Sweden Rock Festival 2015 - fredag 5 juni.

Efter den dryga bilfärden till och från Linköping på onsdagen och den sena avslutningen med Ghost på Sweden Rock på torsdagen så kände jag mig lite sliten på fredagen. Därför tog jag det noga övervägda beslutet att hoppa över piratmetallarna i Alestorm - som spelade redan 14:30 och som jag egentligen verkligen ville se - för att istället köra till festivalen ganska sent på fredagen. Favoriterna i Wolf blev i stället det band som jag bestämde mig för att se först denna dag.

De skulle börja 18:45 och med gårdagens strul vid insläppet i färskt minne gav jag mig själv knappt två timmars säkerhetsutrymme och var på plats vid insläppet redan vid fem-tiden på eftermiddagen. Inget strul alls den här gången utan det var i stort sett bara att knalla rakt in. Perfekt!

Förväntningarna stiger. Snart. Snart...

Dock ställde det ju till lite oreda i huvudet eftersom jag inte hade räknat med att ha nästan två timmars "ledighet" att slå ihjäl. Blackberry Smoke borde jag egentligen gilla, men på något sätt rinner deras musik av mig som vatten på en sillgrissla. Inget som fastnar. 

Ett annat alternativ var Dokken, men eftersom jag aldrig egentligen gillat det bandet så var det inget realistiskt alternativ och jag förstår heller inte varför jag tog upp det här.

JAAAAA!!! Äntligen står Wolf på scenen och lyckan är total!

Med ca en timme kvar innan Wolf skulle gå på så gick jag bort till 4Sound-scenen där de skulle spela. Det var redan en del folk på plats, men inte alls lika mycket som inför Ghost kvällen innan så jag fick en bra plats ända framme vid staketet. Den stiliga backdropen var på plats och emellanåt kom sångaren, gitarristen och grundaren, Niklas Stålvind, ut på scen för att kolla någon grej men utan att något jubel alls bröt ut. Märkligt. Ställer man sig i kö i vid en scen en hel timme innan ett så relativt litet band som Wolf ska spela, då utgår jag ifrån att man har koll på vilka medlemmarna är och då bör folket jubla när någon av medlemmarna visar sig. 

Men å andra sidan, jag jublade inte själv heller så det kanske inte är så märkligt ändå?

Bättre liveband får man leta länge efter. Fullt ös från början till slut!

Nåväl, en timme senare hade det samlats betydligt mer folk och jublet bröt äntligen ut när bandet gick ut på scen och körde igång med samma två låtar som inleder deras senaste skiva; nämligen "Overture in C shark" och "Shark attack". Det spelades låtar från alla bandets skivor, utom debuten, och det gjordes på ett mycket bra sätt. Samspelt och övertygande. 

Basisten Anders "Tornado" Modd - alltid lika glad!

Dagen efter såg jag honom och Simon "Demon" Johansson stå och digga till Riot V. 

Givetvis vågade jag inte gå fram och tacka för den utmärkta showen .

Efter ett tag kastade Niklas ut sin tröja till publiken och både gitarristen Simon och basisten Anders, vilken som vanligt var ett enda stort leende spelningen igenom, bytte ideligen platser med varandra, intog klassiska poser och visade rent allmänt att de verkligen trivdes. Även den för dagen renrakade trummisen Richard är svår att undgå när han attackerar sina trummor med sådan furiositet.
Finns det ett sådant ord? Jaja, ni förstår vad jag menar.

Anders tar sin traditionsenliga promenad ute bland publiken. Eller i detta fallet framför densamma.

En timme är givetvis på tok för kort tid för Wolf, men man får  vara nöjd med det lilla. Timmen gick alldeles för fort och efter vad som kändes som ett ynkligt ögonblick så var konserten slut. Jag lyckades fånga en ölkylare som kastades ut, låt vara att det var många som kastades ut, men ändå. Jag fångade en! Jag fångade en!

JA! Det finns en gud trots allt! Jag fångade en ölkylare som Wolf kastade ut!

Efter den sista låten så upplyste Niklas om att de som ville kunde stanna kvar för att få plektrum eller trumpinnar eller ta bilder, men jag gick och köpte en Coca-Cola istället. 

Demon och Viper träffar fans efter spelningen.

Jag uppskattar givetvis att de tar sig tid att träffa sina fans och ge bort saker, men jag kan inte låta bli att dra paralleller till scenen i "Jurassic Park" där de försöker lura fram T-Rex genom att locka med en fastbunden get. 

"T-Rex vill inte bli matad. Han vill jaga sitt byte", säger Sam Neills rollkaraktär och ungefär så känner jag också. Att bara få ett plektrum eller en trumpinne är inte alls lika spännande som att fånga den under konserten. Då känns det mycket mer äkta på något sätt.
Men som sagt, det är ju bara jag. En uppskattad gest hursomhelst. Konserten? Högsta betyg givetvis!

Efter denna fantastiska spelning svalkade jag mig som sagt med en kall och fin Coca-Cola, livets själva mening. Backyard Babies lirade på Rock Stage, men de lider av samma åkomma som de tidigare nämnda Blackberry Smoke: jag borde gilla deras raka och röjiga rock, men av någon anledning är jag helt likgiltig inför deras musik.

De hade dock en stor publik vid sin spelning så det märktes att de var uppskattade. Kul för dem, även om jag personligen inte bryr mig.

Jag hånade på förhand Mad Max, ett band som jag aldrig gett någon ordentlig chans på grund av deras - i mitt tycke - usla bandnamn. Jag måste dock tillstå att i Rockklassikertältet gjorde de definitivt inte bort sig. Det lät riktigt bra!

Mötley Crüe har ju aviserat att de ska avsluta sin karriär i Los Angeles på nyårsafton för att sedan aldrig mer spela tillsammans. Eller åtminstone inte turnera ihop mer som band.

En liten kul detalj i sammanhanget var att Sweden Rock Magazine tryckte sitt senaste nummer med fyra olika omslag - ett för varje medlem. Ja, fem olika omslag eftersom vi prenumeranter fick ytterligare en variant. Men fyra olika omslag gick alltså ut till butikerna. Man kunde beställa de fyra omslagen direkt från tidningen för 200 kr inklusive frakt och givetvis ville jag ha dem allihop, men tänkte samtidigt att det inte är någon brådska.

Det var dumt tänkt.

Prenumerationsupplagan av Sweden Rock Magazine.

Tidningarna sålde snabbt slut hos Sweden Rock Magazine så jag blev utan! Nu inleddes en förtvivlad och desperat jakt på en tidning vars innehåll jag redan hade och där det enda som skiljde var omslaget. Ett av omslagen hittade jag i min hemstad, ett annan i grannstaden och ett tredje i ytterligare en annan stad. 

Om jag körde runt i dessa städer enkom för att leta efter tidningar med andra omslag än de jag hade? Nej, givetvis inte. Det..öhh..vore ju..tecken..på..öhh..galenskap.

De här numren som såldes i butikerna var alla identiska, förutom omslagen då förstås.

En härlig känsla när alla äntligen var i hamn.

Det sista omslaget verkade undfly mig och jag började så smått misströsta och leta efter broar att hoppa ifrån eller tåg att kasta mig framför. Men så, på väg till Ghostkonserten i Linköping, så stannade jag vid en mack längs E4:an och där, mellan Hemmets Veckotidning och Lektyr ungefär, uppenbarade sig det sista omslaget och en stor frid sänkte sig över sinnet.

Nåväl, där kom jag ifrån ämnet en aning bara för att skryta om att jag kört land och rike runt för att jaga fyra tidningar vars innehåll jag som prenumerant redan läst och där jag fick betala 79 kr st + bensinkostnad för något som jag kunnat få för 200 kr om jag varit lite snabbare och beställt direkt från tidningen själv. 

Vad lär vi oss då av detta? Tja, ingenting förmodligen.

Vince och Tommy. Vince låter inte som förr, men Tommy är fortfarande en riktigt bra trummis. 

Lite märkligt att recensenterna hackar på honom faktiskt.

Nu till själva spelningen med Mötley Crüe som sågades totalt av Aftonbladets recensent Marcus Larsson, vilken gav konserten ett minustecken och spydde galla och hade en allmänt ironisk ton som jag inte gillar när det gäller recensioner i "riktiga tidningar" som Aftonbladet och Expressen. På en del andra ställen har det visats klipp på "Dr. Feelgood", där Vinces mikrofon la av och bandet hade teknikstrul och hamnade helt i otakt, och sen hänvisats till att det var så det lät konserten igenom. Givetvis var det inte det.

Det verkar som att det var mer än jag som tog bilder...

Jag säger inte att det var en kanonspelning för det var det inte. Verkligen inte. Dock tycker jag inte heller att det var den totala flopp som man kan få för sig att det var när man läser recensionerna. Det är som om folk vill överträffa varandra i att såga på coolast sätt och använda en massa häftiga omskrivningar i stället för att berätta hur det verkligen var.

Stackars Tommy att sitta och jobba i den där varma ringen av eld och ingenting att titta på!

"Anarchy in the UK" har en del gnäll över, men det var en låt som verkligen fick med sig publiken och på vilket sätt kan det vara fel? Klassiker som "Looks that kill" och "Shout at the devil" lät väl ok, men inte mer, medan det exempelvis i en annan cover - "Smokin´ in the boys room" - tände till rejält igen. 

Avslutande "Home sweet home" lät helt ok. Tommy vid klaviaturen.

"Wild side", "Girls girls girls" och "Kickstart my heart" tycker jag att de klarade ganska bra. Återigen, inte mästerligt, men utan att skämmas i alla fall. Avslutande "Home sweet home" var kvällens höjdarlåt, tillsammans med det massiva användandet av pyro. Det är förstås inget bra betyg åt ett band när elden och bomberna är det man minns bäst, men tyvärr är det nog så den här gången.

Om ett halvår så lämnar Mötley Crüe oss för alltid.

Går man på en konsert med Mötley Crüe 2015 och förväntar sig att de ska låta som 1984 så blir man besviken. Men vem förväntar sig det egentligen?

Alla som är någorlunda intresserade av bandet vet att de inte längre låter som de en gång gjorde, så det bör inte komma som någon överraskning.

Hejdå, Mötley Crüe!

Som sagt, jag säger inte att det var en kanonspelning för det var det inte. Ganska långt därifrån faktiskt, men den var heller inte så genomusel som folk vill göra gällande. För mig är en konsert så mycket mer än bara hur bandet låter på scen. Det är inramningen, publikresponsen, effekterna och allt annat sammantaget som speglar sig i betyget.

Vill man ha perfektion så är det bästa alternativet att stanna hemma och lyssna på skivorna.

HEJ DÅ, SA JAG!!!

Avslutningsvis tycker jag att det är ganska lågt, till och med för att vara Aftonbladet, att skriva en recension på det sättet som Marcus Larsson gjorde, där det enda målet tycks vara att göra sig lustig och plocka hem billiga poäng.

Definiera "hipster".

Det som stör mig allra mest är dock att jag känner att jag sitter och blir smått upprörd av vad Marcus Larsson skriver. Det är ju samma hippa och creddiga Marcus Larsson som tog upp en fjärdedel av en sida i Aftonbladets bilaga "Hårdrock!" med bara sitt namn och en bild av sig själv klädd i en cool Mötley Crüe-tröja, komplett med pentagram och "Shout at the devil"-text och allt!

Jag borde veta bättre än att reta mig på sådana.

Betyg på de hela konserterna jag såg:

Wolf: 5/5
Mötley Crüe: 2/5

Fortsättning följer...

Sweden Rock Festival, torsdag 4 juni 2015

Så var det återigen dags för den årliga trippen till Norje strax utanför Sölvesborg i Blekinge. Jag hade köpt biljett för tre dagar - torsdag till lördag - och festivalen lockade i år med många av mina absoluta favoriter på speschemat, där Ghost och Wolf stack ut lite extra.

Eftersom jag var lite sliten efter onsdagen, då jag suttit bakom ratten i sammanlagt lite drygt 70 mil efter att ha kört till Linköping tur och retur för att se Ghosts smygpremiär i sin hemstad, så hade jag planerat att se Slash som första artist vid 16-tiden.
Det började dock inte speciellt bra med massiv kö vid insläppet och när vi stått i en halvtimme utan att ha rört oss en meter så beslutade vi oss för att helt enkelt gå en runda bland knallarna och vänta på att köerna skulle minska. Det gjorde de så småningom och när vi väl kom in, ordentligt försenade, så tog jag givetvis den obligatoriska översiktsbilden.

Välkommen till Sweden Rock!

Vyn som möter en när man glider in genom portarna är lika mäktig varje år!

På 4Sound-scenen spelade just då Steve Grimmet´s Grim Reaper och även om jag snubblat över bandets skivor ända sedan mitten av 80-talet så har jag aldrig riktigt gett dem någon ordentlig chans eftersom jag alltid tyckt att sångaren haft något obehagligt motbjudande över sig. Men det ska sägas att tonen för festivalen sattes här och nu när "See you in hell" presenterade och revs av. Fruktansvärt bra. Till och med så bra att jag känner att jag vill bjuda på en musikvideo med låten i fråga. I bakgrunden hördes tonerna av Guns n´ Roses-klassikern "Sweet child o´ mine" med Slash på stora Festival-scenen, men jag klamrade mig fast vid Grim Reaper eftersom det var på gränsen till en uppenbarelse hur bra det lät!

Steve Grimmet´s Grim Reaper var en av festivalens största positiva överraskningar!

Efter ett par låtar så tänkte jag att det ju trots allt var Slash jag ursprungligen hade kommit hit vid den här tiden för att se och då skulle jag banne mig göra det också. Givetvis var det en stor publik så det gick ju inte att få några bra bilder på medlemmarna på det avståndet, men logon såg i alla fall cool ut!
Avslutande "Paradise city" brändes av, men den där riktiga känslan infann sig tyvärr aldrig.

Smiley med typisk Slash-hatt. Mer behövs inte för att jag ska tycka det ser coolt ut.

Slash på ett par hundra meters avstånd. Känslan nådde inte riktigt ända fram.

Efter att ha bekantat mig lite med området en stund genom att bara ströva omkring utan mål och mening så fick jag plötsligt höra några välbekanta toner - ledmotivet ur "Terminator"-filmerna. Jag har alltid ansett och ibland även publikt högljutt hävdat att just detta ledmotiv genom sin tyngd och ödesmättade stämning gjort sig perfekt som intromusik till en rockshow. Jag rös när jag hörde det! Om jag räknat rätt i spelschemat så var det den australiensiska gruppen Airborne som använde sig av denna ystra sång och av det jag hörde från min sittplats i det skuggande tältet så gjorde de inte alls bort sig. Jag gick ut och såg de sista tjugo minuterna och det var riktigt bra. Fart och spelglädje är en vinnande kombination.

Efter detta så var det ca en halvtimme innan jag skulle se min första hela konsert på årets festival, nämligen med Landskronabandet Royal Ruckus som skulle spela på NEMIS-scenen i Rockklassikertältet. Jag var lite orolig för deras skull när jag vankade av och an i väntan på att klockan skulle bli 19:20 och bandet skulle gå på scen. Tältet var ju stort och bandet ganska okänt. Tänk om det bara skulle vara jag och några enstaka entusiaster där?

Ett stort och ödsligt tält strax innan Royal Ruckus började spela.

Är det inte självaste Stig-Helmer Olsson som extraknäcker som säkerhetsvakt?

Oscar Erikcsson (gitarr), Martin Larsen (trummor) Guernica Mancini (sång) och Linus Sörensen (bas). Hoppas jag fick det rätt...

Det visade sig dock att mina farhågor var ogrundade, ty när bandet gick igång och allt eftersom så fylldes det på med folk. Det var trevligt att se och det var roligt för bandet som upprepade gånger upplyste om vilken bra publik vi var och jag tror faktiskt att det kom från hjärtat varje gång. Det var inte som när de stora världsbanden hasplar ur sig inövade smörsmickrande standardfloskler som att "you are best and loudest and craziest audience yet". Det lät verkligen genuint och efter konserten var det 20-30 personer som stannade kvar och pratade med bandet, köpte lite prylar, tog bilder och så vidare. Kul! Till och med jag, som vanligtvis inte brukar hålla mig framme vid sådana tillfällen, smög försiktigt fram och fick ett kort och bad till och med om autografer vilket jag givetvis fick!

Signerat kort med länk till ny låt!

Djup koncentarion i solot.

Royal Ruckus stod för en stabil insats.

Näst på tur stod Hammerfall på Rock Stage och trots att jag gillat bandet ända sedan jag köpte deras andra platta "Legacy of kings" 1998 så var detta faktiskt bara tredje gången jag såg dem. Jag blev definitivt inte besviken, utan snarare imponerad över hur bra de låter live. Speciellt Joakim Cans, som jag i ärlighetens namn haft lite svårt för på platta, låter betydligt starkare live. Oscar Dronjak plockade fram sin "hammar-gitarr" i ett par nummer och både Pontus (gitarr) och Fredrik (bas) headbangade friskt konserten igenom. 

Oscar med sin "Hector´s Hammer"-gitarr!

Inte ett öga var torrt. Eller, det vet jag inte förresten. Men inte ett hårstrå var stilla i alla fall.

Den nye trummisen, som jag tyvärr inte minns namnet på och dessutom är för lat för googla fram, skötte sig även han exemplariskt. Jag saknade förvisso låtar som "Riders of the storm" och "Patient zero" vilka med fördel hade kunnat spelas i stället för bagateller som "Bang your head" och "Live life loud". Förmodligen ger de spelade låtarna mer publikrespons eftersom de är simplare, men jag tycker ändå att de borde lyftas ur setet.
Detta är dock petitesser och på det hela taget var det en mycket trevlig tillställning!

Hammerfall gjorde bra ifrån sig.

Joakim och Oscar - enda kvarvarande originalmedlemmarna.

Efter Hammerfall hade slutat var det två timmar och en kvart innan Ghost skulle spela på samma scen och jag kostade på mig en knapp timmes vila i det stora tältet. Def Leppard körde sitt greatest hits-set och det var klassiker på klassiker som östes upp ur deras djupa kista med låtskatter. Det lät riktigt bra och ett tag övervägde jag att gå och titta på dem en stund, men kom till sans och styrde istället stegen bort mot scenen där Ghost skulle börja spela om 90 minuter. Det var redan folk längst fram, men jag kom i andra raden och det fylldes snabbt på med folk bakom. Efter en timme så var det så trångt att man inte kunde röra armarna, men vad gör väl det när det mäktiga Ghost ska till att gå på scen bara en halvtimme senare?

Den förväntansfulla publiken blev större och större. Eller i alla fall fler och fler.

En mäktig backdrop!

Och så, på nästan exakt utsatt tid, började det välbekanta introt att ljuda och efter någon minut kom de fem namnlösa gastarna in på scenen med sina nya ansiktsskydd och nya dräkter. I början kändes det konstigt att se gastarna utan sina långa kappor men efter ett tag tänkte man inte på det. Rent estetiskt tycker jag att de nya dräkterna är helt i samma klass som de gamla svarta rockarna.

Till skillnad mot den på tok för rökiga lokalen i Linköping kvällen innan gick det här alldeles utmärkt att faktiskt se vad som hände på scen.

Sedär! En namnlös gast minsann. I nya kläder och med ny mask. Vackert!

Ghost gjorde ingen besviken med sin nya show och nya låtar.

Konserten inleddes med den instrumentala pärlan "Genesis" och i slutet av låten skred så den nya påven ut på scen till ett öronbedövande jubel. Papa Emeritus III - enligt egen utsago tre månader yngre än sin bror Papa Emeritus II - talade långsamt och endast på engelska med kraftig brytning.
"I´m feeling cold in my heart, but warm in other places. Do you fell warm in other places? Well, you kids, don´t forget to wear rubbers".

Allt ljus föll på den nya Papa Emeritus III denna afton.

En bild där alla medlemmarna syns. Jag är lite stolt över den faktiskt.

I stort sett samtliga låtar från debuten spelades, ja, det var faktiskt samtliga utom den instrumentala "Deus culpa" och vi bjöds dessutom på inte mindre än fyra låtar från den kommande plattan "Meliora" som ska släppas den 21 augusti. Däremot verkar det som att bandet tröttnat på låtarna från "Infestissumam" för det var bara "Year zero" och "Monstrance clock" som spelades från den skivan.

Här vill jag bara skjuta in att alla de fyra nya låtarna från den kommande plattan lät riktigt, RIKTIGT bra. Det kommer att bli extremt spännande att äntligen få lyssna på den så småningom. 

Papa Emeritus III njuter av stunden. Kul för honom!

Stora delar av publiken, jag själv inkluderad, skrek förgäves efter låten som jag anser vara en bandets allra bästa, nämligen "Ghuleh/Zombie queen".
"Ghuleh, Ghuleh, Ghuleh", skrev publiken.
"You are wrong, our name is Ghost" svarade Papa och ledde oss istället in på den, i mitt tycke, ganska tråkiga covern "If you have ghosts".

Va! Har gastarna ben precis som oss andra? Det såg mer spöklikt ut med kapporna eftersom det gav illusionen av att de nästan "svävade" fram över scenen. 

Det måste vara svårt att hitta nya sångare som alla har samma albinofel på ena ögat!

Efter detta avslutades tillställningen som brukligt är med "Monstrance clock" komplett med mäktig allsång och sen var det över. Bara sådär. Efter att ha sett fram emot spelningarna i Linköping och på Sweden Rock så var nu båda spelningarna bakom mig och en märklig tomhet infann sig. Dock var det med ett stort leende och inre tillfredsställelse som jag gick mot bilen för att köra hem. Dagen efter väntade Wolf och även om jag vet att de är riktigt bra så visste jag också att de skulle få kämpa för att nå upp till Ghosts klass.

Betyg på banden jag såg hela spelningar med:

Royal Ruckus: 3,5/5
Hammerfall: 3,5/5
Ghost: 5/5

Fortsättning följer...

Bathory, "Gula geten" för 49.50!

Ja, det var tider det! Jag satt och bläddrade i några gamla OKEJ-tidningar och som (nästan) alltid så annonserade Svenska Skivklubben på baksidan av tidningen. Jag fick genom åren nys om många nya grupper och skivor utifrån skivomslagen i deras annonser, även om jag inte riktigt kan förstå vad Tina Turner har i just den här annonsen att göra.

Många av skivorna som annonserades ut är idag hett eftertraktade samlarobjekt, men ingen av dem kan mäta sig med Bathorys debutplatta - den smått legendariska "gula geten".

Magic Jove - nytt, spännande band!

För några veckor sen var jag på Babel i Malmö för att kolla på Blues Pills. Jag har sett dem en gång tidigare och gillade vad jag hörde. Deras debutplatta tycker jag dessutom är riktigt bra.
I andra hand var jag intresserad av att se förbandet Vidunder, vars debutsingel "Asmodeus" fortfarande gör mig på gott humör varje gång jag hör den och till stor del uppskattar jag även deras debutplatta, även om den blir lite enahanda efter ett tag.

Av en ren slump anlände jag så pass tidigt att jag även hann med att se det första förbandet, det lokala Magic Jove. Vilken tur! De var riktigt, riktigt bra! Räknar man in den positiva överraskningsfaktorn så var detta utan tvekan kvällens bästa spelning! Jag hade inte hört en enda låt tidigare, vilket brukar leda till tristess efter ett tag, men så icke i fallet Magic Jove!

Magic Jove på Babel i Malmö den 6 mars 2015

Här ville jag bara ha mer och efter några låtar så var jag hela tiden lite orolig att de skulle säga att "nu är det dags för vår sista låt", men som tur var så dröjde faktiskt ett tag så bandet hann nog dra av en sju, åtta låtar i alla fall. Efteråt sålde de sin nyutkomna debut-EP "Sonic understanding" på 10" vinyl, men till min stora fasa insåg jag att jag inte hade tillräckligt med kontanter för att köpa den. Det var inte långt till tårarna och jag förbannade min egen orutin att inte kolla en sån sak innan jag körde hemifrån. Att behöva lämna spelstället utan att gynna bandet när de var så bra gjorde mig uppriktigt arg på mig själv!

Som tur är så gick det att beställa skivan genom bandet själv så det gjorde jag. EP:n finns i två varianter: en i svart vinyl med blått splatter, vilken ser mycket cool ut och är begränsad till 100 exemplar, samt en i helt svart vinyl. Givetvis var jag tvungen att köpa båda.

De två olika utgåvorna av 10" vinyl-EP:n "Sonic understanding".

Hur låter det då? Ja, bandet själv beskriver sin musik som "groovy, psychedelic and heavy blues-rock" och vem är jag att lägga mig i bandets egen beskrivning? Speciellt inte som den är spot-on. Låt vara för att bandet är ett av många som rider på den just nu extremt populära retrorock-vågen där man ibland undrar hur många fler band det egentligen finns plats för. Fast låter de lika bra som Magic Jove så finns det plats. Gott om plats, till och med!

Gillade du det du hörde när du tryckte på länken till "Sonic understanding" EP:n några stycken upp? I så fall kommer här en länk till! Den här gången till bandets första EP "In the fields", som tyvärr aldrig släppts i något fysiskt format.

Lycka till önskar den här bloggens ödmjuke skribent!

Magic Jove på Babel i Malmö den 6 mars 2015

Nya plattor. Äntligen!

Tre månader gammalt så har 2015 ännu så länge inte bjudit på några riktiga käftsmällar i skivväg. Fram tills nu, that is. Nu kommer det bra plattor i parti och minut tycks det och det känns kul att äntligen ha något konkret att skriva om!

BLUES PILLS - Live
Blues Pills är ett spännande, ganska nytt band som lät tala om sig första gången 2012, då deras debutskiva, EPn "Bliss", släpptes på 10" vinyl och gav mersmak. Två år senare kom deras självbetitlade debutplatta och den skivan letade sig minsann in på min personliga topp tio över 2014 års bästa skivor.
Ändå är det som liveband Blues Pills kommer mest till sin rätt. Låtarna förlängs ofta med längre gitarrpartier och en del inslag som nästan kan tolkas som att bandet bara jammar lite. Så är det förstås inte, men bandet - med den karismatiska sångerskan Elin Larsson i spetsen - ger ett tryggt och harmoniskt intryck på scen.

Blues Pills live på Babel i Malmö, 6 mars 2015

Sedan tidigare har de även släppt en live-EP och som bonus till deras debutplatta medföljde i digibook-utgåvan en live-DVD. Liveskivor är alltså inget nytt för Blues Pills och att det är just på scen som bandet trivs bäst framgår också av den nya skivan som heter kort och gott "Live" och är inspelad på den tyska festivalen Freak Valley Festival 2014.

I inledande "High class woman" känns dock hela bandet lite trevande, men det släpper snart och redan i andra låten "Ain´t no change" känns bandet igen med sina utdragna instrumentalpartier. Utdragna utan att bli enahanda är dock viktigt att poängtera. Det känns aldrig påtvingat eller som att de gör det bara för sakens egen skull, utan det är väl avvägt och känns helt naturligt.

Ett plus för att de kör "Bliss" med den svenska originaltexten. På debutplattan var texten på engelska och till och med titeln var utbytt och låten hette då "Jupiter". Här är ordningen dock återställd och det är mycket bra!
Till skivans övriga höjdpunkter måste nämnas "Devil man", som det är omöjligt att tröttna på. Elins solosång i början genererar ståpäls varje gång!

Blues Pills live på Babel i Malmö, 6 mars 2015

Möjligen börjar hypen kring bandet att lägga sig något, för hur ska man annars tolka det faktum att jag förbeställde skivan i guldvinyl redan i början av februari, men den finns fortfarande kvar i Nuclear Blasts sortiment. Vi pratar om en upplaga på 100 exemplar av just den guldfärgade och med förra årets hype intakt hade dessa 100 plattor varit slutsålda sedan länge.

"Live" låter som en naturlig korsning mellan bandets fantastiska livespelningar och debutplattan, som emellanåt trots allt har en del svårigheter att förmedla samma suveräna känsla i studion som de förmedlar live. Ett vanligt ok bland band att bära. Jag gav debuten 8/10 i betyg och där någonstans hamnar även "Live".
8/10

Som en liten parentes kan nämnas att jag såg bandet på Babel i Malmö den 6 mars, med Vidunder och det lokala Malmöbandet Magic Jove som förband.

Givetvis levererade Blues Pills som vanligt. Faktum är att efter bandets set var slut vägrade publiken att låta dem gå varpå Elin gick fram till micken och sa att de inte hade fler låtar. Publiken nöjde sig dock inte med detta utan stod kvar och klappade och stampade, varpå sångerskan återigen fick ta till orda och sa att de kanske kunde spela en låt en gång till. "Vilken vill ni höra?", undrade hon och efter en massa olika förslag bestämde hon sig för "Devil man". Sagt och gjort - basisten och gitarristen fick plugga in sina instrument igen och Elin påannonserade "Devil man". Dock verkade den franske gitarristen Dorian Sorriaux inte helt överens med henne och han drog istället igång med...med..med..bövlars! Nu har jag glömt vilket låt de spelade, men det var inte utlovade "Devil man" i alla fall.

ENFORCER - From Beyond. Röd vinyl, Nuclear Blast exklusiv utgåva, 100 exemplar.

BLUES PILLS - Live. Guld vinyl, Nuclear Blast exklusiv utgåva, 100 exemplar.

ENFORCER - From Beyond
Här har vi utan tvekan årets första riktiga käftsmäll! Jag tillhör den märkliga skara av folk som inte var speciellt imponerad av bandets två första plattor, men som däremot föll pladask för tredje given "Death by fire". Så till den mildra grad att jag hade den skivan på en fjärde plats över 2013 års bästa skivor, med betyget 8/10. Bandet hade ganska mycket att leva upp till med andra ord.

Om de går i land med det? Ja, det gör de. Tveklöst! Det här är heavy metal i dess renaste form. Så enkelt är det och mer behöver egentligen inte sägas.
Det är hårt och snabbt, men ändå melodiöst och med refränger och melodislingor som sätter sig fast i hjärnan direkt.

Titelspåret "From beyond" tycker jag nästan har något av Abba över sig. Just melodin i de två orden, inte låten som helhet. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det, men det är mycket bra. Gitarrsolona i alla låtarna är väldigt genomarbetade och extremt väl utförda. Inte ens Iron Maiden anno 1980-88 hade kunnat göra det bättre och det är det bästa betyg jag kan ge! Avslutande "Mask of red death" har ett återkommande riff som vägrar flytta ut från huvudet.

Det känns märkligt att skriva det här redan nu, men här har vi en platta som på allvar kommer att vara med och slåss om titeln "Årets platta" när den tiden närmar sig.
Ska ni bara köpa en skiva första kvartalet så är mitt råd att lägga vantarna på Enforcer och "From beyond"! Ska ni köpa två skivor så köp den på både CD och vinyl!
8/10

EVERTALE - Of Dragons And Elves
Det händer ganska ofta att jag köper hårdrockstidningar på språk som jag inte förstår, just för att kunna få tips på band som man kanske inte annars får upp ögonen för. Okända Evertale är ett sådant band. Annonsen utlovade likheter med Blind Guardian och det var tillräckligt för att jag skulle nappa och jag beställde genast skivan från Ginza. Tyvärr beställde jag även lite annat som släpps senare vilket gör att jag även får vänta på Evertale. Som tur är så lever vi i ett tidevarv som tillåter att man kan..öhh.."få tag på" skivor även om man inte har dem. Jaja, jag laddade hem den, men eftersom jag redan köpt den så gör det inget. Min moral säger inget om det.

Jag har ingen fysisk skiva än, men här är i alla fall tidningsannonsen som fick mig intresserad. :-)

Hur låter det då? Nja, det beror på vilka krav man har. Går man in med inställningen att det är ett nytt Blind Guardian man ska få, så blir man lite besviken. I sina bästa stunder låter Evertale möjligen som ett band som försöker låta som Blind Guardian och som till viss mån lyckas med det. Det är storslaget, grandiost och episkt - vilket är tre ord som betyder samma sak så jag förstår inte varför jag använde alla tre - med mäktiga körer, en kompetent sångare, massor av dubbeltramp och sylvassa gitarrer. Det är dessutom välljudande och ytterst välproducerat.

Nu var det ju bara det här med att de  "i sina bästa stunder" låter som Blind Guardian. Den övriga tiden låter bandet som ett nytt - och ganska spännande - power metalband. Går man in i lyssnandet öppet och utan "det andra bandet" (jag vill inte skriva "Blind Guardian" fler gånger nu, men inser att jag ändå just gjorde det) som referensram så får man ett delvis nytt band. Då kan man även upptäcka lite lugnare, tyngre och rentav progressiva låtar som snarare för tankarna till Avantasia och Masterplan. Det svenska bandet Enbound är också ett band som dyker upp som jämförelse.

I en genre som det släppts mycket skit i så tillhör den här plattan utan tvekan den övre halvan. Kanske rentav den översta tredjedelen. Jag vill inte påstå att plattan hör till toppen inom power metal, men det är helt klart en spännande debut och ett spännande band värt att hålla ögonen på.
6,5/10