, nu ska vi göra det riktigt skevt!"

"Ja, vi låter kapsylen dra upp mot vänster så att vänster- och ovansidan nästan ligger jämnt med ytterkanten på skivan. Sen låter vi där vara en omotiverat stor gräns mellan kapsylens höger- och underkant. Det kommer att se bra ut och är inte alls irriterande…”

Nej, inte alls! Det har bara stört mig de senaste 35 åren ungefär!

Så här BORDE skivan ha sett ut och det känns skönt att äntligen få det ur systemet!

Kiss - Portland kingdom. Snygga bootlegs!

För några veckor sen kom brevbäraren och dumpade av ett paket skivor. Kiss-skivor närmare bestämt. Bootlegs, ännu närmare bestämt. 

Det måste vara en dröm för folk som är lite konstnärligt lagda och dessutom har en design-ådra i sig att formge just Kiss. Det är verkligen bara fantasin som sätter gränser och utbudet med läckra bilder på bandet och dess medlemmar är i det närmaste oändligt!

Det får vi ytterligare bevis på här, när en skiva kallad "Portland kingdom" släpps. Inspelad i Cumberland County Civic Center, den 28 juli 1979 och här utgiven i fem olika versioner. En skiva i svart vinyl och fyra skivor som bildvinyl, men en medlem på varje. Mycket snyggt.

Totalt 125 set.

Alla skivorna kommer i utvikbara omslag (gatefold) och man ser att de hör ihop genom den röda ramen med Kiss-logon runt varje omslag. Baksidorna av bildskivorna är även de identiska, men sen upphör likheterna. 

De fyra utgåvorna med bildskivor har olika omslag och bilder i uppviket beroende på medlem och den högra halvan av uppviket är utskuret så att bildskivan syns där. Väldigt effektfullt blir det med inramningen runt skivan i respektive medlems klassiska färg. Vackert.

Den svarta vinylen har av förståeliga skäl inget hål utskuret i uppviket, utan där får vi istället en färgglad gruppbild i sann "Dynasty"-anda.

Med varje skiva medföljer även en stor poster och även den skiljer sig åt medlem för medlem och ytterligare en variant för den svarta vinylen. 

En sista sak värd att nämna är att det gula klistermärket på omslaget som upplyser om det är svart vinyl eller bildskiva, inte alls är ett klistermärke. 

Det är tryckt på omslaget. Så är det frågetecknet borta.

Som sagt, mycket snyggt.

Nu låter vi bilderna tala!

Svart vinyl, omslag.

Svart vinyl, omslag, skiva och poster.

Svart vinyl, baksida.

Svart vinyl, uppviket.

Paul Stanley, omslag, bildskiva och poster.

Paul Stanley bildskiva och omslag, baksidor.

 Paul Stanley, uppviket. Bildskivan lite utanför omslaget för att visa det utskurna hålet.

 Bildskivan på plats. Lägg märke till den lila ramen runt det utskurna hålet.
Varje medlem har sin respektive färg.

 Ace Frehley, omslag, bildskiva och poster.

Ace Frehley bildskiva och omslag, baksidor. 

Ace Frehley bildskiva, uppviket.

 Peter Criss, omslag, bildskiva och poster.

Peter Criss bildskiva och omslag, baksidor.

 Peter Criss bildskiva, uppviket.

 Gene Simmons, omslag, bildskiva och poster.

 Gene Simmons, bildskiva och omslag, baksidor.

 Gene Simmons, bildskiva uppviket.

Satan's Fall - nytt från Finland!

Satan's Fall är ett nytt band från Finland som bildades så sent som 2015, men som redan lyckats skapa något som nästan kan liknas vid en liten hype. Åtminstone har bandet genererat en hel del snack och i stort sett allt de har släppt under sin korta existens är slutsålt. Det gäller såväl vinyl som CD och tröjor och kassetter och patches och... ja, ni fattar.

Själv fastnade jag för bandet direkt när jag hörde titelspåret från deras senaste EP "Metal of Satan". Det är inget originellt vi bjuds på och redan i första meningen avfärdade jag dem snabbt som simpla Mercyful Fate-kloner. Detta var dock fel, eftersom det faktiskt bara är just där - i den allra första meningen - som sångaren använder sig av så hög sång.

Det vi bjuds på är klassisk heavy metal i samma anda som Wolf, Enforcer, Portrait och liknande band. Aningen sämre producerat dock, men det låter inte dåligt på något sätt för det. Entusiasmen, spelglädjen och den oförfalskade kärleken till musiken räcker och blir över.

Som sagt så är det mesta av deras skivor och merchandise slut, men jag länkar ändå till deras bandcamp-sida där ni kan lyssna på nämnda EP. 

På samma sida finns även deras debutalster, trelåtarssingeln "Seven nights" att lyssna på.

Sedan skivorna släpptes har dock sångaren lämnat bandet. Trist, eftersom jag gillade hans röst.

En liten fotnot värd att nämna är att den handnumrerade upplagan härmed också har nått nya höjder.

Vartenda ett av bandets släpp har kommit i en individuellt numrerad upplaga. Det gillas!

Här följer nu en genomgång av de olika utgåvorna som jag, efter viss möda samt likaledes stor andel  besvär, lyckats snoka rätt på.

 Översikt.

Debutsläppet "Seven nights" släpptes på kassett av bolaget Iron On Iron.

Handnumrerad i en upplaga på 100 exemplar.

"Seven nights" släpptes även som vinylsingel, denna gång av bolaget Undergroud Power Records. Underbart namn!

Den totala upplagan är 333 exemplar och samtliga är givetvis handnumrerade. 

100 exemplar i rosa vinyl och 233 i svart dito. 

Nummer 1 - 100 är rosa vinyl och nummer 101 - 333 är svart. 

 Singeln "Seven nights" släpptes även som CD av ytterligare ett annat bolag, nämligen amerikanska Stormspell. 
Lite häftigt med tryck i utkanten av skivan!

"Seven nights" (till vänster) med lila text och där även Dark Lores och Stormspells logotyper går i lila, medan samma logotyper går i rött på uppföljaren "Metal of Satan". Snyggt! 

Givetvis är även bandets CD-utgåvor handnumrerade.

Både "Seven nights" och "Metal of Satan" är begränsade till 500 exemplar.
Jag fick leta lite efter numreringen innan jag hittade den då den satt på insidan, under själva CDn.

En fördel med CD-utgåvorna är att texterna till låtarna står i det enkla "häftet". 

I vinylutgåvorna medföljer inga texter.

Här har vi 12" EPn "Metal of Satan" som innehåller fyra låtar.

Upplägget är detsamma som på den tidigare släppta singeln "Seven nights",
med en total upplaga på 333 exemplar. Nummer 1 - 100 är grönmelerade...

 ...och nummer 101-333 är svart vinyl.
Det är för övrigt återigen Underground Power Records som står för släppet.

I övrigt är det ingen som helst skillnad på omslagen och det är inget, förutom numreringen, som avslöjar om det är svart eller färgad vinyl.

Kiss och tidningen Poster - del 3

För ett par månader sen, i februari-mars nånting, dök det upp en ny Kiss-special i den till synes aldrig sinande strömmen av Postertidningar, nyproducerade till bandets ära. Återigen rör det sig om imitationer av Posters tyska systertidning "Super-Poster" som distribueras från Nederländerna.

Den här gången är det tiden runt "Unmasked" som avhandlas och i vanlig ordning kommer det ett omslag för varje medlem plus en gruppbild - alla från samma session. Snyggt.

Tidningarna är i den ursprungliga, "riktiga" Poster-storleken, alltså A3, och mycket välproducerade. Jag har inte velat öppna de förslutna plastfickorna som tidningarna kom i så jag kan tyvärr inte ge någon information om det är olika posters i tidningarna. 

Det är nog inga jätteodds om man gissar på att en del likadana posters förekommer i flera tidningar.

50 set producerades och är slutsålda sedan länge.

Se även tidigare inlägg om Kiss och Poster här och här.

Grim Reaper - See you in hell

Kände bara för att dela en underbar låt som håller väldigt bra än! "See you in hell" från skivan med samma namn som kom 1983. Eller var det 1984? Jaja, det kan ni själv googla fram. Steve Grimmett har en perfekt röst, låten är knivskarp, 80-talet är påtagligt både i frisyrerna och musikvideon och mer behöver inte sägas. Bara njut!

Steve Grimmett in action 1983. Eller hur var det nu? 1984?

Black Mirrors, en intressant nykomling!

I början av februari kom jag för första gången i kontakt med det belgiska bandet BLACK MIRRORS genom deras "lyric video" till låten "Funky queen". Jag är väl inte så överdrivet förtjust i just den typen av videos i vanliga fall, men här var musiken så tilltalande att jag inte kunde låta bli att se hela. Låten börjar med ett mycket starkt och drivande riff som övergår i själva låten där sångerskan Marcella Di Troia - vilket underbart namn förresten - är den som sticker ut.

Black Mirrors debut-EP med fyra låtar.
Finns som CD och 12" vinyl. 

Cirka en månad senare senare släpptes den officiella videon till låten men då var jag redan fast!

Baserat endast på den låten hade jag redan beställt deras fyra-låtars debut-EP från Napalm Records och när jag fick reda på att de skulle agera förband till Horisont och Spiders när de spelade i Köpenhamn den första april så var det i första tack vare Black Mirrors som jag köpte biljett.

Detta trots att Spiders är gamla favoriter som jag haft abstinens av att inte sett live på ca två år och att Horisont släppt ett av årets starkaste album hittills i "About time".

Trots det var det alltså Black Mirrors som jag var mest nyfiken på och såg fram mest emot.

Black Mirrors live på Huset, Köpenhamn, 1 april, 2017.

De gjorde mig inte besviken, och ska man döma av den förhållandevis stora publiken i den till ytan ganska lilla lokalen, så verkade även övriga åskådare vara av samma uppfattning.

Det lät tight och bra och det är alltid ett bra betyg när man står och diggar och önskar mer trots att man aldrig hört låtarna tidigare.

Sångerskan Marcella har jag redan nämnt, men jag vill ändå framhålla henne igen.

Hon har en röst som håller väldigt bra live och det var inte förrän jag hörde "Funky queen" live som jag insåg att det faktiskt är hon som framför öppningsriffet i låten!

Black Mirrors live på Huset, Köpenhamn, 1 april, 2017.

I övrigt består bandet av gitarristen Pierre Lateur och basisten Gino Caponi. På nämnda EP spelar även Nicolas Scallet trummor på tre låtar och Nicolas Scamardi på den fjärde, men vilken av dessa - om någon - som är den officielle trummisen har jag inte lyckats lista ut.

Black Mirrors

Rent stilmässigt är Black Mirrors verksamma i ungefär samma musikaliska landskap som Blues Pills, möjligen med en lite vassare egg, och det skulle inte förvåna mig om de blir lika stora.

Alldeles oavsett så är det ett mycket spännande band som det ska bli intressant att följa.

Bandet har lagt ut en del videos inspelade live i deras replokal (förmodar jag) och jag gillar speciellt den bluesiga "Till the land wind blows".

Blå vinyl: 100 exemplar.
Klar vinyl: 100 exemplar.
Gul vinyl: 200 exemplar.
Guld vinyl: 300 exemplar.

Utöver dessa finns EPn även på svart vinyl samt CD.